Gretas äng ligger underbart vackert nära vattnet med utsikt över ett trångt sund. Man får tänka sig blå himmel och vatten och en strålande sol som det var den dagen, för inget framgår av detta på den svart-vita bilden i min artikel. Inte heller fick jag in min bild på alla öbor, sommargäster och åretruntboende, som satt på berget intill och hade uppsikt över alla vuxna och barn som deltog i dansen runt midsommarstången.
På den tiden var de flesta fotona i tidningen i svart-vitt. Någon enstaka bild kunde man få i färg. Det fanns ju inga datorer hemma eller på redaktionen heller, så när man hade tagit färdigt sin filmrulle, fick man omedelbart sätta sig ner och skriva sitt reportage.När det var färdigt var det bil (och i det här fallet båt också) som gällde för att man skulle hinna in till redaktionen i Norrköping med rullen innan deadline.
Bilden går att klicka större om man vill läsa artikeln.
Sen visste man ju aldrig hur mycket plats artikeln fick eller vilken bild man satte in. Eller om de därinne skulle klippa av en bit, oftast knorren i slutet Jag har varit med om att få alltifrån två helsidor (en gång) till den här lilla snutten i tidningen. Men jag var lika glad varje gång jag fick in ett reportage som jag skrivit. Hade jag fått leva om mitt liv hade jag gärna velat bli journalist. Var man på en lokalredaktion så fick man ju skriva om allt möjligt som hände och vara med på en hel del evenemang, som konserter och teaterföreställningar t.ex. Man träffade också massor av folk som alltid tyckte det var kul när man kom. För vem ville inte vara med i tidningen?
8 kommentarer:
Kul att ha sådana minnen från Gretas äng och journalisttid. Här gick lugnt tillväga, har faktiskt inte sett en enda majstång. Har inte letat heller.
Tänk så härligt att få vara "mitt i smeten" Tyvärr så har journalisterna en svår arbetsmarknad och många sägs upp nu! Gretas äng låter så svenskt att det är otroligt passande att fira midsommar just där! Kramar
Hans:
Jag har heller inte sett en enda majstång, bara träffat några som var ute och plockade blommor till en när jag var ute och promenerade.
Däremot har jag väl sett hundra på FB.
Ingrid
Veiken:
Nästa gång vi åker ut i skärgården ska jag passa på att ta kort på ängen. Vi är inte där så ofta eftersom yngsta dottern har sommarhus på Öland och jag föredrar att vara där i stället. Men min bror fyller snart 70 och då åker vi ut. (Vi äger föräldrarnas stora sommarhus gemensamt, vi tre syskon, två bröder och jag.)
Kramar tillbaka
Bläsinge hamn är väldigt fin och där sitter nästan alltid någon och målar. Jag skriver ofta åt Ölandsbladet och det är väldigt roligt när jag träffar på människor som spontant kommer fram och säger att de gillar sättet jag skriver på.Nu börjar det lugna ner sig här (nåja, lite i alla fall). Från 110 till 70 kanske man kan uttrycka saken.
Kram / Kerstin
Ingrid, du har så många strängar på din lyra! Som journalissa hade du nog passat mycket bra (också).
Kram från
Eleonora
Kerstin:
Jag förstår att det sitter folk och målar i Bläsingehamn, så fina motiv som där finns.
Visst är det roligt, som du skriver, att träffa människor som är positiva till det man skriver, eller i mitt fall skrev. Ska titta efter nästa gång jag får något Ölandsblad i min hand om det finns någonting av dig där.
Nästa gång jag kommer till Öland är det väl uppe i 110% igen förstås.
Kram från Ingrid
Eleonora:
Ja, det stämmer att jag kan lite av allt möjligt. Det är därför det aldrig blev något av mig egentligen...
Men jag har väldigt roligt nu för tiden i alla fall.
Det är nog tur att jag inte blev journalist - man måste vara väldigt försiktig med vad man skriver. Det är lätt att det blir fel eller att någon blir ilsken på något alltid efter så noga :-).
Kram tillbaka från Ingrid
Skicka en kommentar