När vi äntligen åkte hem från Byrums raukar som jag har berättat om
här, Mirrfamiljen och jag, passerade vi ett ställe där folk hade byggt torn av stenar vid stranden. Mellanpojken Caspar blev eld och lågor och ville omedelbart gå dit och bygga ett torn.
Caspar och Casimir sticker iväg för att leta reda på stenar till sina torn. En oskriven regel är att man inte får förstöra de torn som redan är byggda. (Bilderna går att klicka större.)
Vi lovade att göra en utflykt dagen därpå och jag var villig att följa med sedan jag förvissat mig om att stranden sluttade långsamt ner mot Kalmarsund och att det inte fanns något stup i sikte.
Full koncentration - det är inte så lätt att bygga ett torn som man kanske tror.
Clarissa tyckte det var roligare att plocka blommor.
Det blev en trevlig och fridfull utflykt i ett strålande väder, där några överblivna pannkakor från gårdagen kom till heders igen. När barnen tröttnat på att bygga torn åkte vi hem igen längs den vackra strandvägen. Efter lunchen gick vi ner till stranden en liten bit från sommarhuset där även jag dristade mig att ta ett dopp - det förmodligen första och sista denna sommar.
Mirren och Caspar har dragit till sig stor uppmärksamhet.
Första och sista badet denna sommar. Här får man gå minst hundra meter för att vattnet ska nå upp till magen.
På torsdagen hade Mirren bokat biljetter till Trollskogens Väsensvandring. Varken hon eller jag hade en aning om vad det innebar, men gissade på att det skulle bli en guidad naturstig med lite spännande inslag för barnen.
Det var en väldigt rolig upplevelse för de tjugo barnen och de ungefär lika många vuxna. När vi hade gått en liten bit lämnade den ordinarie guiden gruppen och fram skuttade en faun som presenterade sig som Jord. En fantastiskt duktig skådespelare utstyrd med horn och klövar och en ullig päls och med flöjt och trumma. Nu vet man precis hur en faun ser ut och hur den rör sig och skuttar omkring! Hon trollband barnen och även de vuxna från första stund.
Faunen Jord har skuttat upp på en trädstam. Casimir har vågat sig upp bredvid henne och jag har smugit fram kameran.
När hon hade följt med oss en stund och varnat för troll, berättat om skogsrån och pekat på älvan som dansade en bit bort i skogen, skuttade hon plötsligt iväg in i skogen och försvann. I stället uppenbarade sig ett skogsrå med sotade ögon och en förskräckligt stor hand av kvistar och bark. Nu tog detta över kommandot och för att komma in i hennes rike var vi tvungna att gå mellan två träd och buga djupt. Skogsrået stod vid sidan om och såg till att alla lydde.
Här ser vi det farliga skogsrået som hälsar oss välkommen till sitt land. Mirren tog bilden.
Hon tog med den lilla skaran ner till stranden och kommenderade alla barn att ge sig dit och leta reda på sin alldeles egen sten. Enligt skogsrået skulle varje barn lyssna efter denna - den sjöng på ett speciellt sätt. "Kanske pirrar den som en I-Phone?" föreslog något barn. Det var en härlig syn när alla barnen rusade ner till stranden för att hitta denna sten som de kom tillbaka med efter en stund. Då skulle man hålla stenen till sitt hjärta och tänka på någon som man tyckte om.
Här letar alla barnen efter sin egen speciella sten.
Eftersom skogsrået inte hade något eget hjärta ville hon ha alla barnens men det satte Jord stopp för som påpassligt nog hoppade fram och körde iväg henne. Det var intressant att se hur dessa två skådespelare kunde hålla barnen och även vi vuxna så fängslade i över en timme - bara genom att prata och spela teater.
Caspar tyckte att skogsrået var "läskigt" så när övriga Mirrfamiljen åkte tillbaka till Trollskogen på fredagen för att gå den långa naturstigen på 4,5 km ville han vara hemma hos mig, som inte var särskilt intresserad av att gå fem kilometer i den varma eftermiddagssolen. Vi hade det skönt hemma med bl.a. kubbspel och roliga filmer som vi såg tillsammans på paddan.
Spännande film på paddan.
