Hösten är på ingång, men än har favoritlönnen bara fått några enstaka gula blad.
Eller som när vi var på IKEA, Kent och jag häromdagen och skulle köpa ledlampor och jag frågade hur länge de kunde lysa. "25000 timmar" sa den rara expediten. "Eller tjugo år framåt". "Då är jag död", sa jag. "Nej, det ska vi väl inte tro", sa hon och skrattade. Lite tröst i alla fall att hon kanske trodde att jag var yngre än jag är. Fast, å andra sidan, vad skulle hon ha svarat annars?
Vad gör jag om tio år? Om jag fortfarande lever då är det väl rollator som gäller. Finns det fortfarande hemtjänst att få om jag får svårt att röra mig? Kan jag röra fingrarna så att jag kan spela piano eller sitta vid datorn? Ser jag något överhuvudtaget?
Som väl är, vet man ingenting om morgondagen. Därför är det bäst att försöka leva så bra som möjligt och ta vara på livets glädjeämnen så länge man kan. Och vara tacksam över att man själv kan hoppa ur sängen på morgonen och inte har ont någonstans.
I morgon får vi besök av svärson och Caspar, det mellersta av de yngsta barnbarnen. De kommer på snabbvisit på väg till Öland. Det är sådant som sätter guldkant på tillvaron.
Caspar spelar oboe.
17 kommentarer:
(bara Jimmy Åkesson släpper in flera invandrare, så kommer vi att ha bra hemhjälp även i framtiden)
Fint skriver.. Inte för att man behöver gå omkring och fundera på döden varje dag men ibland känns det viktigt att också inse att tiden är ändlig för oss alla. Och glädjas åt att kunna hoppa ur sängen själv. Inte för att jag precis hoppar ur den men utan hjälp gör det😃😃😃
Hannele:
Det låter betryggande - då kan jag sova lugnt! :-)
Ingrid
Monet:
Tack för den tänkvärda kommentaren. Det är bara ibland jag inser så tydligt att jag inte är odödlig, som exemplen i inlägget. Annars är det ingenting som jag funderar så mycket heller över i vardagslag. Men det gäller att ta vara på dagarna och göra det bästa av dem och inte gnälla eller irritera sig över småsaker...
Ingrid
Det gäller ju egentligen alla åldrar - man vet aldrig vad som kan hända - men jag förstår att det kommer närmare i det perspektivet som du skriver om. Jag har svårt att föreställa mig att mina föräldrar och den äldre generationen en gång inte mer kommer att finnas och inte heller jag själv. De är ju så levande! Det är kanske så att man inte är psykologiskt byggd för att ta in det.
Iallafall, exakt i ton med ditt inlägg skickar jag en av de vackraste sånger jag vet: Höstvisa av Tove Jansson.....Här med Ainbusk Singers (tror jag?) https://www.youtube.com/watch?v=gChMH8xcvX8
Kram, Annika CA
Du har rätt i så mycket du skriver. Det är faktiskt sällan jag tänker så. Jag planerar fortfarande långt framåt. Det måste man ju göra, för man vet inget om framtiden som tur är. Då är det bra att ha många kul saker att se fram emot, vilket jag tycker du också verkar ha. Såg du TV-programmet om Sveriges äldsta bloggare? Tänk om man var som den damen när man var över 100 år. Där vilade inga ledsamheter. Ett jättebra program. Kram
Annika CA:
Nej, det är svårt - även när man är gammal - att föreställa sig att man inte längre kommer att finnas. Men man funderar ju inte så mycket när man sover så det blir väl ingen större skillnad...
Höstvisan kommer jag att ta med mig till min kör som den första nya sången för höstterminen. Jag ska gärna lyssna till Ainbusk singers. Själv har jag spelat den som postludium i en kyrka för inte så länge sen. Tack för länken!
Kram tillbaka från Ingrid
Tänkvärt inlägg!
"Nu har du ved livet ut" sa han som högg upp ett par stora björkar till brasved åt min kompis. Så nu eldar hon väldigt sparsamt...
Själv har jag bestämt mig för att det inte är så värst mycket man kan påverka, mer än att det är en bra idé att hålla sig så spänstig som det bara går, så att man klarar barnbarnens olika förslag på aktiviteter. Och det blir ju roligare för en själv också på det viset.
Gunnel:
Haha! Jag kanske också sitter och bloggar på min 100-årsdag - förhoppningsvis i alla fall. Jag ska kika på programmet på datorn. Jag har hört många som tyckte det var jättebra.
Kram tillbaka från Ingrid
Jag tror det är en god idé att tänka så hela livet. Ingen vet vad som händer imorgon och även yngre människor kan drabbas av både det ena och det andra som begränsar livet.
Ha det fint!
Såg du dokumentären om Dagny, 102? Hoppingivande!
http://www.svtplay.se/video/3248812/det-ar-inte-sa-dumt-att-bli-gammal/det-ar-inte-sa-dumt-att-bli-gammal-avsnitt-1-1
cissi:
För det mesta lever jag bara i nuet, men ibland får man sig en tankeställare. Men som du säger, man vet aldrig vad morgondagen för med sig. Vare sig för ung eller gammal.
Kram
Aina:
Tack för länken. Jag hade tänkt att titta på den eftersom det är så många som har pratat om den.
Ingrid
Ja Ingrid titta på programmet om Dagny 103 och likaså programmet om Kent Sidvall veckan efter som var lite musikvinklat, tror du skulle gilla det med. Hade en almanacka en gång där det stod; fyll inte livet med år, fyll åren med liv. Så tänker jag när jag läser din blogg, den är så fylld av liv och färg att det där med ålder blir ganska ointressant. Jag har tänkt likadant om hemtjänsten som du, men med tanke på mina granatäpplekärnor som jag vill ha i filen varje morgon. Vem kommer att ha tid att peta ut dem åt mig när synen och motoriken inte längre fungerar. Jag får hoppas på invandringen jag med för där lär det finnas folk som har vuxit upp med färska granatäpplen och kanske kan peta fram kärnorna jättefort :-) Ha en riktigt fin helg och gläds åt "finbesöket" ! Kram
Anna:
Tack för rar kommentar om min blogg. Den dagen, den sorgen. Som väl är, är jag inte beroende av granatäppelkärnor, haha. Det var bara JUST DÅ när det var fråga om vad jag gjorde om tio eller tjugo år som fick mig att tänka till. Jag skulle ju SÅ gärna vilja vara med och se hur det går för barnbarnen på LA. Nu har ju den andre kommit in där. För min egen del är det ju inte mycket som finns kvar att önska. Jag menar med resor och så. Jag börjar också bli lite bekväm så att resa långt bort är inte längre så aktuellt. Förhoppningsvis är jag lika frisk och relativt pigg nu som om tio år. Fingrarna är väldigt rörliga i alla fall och det har gått framåt sen jag började öva ca två timmar per dag. Kul. Nu klämmer jag Chopins A-durs polonäs i alla fall. Ass-dur kommer jag aldrig att klara på grund av oktaverna...
Kram tillbaka från Ingrid
Tänkvärt inlägg!
Jag har börjat tänka annorlunda även om jag inte är så väldigt gammal ännu, men många i min närmaste krets har dött och tankarna kommer givetvis. Vi ska ju alla dö (eller åtminstone alla andra ;))
Det är som det är, det kommer som det kommer och under tiden så är det bäst att vara glad för varje dag man kan ta sig upp ur sängen utan hjälp. En bra måttstock.
Kram
PettasKarin:
Såg att jag inte svarat på din kommentar. Bättre sent än aldrig i alla fall.
Vanligtvis tänker jag inte så mycket på döden, det är bara när det blir så här konkret som i det här fallet när någon frågade mig vad jag gör om 10 eller 20 år. Men det är klart att man blir lite betryckt när dagarna, månaderna och åren försvinner med blixtens hastighet.
Men jag tackar Gud för varje dag jag får vara frisk och kan hålla igång :-).
Kram tillbaka från Ingrid
Skicka en kommentar