På grönsaksmarknaden i Marseille i slutet av maj 2011
En dag fick jag för mig att jag skulle starta en ny blogg, Bantamedmusikanta, som bara skulle handla om att banta. Efter några gånger insåg jag att det var ett ganska hopplöst företag. Inte för att det var någon svårighet att skriva om ämnet - men det strulade till sig med kommentarsfunktionen redan från början. Jag kunde själv inte svara de få personer som lyckades kommentera. En av mina bloggvänner fick byta webläsare för att kommentera och sådant är ju besvärligt i längden...
Att hålla reda på två bloggar var dessutom jobbigt! Jag beundrar dem som kan hålla igång två, tre stycken. Inte nog med att det tar dubbelt så lång tid om man ska skriva lite i varje blogg - man har inte full koll på vad man skriver heller. Eller vem som kommenterar vad. Men jag tyckte jag fick så fina kommentarer till det första inlägget att jag lägger ut detta på nätet igen.
Så här såg inlägget ut. Om det är någon som redan har läst det, går det ju att hoppa över. Men läs gärna kommentarerna - de är kloka, tycker jag.
...Jag har alltid bantat med jämna mellanrum sedan jag var sexton år. Då, på femtiotalet, skrev min snälla pappa doktorn ut en burk med nya och revolutionerande bantningspiller åt mig, eftersom jag tjatade så förskräckligt.
Det räckte med två tabletter om dagen för att jag skulle gå ner tio kilo på tre veckor. Dessutom blev jag glad och pigg av dem och hungern försvann helt. Lite svårt att sova hade jag förstås och torr i munnen blev jag. Det dröjde väl inte mer än något halvår eller så tills dessa piller blev förbjudna. Sen dess har det inte funnits något annat lagligt medel att gå ner i vikt än att äta mindre och mer sällan.
Jag har prövat Banandieten, Äppeldieten, Nutrilettdieten, Danska Rigshospitalets diet, LCHF (=Low Carb High Fat) - jag har t.o.m. skrivit och fått svar från Annika Dahlqvist. Jag har fastat och varit med i Viktväktarna ett år. Vad jag inte vet om kalorier och points, kolhydrater, protein och fett är inte värt att veta.
Jag vet också att man ska ta trapporna i stället för hissen, gå av en hållplats tidigare om man åker buss och promenera hem och att man måste cykla fem kilometer för att bli av med en morot.
Det är trevligt att promenera och cykla, men smal blir man inte av det. Möjligen blir man friskare och får starkare muskler. Man blir smal av att äta mindre och av att äta sånt som inte är så särskilt gott. (Jämför t.ex. broccoli med marängsuisse så förstår ni vad jag menar…)
LCHF-dieten lät obeskrivligt lockande i början och jag gick ner några kilo genom att inte äta bröd, potatis, ris, pasta, socker eller dricka mjölk, läsk eller juice. Helst skulle man inte äta frukt och grönsaker heller, men något äpple och tomat per dag kunde man tänka sig enligt den tillfrågade sakkunskapen…
Efter tre veckor ville jag inte se grädde, bacon eller majonnäs mer utan längtade bara efter allt det som jag räknat upp tidigare. Så nu tänker jag återgå till den diet som Viktväktarna förespråkar, nämligen att äta av allting, men mindre och inte så ofta. Och naturligtvis (!) undvika eller helt utesluta kakor, kaffebröd, efterrätter, läsk och godis. Målet är att gå ner tio kilo så att jag kan ta på mig strumporna på morgonen utan att pusta och stånka.
Vi får se hur det går...
* Uppdatering 22 augusti 2011. Idag har jag både ätit bulle och god kaka när Dagsbergs Dragspelsgäng uppträdde i Skärkinds kyrka. I går smakade jag för första gången ryttarkakor, som var så fantastiskt goda att jag genast idag inköpte några av ingredienserna till dessa och tänker baka dem när jag får tid. Men inte smaka dem själv naturligtvis! Det blir nya tag i morgon.
Bilden ur den lilla boken av Gunilla Dahlgren - "Ingen ålder för en domkyrka"
3 kommentarer:
olgakatt sa...
Tänk, jag tycker att broccoli är mycket godare än marängsviss!
Efter alla din utflykter till mer eller mindre vansinniga dieter gör du nu helt rätt. Om det nu faktiskt ÄR så att du bör gå ner i vikt. Vi som är litet över 25 behöver litet fett att förvara en gnutta östrogen i, faktiskt. Jag tycker inte heller att det ser ut som om du behöver banta. Den "förskräckliga" baksidesbilden behöver inte alls vara förenlig med sanningen!! Inte ens BMI-beräkningar är att lita på.
"Man kan äta allting men inte alltid" (Stephan Rössner).
✿Ewa sa...
Vilket underbart namn på bloggen, som en ramsa som kanske fortsätter med -glöm marängswiss och börja dansa...:D
Jag och maken provade också LCHF för något år sedan. Han gick ner i kilon det jag gick ner i gram. Han var glad och pigg, jag led av ketos och kunde knappt tänka ägg i någon form efter det. Numera äter jag allt, frossar ibland men framför allt rör mig mer än tidigare. Precis som Olgakatt skriver så behöver vi över 25 lite fett att förvara östrogenet i och det är inte snyggt med benrangel. Men att få en vikt som stämmer mer överens med ens självbild är himla skönt det med.
Kramar!
Övervikt är inte alls bara en kosmetisk fråga, åtminstone inte i de flesta fall. Jag tänker inte säga nånting generellt här, utan bara ta ett exempel på hur noga det faktiskt kan vara med kilona.
Jag som är 172 och väger ungefär 65 pannor anses nu för tiden, när medelvikten är så mycket högre än förr, som smal. Jag tycker väl själv inte att jag är så värst fet och ur estetisk synvinkel är min vikt inget bekymmer. Men: jag är psoriatiker, och psoriasis är en sjukdom som ofta debuterar i samband med en infektion, och som förvärras av infektioner i kroppen. Nu anser alltfler forskare att fetma är en typ av lågintensiv infektion som man går omkring och dras med för jämnan. För mig och andra psoriatiker betyder det att bara ett par kilos övervikt kan förvärra sjukdomen. Det känns alltså synnerligen angeläget för mig att gå ner till den matchvikt som jag hade i decennier innan barnen kom och jag på grund av graviditeter, amning, depression och skriande brist på motion -- allt i en salig blandning -- åkt upp och ner i vik för att nu slutligen hamna på ett par streck för mycket på vågen.
Men banta skulle jag aldrig göra, det vet du, det har jag sagt förr. Enda hållbara sättet att gå ner är att lägga om kosthållning och motionsvanor och att acceptera att viktminskningen måste bli långsiktig för att kunna bli varaktig. Jag älskar också godsaker och kan lika lite tänka mig att späka mig -- fy fransson för sånt! Att dra ner på både det ena och andra är inte svårt -- att sluta helt hart när omöjligt.
Men jag håller med dig om att de där sista kilona är förskräckligt envisa och klamrar sig fast med näbbar och klor. Lycka till!
