En av mina idoler

Jag har inte så många manliga idoler. En av dem i alla fall är Dr Sears. Här är en sida där det står lite om honom och hur man ska känna igen en "Fussy Baby".Jag är ledsen över att han har kommit in i mitt liv 50 år för sent. Livet hade kanske varit annorlunda för mig och min äldsta dotter om han hade funnits då. Tyvärr ansågs båda mina föräldrar vara auktoriteter när det gällde spädbarn och deras skötsel och uppfostran. Mamma var nämligen sjuksköterska och pappa läkare.

När jag hade fått min äldsta dotter vid 22 års ålder blev jag strängt anmodad av min mamma att amma var 4:e timme dygnet runt, kl. 2, 6, 10, 14, 18, och 22, och absolut inte dessemellan. Annars kunde (hör och häpna!) det bli så att det lilla barnet blev bortskämt. Jag kommer ihåg att min stackars lilla flicka ibland fick ligga och skrika någon timme innan jag förbarmade mig över henne och tog upp henne och gav henne mat.

Jag hade dåligt samvete om det var mer än en halvtimme innan hennes ”ordinarie” amningstid. När hon äntligen blev upptagen sög hon ett par tag och sedan somnade hon förstås. Hon gick ner i vikt och jag blev allt oroligare. Efter tre månader tog mjölken slut och jag fick övergå till någon sorts tillägg som i alla fall gjorde att hon gick upp i vikt någorlunda. Under hela hennes uppväxt hade jag problem med hennes mat och hon var alltid kortare än sina kamrater.

Tänk om Dr Sears hade funnits då. Han som förordar amning varannan timme dygnet runt om barnet vill ha det så, d.v.s. om det vaknar och skriker för att det är hungrigt. Han som talar om att ett barn vill ha närhet och kärlek och bli buret i famnen – en del barn mer än andra. Det är dem som han kallar High Need Children och som andra brukar kalla kolikbarn. Dr Sears anser att rubriken kolikbarn är ”sheer nonsens”. Ett barn som slutar skrika när det blir upptaget i famnen (om det inte har fått skrika så länge att det har blivit helt hysteriskt och inte går att få stopp på) har inte ont i magen.

Det är min yngsta dotter Mirren, som har berättat om Dr Sears för mig. Lillmirren passar helt och hållet in på Dr Sears beskrivning om High Need Children, och hon och hennes man har anpassat sitt liv helt efter hans behov. Han föddes 15 dagar för tidigt och vägde bara 2725 g vid födseln. Mirren ammade honom varannan timme dygnet runt och idag är han en stor och stark kille som ligger på den övre vikt- och längdkurvan för bebisar.

Här är ett foto av Mirren och Lillmirren när han bara är några veckor gammal.


Lillmirren 8 månader gammal

Han äter numera vanlig mat, men Mirren ammar honom fortfarande några gånger varje dygn. Detta är skrivet med anledning av de artiklar om anknytning till barnet som har varit i SvenskDagbladet de senaste veckorna.

Här är länken till en av artiklarna.

Anledningen till att jag skriver detta är också att det fortfarande finns föräldrar som anser att bebisen mår bra (!) av att ligga och skrika sig till sömns. Att man inte ska ta upp det när det skriker utan gå in och ut i sovrummet var 5:e minut för att visa att man finns till etc. etc. Och det finns andra helt vansinniga metoder som endast och bara endast går ut på att göra livet så bekvämt som möjligt för föräldrarna.

Den första månaden efter födseln sov Lillmirren endast på bröstet på någon av sina föräldrar. Det var bara för dem att turas om att ha honom där. Mirren bar honom i sin sjal de första månaderna hela dagarna. Han vägrade att sova i barnvagnen. D.v.s. han skrek så fort han blev lagd där. Om någon vill veta mer om hennes liv med Lillmirren kan ni läsa här.

Jag skulle önska att alla gravida mammor, alla nyblivna mammor och pappor och alla mor- och farföräldrar skulle gå in och läsa artiklarna i Svenska Dagbladet och om Dr Sears och hans forskning. I synnerhet alla mor- och farföräldrar som fortfarande kanske har andra ( och i många fall hårdare) uppfattningar om metoder när det gäller barn och barnuppfostran.