På söndagen var det konfirmation med det yngsta av mina äldsta barnbarn, något som jag tänker berätta om i kommande inlägg. När jag kom hem igen till Mogata hade jag spelning tillsammans med Mina Vänner både på måndagen och tisdagen. På onsdagen repeterade jag först med min vän H-Å som spelar trumpet – vi ska spela tillsammans på Påskdagen i Dagsbergs kyrka - och därefter spelade jag på en mässa på Blå Porten, servicehus i Söderköping.
Igår hade jag två skärtorsdagsmässor, den ena i Östra Stenby och den andra i Å. Idag fredag har MM och jag varit på långfredagsgudstjänst i Börrum. Men NU, nu ska jag skriva om Min hemliga last som var det sista fredagstemat i mars som Olgakatt stod som värdinna för.
Jag är nämligen spelberoende. Patiensberoende. Så fort jag sätter på datorn på morgonen och har öppnat och läst mina mejl blir det patiensspel. På listan står först Diplomaten, sen kommer Four Seasons. Efter det Klondike och sen Monte Carlo. Har jag mycket gott om tid lägger jag Precedence och sist Pyramid. Jag lägger alla tills de går ut med undantag av Monte Carlo och Pyramid, som sällan lyckas. Det hela brukar ta en halvtimme – ibland mer ifall det är särskilt kärvt. 
Bilden från nätet
Jag är fascinerad över att alla givarna alltid är olika. Lägger du så en patiens tusen gånger får du aldrig upp samma kort. Det här spelberoendet är nedärvt. Min farfar lärde mig att spela Tretton och Harpan. Mamma fortsatte lära mig mer invecklade patienser, ofta med två kortlekar. När jag växte upp fanns det ju ingen teve, så vi spelade ofta kort, min bror och jag och spelade olika spel. Underligt nog tröttnar jag aldrig…
Fredagstemat för april månad har Karin på Åland bestämt . Månadens första denna fredag är Mitt bästa hjälpmedel. Det allra bästa jag har är nog MM när det gäller hjälp med datorn, att bära min tunga synt till och från spelningar, ta loss halsbandet när det krånglar, färga mitt hår, dra lakan, sköta min bokföring och tusen andra saker.
Men jag förstår att hon menade en pryl. Och då vet jag bara att min kökspall är ovärderlig. Eftersom jag är till åren kommen vågar jag mig inte upp på stolar numera som förr när jag ska nå upp till saker. Stolar välter lätt också, något jag har en viss erfarenhet av. 
Även de yngsta barnbarnen har stor glädje av min kökspall. Trots att den nästan är lika stor som snart treåringen och lika tung, släpar han den glatt till köksbänken för att klättra upp och hjälpa till med matlagningen eller för att förse sig med någon godsak utom räckhåll för honom annars.
