David blev 26 år. Mamma Anna tog fotot.
Förutom släkt och nära vänner var kyrkan full av gamla skolkompisar, grannar och lärare. Gudstjänsten inleddes med Björn Afzelius Du är det finaste jag vet. Efter det höll prästen Christina ett fint och personligt griftetal som gick direkt till hjärtat.
Min son Kalle och Annas bror sjöng Tears from Heaven till eget gitarrackompanjemang och som avslutning spelades en sång som David hade tyckt om på CD. Psalmerna som vi sjöng var 190 - Breda dina vida vingar, 248 - Tryggare kan ingen vara och 201 - En vänlig grönskas rika dräkt.
Runt den vita kistan var ett hav av blommor och framför den och vid väggarna på sidan hade Anna ordnat med en utställning av några av Davids teckningar. Det var första gången jag såg många av dem - David hade inte velat visa dem tidigare. Det känns bittert att en sådan begåvning inte fick utvecklas i lugn och ro. Nu är de dock ett fint minne av David. Här nedan några smakprov på hans konst.
Efter att vi tagit avsked av David gick de närmaste anhöriga och vännerna till församlingshemmet där vi blev bjudna på god smörgåstårta. Anna höll ett litet tal som andades hopp om framtiden. Det kändes som att hon äntligen fått ett sorts avslut på de tidigare veckornas sorg och förtvivlan och att hon började att kunna se framåt igen. Sorgen och saknaden kommer naturligtvis alltid att finnas där för oss alla även om den inte blir så akut som den är just nu.
Det känns svårt att skriva det här, men samtidigt känns det nödvändigt att bevara minnet av en fin och känslig pojke som drabbades så svårt av sin sjukdom att han inte orkade leva längre. Sov gott David!
Anna hade ordnat en utställning av alla Davids tavlor.
Min son Kalle och Annas bror sjöng Tears from Heaven till eget gitarrackompanjemang och som avslutning spelades en sång som David hade tyckt om på CD. Psalmerna som vi sjöng var 190 - Breda dina vida vingar, 248 - Tryggare kan ingen vara och 201 - En vänlig grönskas rika dräkt.
Efter att vi tagit avsked av David gick de närmaste anhöriga och vännerna till församlingshemmet där vi blev bjudna på god smörgåstårta. Anna höll ett litet tal som andades hopp om framtiden. Det kändes som att hon äntligen fått ett sorts avslut på de tidigare veckornas sorg och förtvivlan och att hon började att kunna se framåt igen. Sorgen och saknaden kommer naturligtvis alltid att finnas där för oss alla även om den inte blir så akut som den är just nu.
Vi säger ett sista farväl när begravningsbilen kör bort med David.
Davinia, nära vän till Anna, Anna och prästen Christina som varit ett stort stöd för henne under dessa veckor. Det är här som David ska få vila och där hans gravsten kommer att stå.
Det känns svårt att skriva det här, men samtidigt känns det nödvändigt att bevara minnet av en fin och känslig pojke som drabbades så svårt av sin sjukdom att han inte orkade leva längre. Sov gott David!
Varför?
