Den här begravningen var lite annorlunda genom att en säckpipblåsare, iklädd den traditionella kilten, spelade ingångs- och utgångsmusiken. En verklig upplevelse p.g.a. den mäktiga akustiken i kyrkan!
Psalm 249 (Blott en dag…) var också utbytt mot psalm 199 (Den blomstertid nu kommer…). Annars var det sig ganska likt. Psalm 297 ”Härlig är jorden…” som andrapsalm. Den brukar förekomma på åtta begravningar av tio liksom ”Blott en dag...”, som brukar önskas som förstapsalm.
AE, min älsklingssolist som sjunger lika bra som han är trevlig och rar (d.v.s. väldigt, väldigt bra, förkl. anm. som annars kanske kunde missuppfattas) , sjöng ”Som en bro över mörka vatten” och ”Amazing Grace” (fast på svenska) till mitt ackompanjemang på orgeln. Här hjälpte säckpipekillen till med två egna verser i början. Jag själv spelade ”Time to Say Goodbye” och några melodier av Evert Taube under avskedet. ”Så skimrande var aldrig havet…”, ”Nocturne” och till sist ”Byssan Lull…”.
Det här var en ganska sorglig begravning. Det finns mycket sorgliga, ganska sorgliga och mindre sorgliga begravningar, faktiskt. Om den avlidna är mycket gammal är den inte fullt så sorglig som när den avlidna är yngre. Hon som låg framme i koret i den vackra vita kistan, överhöljd med blommor, var fem år yngre än jag; något att tänka på när man ibland tycker att det mesta är trist här i livet.
”Var dag är en sällsam gåva…”
Uttåg ur kyrkan
