1302 Kent och jag firar 40-årig bröllopsdag

Igår, den 22 juli, hade Kent och jag varit gifta i 40 år. Vi firade hemma bland annat med en flaska fin champagne som vi haft liggande i svalen  i  över ett decennium. Anledningen till att vi haft den liggande så länge är att jag har tyckt att en flaska är för mycket att dela på två och för lite om man är många. Men nu var vi fyra stycken - Mirren och en god vän till henne gjorde oss sällskap. Champagnen smakade alldeles utmärkt trots vissa farhågor.

Jag, Mirren och Kent skålar i champagne på Kents och min 40-åriga bröllopsdag. (Bilderna går att klicka större.)

Kent och jag träffades på en kurs i spanska. Jag skulle läsa spanska eftersom jag hade tänkt att åka och jobba på ett svenskt företag som jag hade kontakt med  i Peru  - Kent skulle mest läsa spanska som tidsfördriv. Vi var båda singlar, jag hade varit frånskild med mina två barn då i närmare sex år. Kent hade tydligen inte ännu hittat den rätta.

När det var dags att tänka på avslutningen bestämde Kent att han och jag skulle gå ut och köpa en bok som avskedspresent till vår kursledare Greta. Jag var inte där när han bestämde det så jag kunde ju inte invända mot detta. Vi skulle träffas utanför Försäkringskassan i Norrköping, där han arbetade då och jag la till min förvåning märke till att han lyste upp och såg så lycklig ut när jag klev av spårvagnen. Jag hann i alla fall att tänka att det faktiskt nästan såg ut som om han var kär...

Senare, vid en kopp kaffe på Spiralens kondis, erkände han att han själv hade hittat på att vi tillsammans skulle gå och köpa boken. Efter att vi inhandlat den bjöd jag hem honom på middag. Det blev pizza som han lagade själv. Sen sa det bara klick. Det här var i slutet av maj och den 22 juli samma år gifte vi oss.

När man ser tillbaka undrar jag vart åren tagit vägen. Kent var bara 31 när vi träffades, jag nio år äldre. Någon åldersskillnad har jag egentligen aldrig känt av, utom i början när Kent sparkade mig lite på benen under bordet när jag berättade om saker som hänt "under kriget" när vi var tillsammans med hans jämnåriga kompisar. Fortfarande är det ovanligt att kvinnan är äldre än mannen - tvärtom kan det röra sig om 20-30 års skillnad utan att folk höjer på ögonbrynen.

Vårt bröllopsfoto 22 juli 1976

Kent har varit mitt stöd i livets alla sammanhang - en människa som jag alltid har kunnat lita på hundraprocentigt. Numera följer han med mig på alla mina förrättningar och bär den tunga synten när jag spelar på friluftsgudstjänster. Vi har kämpat nu i 40 år tillsammans - i nöd och lust och i glädje och sorg - så förhoppningsvis har vi några härliga år framför oss. Att ha en och annan resa att se fram emot, att få träffa barn och barnbarn ibland, att bilarna och datorn fungerar och att vi får fortsätta att vara friska är allt som jag önskar mig av livet i framtiden.