Ann-Charlotte eller Nusse, som hon kallades av alla på den tiden och fortfarande kallas, bor sedan 53 år i Genève. Hon brukar komma hem några gånger per år eftersom hon har syskon och övriga släktingar som hon hälsar på. I år hade familjen Wahren stor släktträff ute på Arkö och Nusse skulle därför stanna i Sverige tre veckor.
Ewa, som varit gift med en kusin till Nusse, skulle också vara med på denna släktträff. Ewa träffar jag åtminstone en gång om året när det är friluftsgudstjänst ute hos henne på Arkö. ( Jag ser att jag stavat hennes namn fel i inlägget. Hon heter Ewa och inget annat.) Ewa gick också i samma klass som vi. Så vad var mer naturligt än att jag bjöd hem båda till Mogata på lunch så vi kunde prata gamla minnen. Det var sista dagen i Sverige för Nusse eftersom hon skulle åka till Genève tidigt i morgon bitti.
Crêpesen blev lyckade och även rabarberpajen som vi åt utomhus trots att vinden var ganska kylig. Fastän Nusse tillbringat så många år med att nästan uteslutande tala franska så talade hon fortfarande en helt oklanderlig svenska. Kommer ihåg att Anita Ekberg hade svårt för svenskan efter att ha varit två år i Italien!
Sista chansen att få tag i någon som jobbar. Ewa tittar intresserat på när Nusse ringer ett telefonsamtal. Jag är nöjd och belåten som synes med händerna på magen...
Timmarna bara rann iväg och vi pratade stundtals i mun på varandra. Mest förstås om gamla klasskamrater och vad som blivit av dem och vem av dem som levde och vem som hade dött. Och naturligtvis en del av vad som hade hänt sedan i slutet på 40-talet.
Tiden emellan liksom krymper ihop när man träffar vänner från barn- och ungdomen. Det blev en dag som jag kommer att minnas med glädje. Innan vi skildes bjöd Nusse Ewa och mig att komma ner och hälsa på henne i Genève. Vem vet, rätt vad det är så åker vi iväg - det gäller att skynda sig i den här åldern...
6 kommentarer:
O så roligt att du haft så kära ungdomsvänner på besök. Om skoltiden finns det ju alltid mycket att prata om så jag förstår att ni föll varandra i talet. Lunchen du bjöd på låter jättegod.
Ha det nu så gott resten av sommaren och stor kram från
Eleonora
Eleonora:
Du vet ju hur det är när man träffar gamla vänner. Det är som om åren emellan sedan man sågs sist inte fanns. Det var fyra timmar som bara rann iväg. Vi hade tänkt att gå en sväng i Söderköping men det hade vi inte tid med.
Kram tillbaka från Ingrid
65 år, det är en lång tid. Många hinner ändra sig - tur att ni fortfarande var på samma våglängd!
Lotta:
Ja, det kändes det som i alla fall. Ewa har jag ju träffat av och till men Nusse har jag inte sett sedan jag var 15 år. Lika rar och trevlig som då som väl var.
Ingrid
Vilket roligt möte :-) Det blir viktigare och viktigare med vänner från långt tillbaka för att det är så himla roligt att kunna dela historien. En nittioårig vän vars jämnåriga vänner undan för undan gått ur tiden brukar beklaga sig över just detta, att det inte finns någon att dela de riktigt tidiga minnena med längre. Hon är musiker föresten och saknar särkilt sina vänner, grabbarna i bandet. Men som tur är har hon ju grabbarna i ett lite yngre band också, ungdomarna, sextioåringarna :-) Men att dela minnen från fyrtiotalet går ju inte förstås!
Anna:
Visst är det så. Ibland är jag lite ledsen över att jag inte kan dela alla minnen med Kent eftersom han är 9 år yngre. Han vet ju inte hur man upplevde kriget t.ex. eftersom han föddes på fredsdagen. Men å andra sidan har vi varit gifta i 39 år så man har ju många minnen gemensamt i alla fall. :-)
Är man musiker så spelar åldern inte så stor roll - musiken förenar som inget annat. Tur att den gamla damen har sina unga grabbar...
Man minns ju dessutom så mycket mer när man träffar jämnåriga och som man var skolkamrat med. Kul hade vi i alla fall!
Kram från Ingrid
Skicka en kommentar