Dessutom fick jag tillfälle att träffa bloggvännen Eleonora, som gjorde mig sällskap dit på torsdagen. Eftersom det hade kommit uppskattningsvis runt 300 personer till den offentliga visningen som vi hade tänkt att vara med på och där man varken hörde eller såg guiden på grund av trängseln, stannade vi inte så länge utan gick vidare till konditori Ritorno där vi avnjöt varsin minisemla, pratade och hade det trevligt.
Modell av Hagalund på museet. Huset där Olle Olsson bodde är ett av en handfull hus i den gamla stadsdelen Hagalund som finns kvar. Det är det lilla ljusblå till vänster. Det är numera museum. (Bilderna går att klicka större.)
Eftersom jag tyckte att jag inte sett utställningen tillräckligt på grund av trängseln på torsdagen gick jag tillbaka till Sven-Harrys på fredagen. Där var det lugnt och inte särskilt mycket folk och det gick bra att i lugn och ro titta på alla tavlor som jag missat. Det visade sig att vi bara sett utställningen på första våningen och att den fortsatte två våningar upp. Det blev två timmar till och många foton.Jag såg också filmen med en intervju med Olle Olsson.
Olle Olsson bodde i hela sitt liv i huset som hans morfar byggde. Han älskade sitt Hagalund, som drabbades av 60-talets rivningshysteri som han utan framgång försökte bekämpa. I intervjun säger han på frågan om hur han gillade de nya höghusen:
- Förr i världen byggde man mausoleum för de döda, nu bygger man sådana för de levande.
"Abborrlycka" med de nya höghusen i bakgrunden.
Olle Olsson har kallats både för romantiker, naivist och expressionistisk naivist. Sammanfattningsvis kan man säga att han är helt unik och få svenska konstnärer är väl så älskad som han. De fantastisk ramarna gjorde han själv - om man tröttnade på målningen kunde man ju alltid använda sig av ramen, tyckte han
Mariehällsbacken. Man ser riktigt hur slaskigt det är, tycker jag, och hur gubben fryser. Kontrasten mellan de gamla färgglada husen och den nya betongklumpen med sina glasfönster är slående.
Drottningholms slott.
Olle Olsson föddes 1904 och dog 1972. Han var som mest aktiv mellan 1930 och 1960. När Hagalund jämnades med marken på 60-talet slutade också han att måla. Förutom motiven därifrån finns det också tavlor med motiv från Paris där han vistades en tid under 30-talet. Han målade också mycket på västkusten där familjen hade sommarställe.
Från metron i Paris.
Fiskeläge på Västkusten.
Manliga konstnärer har ofta unga flickor som motiv på sina tavlor. Olle Olsson utgör inte något undantag. Hans flickor är otroligt charmiga och omedelbara även om de inte alltid är så vackra. De är alltid oerhört uttrycksfulla enligt min mening.
Flicka med fredsduva.
Flicka med tre hundvalpar.
Jag är så tacksam över att jag kom iväg och fick vara med om den här utställningen. De flesta av tavlorna är ju i privat ägo och dem kommer man aldrig mer att få se. Därför tycker jag det är roligt att dela med mig av dem. Jag kommer att lägga in fler bilder i ett senare inlägg.
Vad gäller lördagsbloggen den här månaden står jag över eftersom jag har så mycket annat som jag vill skriva om.
Här är en länk till en recension i DN. (Jag delar inte recensentens uppfattning om konstnären i början av artikeln.)
