För inte tror jag att den som skrev uppsatsen kunde stava till ”särskilt", att det hette "mormödrar" (alternativt morfäder, se nedan) eller visste att man skulle skriva Gud med stor bokstav. Eller att man skulle sätta citattecken i texten här och var.
Det borde naturligtvis ha gått att byta ut mormor mot morfar, farmor eller farfar. Fast då fick det ju förstås bli ”en morfar är en farbror som…”
En mormor
En mormor är en dam som inte har några egna barn och därför tycker om andra människors flickor och pojkar.
Mormödrar har inget att göra, dom bara finns där.
Om dom går ut och går men en, går dom långsamt förbi alla vackra löv och skalbaggar.
Dom säger aldrig ”kom nån gång då” eller ”men skynda dig för Guds skull”.
För det mesta är dom tjocka, men inte för tjocka för att knyta skosnören.
Dom har glasögon och ibland kan dom ta ut tänderna.
Dom kan svara på frågor som ”Varför hatar hundar och katter varandra” eller ”Varför är Gud inte gift”.
Dom har inget emot att läsa samma saga om och om igen.
Alla skulle försöka att ha en mormor, särskilt dom som inte har TV.
Mormödrar är dom vuxna som alltid har tid.
Den lilla uppsatsen måste ha kommit till nån gång i mitten av femtiotalet när inte alla hushåll hade TV!
Bilden från Gunilla Dahlgrens bok Lilla Fruntimret och Amor
