Omslagsbilden av DUGO, konstnären André Sezenes Dugo, som tillbringade lång tid i Frankrike men som övergav Europa för Amerika 1939. Han var verksam som illustratör för de stora amerikanska veckotidningarna som t.ex. Harpers Bazar. (Bilderna går att klicka större.)
Tidningarna innehåller som alltid stora, braskande bilannonser. I det när numret slår man ett slag för bilmärket La Salle. Fanns faktiskt när jag växte upp.
La Salle, snabb, luxuös och bekväm...
Bananer var tydligen också något ganska lyxigt och ovanligt, eftersom banankompanierna också kostade på sig stora helsidesannonser i färg. I våra dagar skulle man förmodligen inte ha publicerat dem av rasistiska skäl. Det förekommer alltid en förlöjligande bild av en afrikan som håller en banan i handen så därför är jag sparsam med de annonserna. Men annonsen om bananfromage är helt ofarlig. Den är ju dessutom införd av företaget som producerarJell-O.
Kanske ett recept att pröva?
I varje nummer finns det också ett helsidesporträtt av någon känd, gärna kulturell, personlighet. I detta nummer är det författarinnan (som det hette på den tiden) Agnes von Krusenstjerna som är på helbild. Hon är mycket intressant att läsa om eftersom hon var upphov till en skandaldebatt om moral och etik, som rasade i tidningarna och i salongerna under flera år.
Agnes von Krusenstjerna, skandalomsusad författarinna 1929.
Med tanke på det stora intresset för Let´s Dance nuförtiden är det kanske inte så konstigt att det även 1929 var populärt med danstävlingar. Kul att se att dansen där man håller i varandra tätt har överlevt i så många år.
Åttonde Vasaloppet går av stapeln detta år. Det verkar dock inte vara riktigt så många deltagare som i år. Hörde på ekot att alla platser till nästa års Vasalopp redan var fullbokade.
Till höger en bild på prins Gustav Adolf. Men är det inte Sven Jerring han pratar med? Det står inte vem som intervjuar.
En riktig dam har (nästan) alltid klänning och hatt, även inomhus. Här kommer några modeller från modehuset Worth.
Snygga vardagsklänningar. Det är annat än jeans och tröja...
Som avslutning en helsidesannons i färg av den ena av läskföretagen, Pommac. Det andra som tillverkade Champis, verkar ha haft lite försprång. Några andra läskedrycker än dessa fanns inte, åtminstone inte som annonserades i Bonniers Veckotidning. Har för mig att Loranga kom någon gång under 40-talet.
Vacker annons av företaget som tillverkade Pommac. Även detta recept kanske är något att pröva? Det måste i alla fall få fin färg av rödvinet.
14 kommentarer:
Varför finns det inte liknande veckotidningar nu? Jag tror faktiskt det hade blivit en succé med en återutgivning. Annonserna är mycket trevligare att titta på. Jag gillar tecknade bilder...en del är riktiga konstverk. Kram
Kul tidsdokument. Men Jell-O… Urk!
Visst är det likt Sven Jerring, han var född 1895, så här skulle han i så fall vara 34 år. Kan stämma. Och han missade väl ogärna ett Vasalopp!
Gunnel:
Det finns många intressanta artiklar, t.ex. av Frank Heller och Sigfrid Siwerts. Men de är så ordrika och långa så det är svårt att lägga i dem på bloggen. Och reseskildringar.
Ja, varför inte skulle man inte kunna ge ut ett nytryck av några av de mest intressant?
Kram tillbaka
Karin:
Min mamma hade pippi på Jello under en period - det var väl under någon av hennes bantardito. Jag har inte ätit det sen dess...
Jag tyckte också att det var väldigt likt Sven Jerring. Förstår inte varför de inte skrivit namnet. Kanske något före hans verkliga storhetstid.
Ingrid
Jello är still going strong i USA. Ja, inte i mitt hus, men jag känner de som äter det, haha.
Inte min grej.
Alltså det där receptet på bålen låter faktiskt inte så gott, avstår.
Ja, vackert tidningsomslag är det, och fina bilder fö också.
Tycker du ska måla ngt i din stilen!
Kramar!!
Annika:
Jag kanske får lite inspiration vad det lider. Just nu är det lite trögt med måleriet eftersom jag har en beställningstavla som aldrig blir färdig...
Kram från Ingrid som åker upp till Mälarhöjden med Swebus kl. 19 i kväll.Det blir sålunda bloggpaus i några dagar.
Kramar tillbaka!
Kul inlägg!
Jello fick vi under kriget från en faster i USA. Vi tyckte det var äckligt och det blev aldrig någon favorit.
Min första banan fick jag 1948 av en klasskamrat - vars pappa var sjökapten och kom hem med en bananstock då och då. Jag vågade liksom inte bita i den först utan slickade bara försiktigt. På hemvägen från min kamrat gick jag alltså och slickade på denna underbara frukt och alla tittade på mig och flera undrade vad det var!!
Agnes v Krusenstierna läste jag i tonåren och den var ju väldigt vågad för att vara på den tiden. Men som alltid, när något är mer eller mindre förbjudet, så var det en populär bok och alla mina kompisar läste den. Den tidens enda sexualupplysning kan man nästan säga.
Dans - pardans - oh så roligt det var. i övre tonåren gick man först på the-dans på Grand hotel och därefter rusade vi till Nalen för att hinna med några timmar även där innan man skulle passa tiden till hemmet. Det var tider det!!
Tack för ditt mysiga besök och ännu en gång ´tusen tack´för den fina presenten.
Önskar er båda en fin helg. Kram
Så vackra och intressanta tidningarna var förr, men det kanske bara är för att man blir så nostalgisk av alla dessa fina bilder och att det är roligt att läsa om det gamla?
Åttonde Vasaloppet, inte var de så värst många, men tänk vad roligt att det fortfarande håller på. Nu är det allt annat än glest i spåren. KRAM!
Kerstin:
Min mamma hade pippi på Jello ett tag, jag tror under någon av sina bantarperioder. Då fick vi jelloefterrätt (det skulle ju vara efterrätt förr i tiden) tre gånger i veckan. Sen dess har jag aldrig ätit det.
Min första banan kommer jag också ihåg. Jag tyckte inte det smakade så gott som jag hade trott. det var säkert ungefär samma år som du åt din första.
Jag ska låna en bok av A. v. K. Har aldrig läst något av henne.
Nalen har jag varit på en enda gång, vi dansade mest på skoldanser när jag växte upp.
Tack för god lunch och MYCKET trevlig samvaro som vanligt.
Stor kram från Ingrid
Suss:
Nej, jag hörde ju på radion att alla platser - 15 000? - redan var fullbokade.
Visst är det roligt med de gamla tidningarna. Synd bara att det är så förfärligt mycket text i de flesta artiklarna och reportagen. Svårt att lägga in i bloggen.
Kram tillbaka från Ingrid
Vad roligt att se! Pommac fick vi vid ytterst högtidliga tillfällen för den hörde till den dyraste gruppen av läskedrycker. Loranga och Blodapelsin var billigast så det fick vi dricka till söndagsmiddagarna. Agnes von Krusenstjerna gillar jag och jag läste de flesta av hennes böcker någon gång på 80-talet. Hon utmanade verkligen sin omvärld, vilket var modigare på den tiden än nu när alla försöker göra det.
Kram /Kerstin
Kerstin:
Jag kan förstå att Pommac var dyrt eftersom de kostade på sig sådana stora annonser i färg. Jag är ju äldre än du så jag tror knappt att det fanns andra läskedrycker än Sockerdricka, Pommac och Champis då.
Jag ska genast in och låna någon Agnes von Krusenstjernabok på bibblan. Måste ju läsa någon efter den här diskussionen.
Kram tillbaka från Ingrid
Musikanta tangenta, så fint inlägg med dessa tidningar!Riktigt roligt besöka och se dina inlägg här.Det är också trevligt läsa kommentarerna.
Tove:
Det gläder mig att du tycker det är roligt att läsa mina inlägg. Det inspirerar till nya :-).
Kram
Skicka en kommentar