Här syns Marianne tillsammans med Leif som är vaktmästare i Folkströms kyrka i Finspångs församling utanför kyrkobyggnaden. (bilderna går att klicka större.)
Marianne berättar om sin barndom som barn till två frälsningsofficerare.
Ett av de första musikföredragen handlar om Mariannes egen barndom som barn till två frälsningsofficerare. Det kan inte ha varit lätt för hennes bror och henne att tvingas bryta upp flera gånger per år och flytta till nya platser. Hon berättar också att man inte fick ha några egna möbler utan man fick bara ta med sig några prydnadssaker när man flyttade till ett nytt ställe. Samtidigt som hon berättade om vedermödorna mindes hon sin barndom som lycklig och föredraget interfolierades med sånger som hon sjöng som barn - både världsliga och frälsningssånger.
Folkströms kyrka som ibland kallas kapell.
Det var också detta föredrag som hon framträdde med i Folkströms kyrka nära Grytgöl i Finspångstrakten på fredagskvällen. Det är inte någon kyrka i vanlig mening utan ett timrat och rödmålat tvåvåningshus som använts både som kyrka och skola i samma lokal. Kyrkan ligger mitt ute i skogen och inte lätt att hitta till. Men det visade sig att det var fler än vi som gjorde och när föredraget började hade ett fyrtiotal förväntansfulla personer tagit plats på de gamla träbänkarna i lokalen.
Publiken var helt med på noterna från allra första början och många sjöng också med i sångerna som Marianne visade på storbilden. Att föredraget uppskattades var inte att ta miste på med tanke på de varma applåderna och på de många berömmande kommentarerna efteråt. Även bloggerskan fick sola sig i glansen.
Ännu har inte alla bänkat sig i gudstjänstlokalen.
Detta är gammal bruksmiljö och folket som arbetade på Folkströms bruk hade långt till kyrkan i Hällestad. Därför togs skolbyggnaden, som fanns i Folkström, i bruk som gudstjänstlokal redan på 1850-talet. Att huset kallades för kyrka och inte för kapell berodde på att en kyrkogård låg i anslutning till huset. Denna försvann tidigt under förra seklet men fortfarande kallas huset för Folkströms kyrka. Det finns också en klockstapel utanför på tunet.
Det lilla altaret i Folkströms kyrka med en kopia av Thorvaldsens Kristusgestalt.
Genom en kunglig förordning 1869 blev det tillåtet att utdela nattvard i den kombinerade kyrko- och skolbyggnaden. Brukspatronen på Folkströms bruk skänkte följande år bl.a. en nattvardskalk och en orgel för gudstjänstbruk. Denna orgel är Sveriges äldsta mekaniska orgel som fortfarande är i spelbart skick. Så fort jag steg in i kyrkan blev jag helt fascinerad av denna skapelse, som inte bara fungerade trots att den byggdes så tidigt som år 1700, utan även lät mycket vackert. Den byggdes av Johan Agerwall i Söderköping ursprungligen för Sankt Lars kyrka i Linköping men inköptes 1870 från Vinnerstads kyrka.
Sveriges äldsta mekaniska spelbara orgel finns i Folkströms kyrka.
Prästpraktikanten Cissi höll en kort andakt efter Mariannes framträdande och vi sjöng några psalmer till orgelspel av Carl-Henrik. Hur orgeln låter kan man höra på videosnutten nedan.
Efter andakten gick alla ut på tunet där man serverade korv med bröd och en hembakad äppelkaka kallad Hollandiakaka. Smakade underbart i den ljumma sommarkvällen. Musikgudstjänsten (som den annonserades som) började klockan 19 men jag var inte hemma igen i Mogata förrän efter tio på kvällen.Tack Marianne för att jag fick vara med om denna trevliga kväll!
Korv med bröd serveras och till det en härlig Hollandiakaka.
En underbar julikväll utanför Folkströms kyrka efter en mycket uppskattad musikgudstjänst.
Carl-Henrik spelar Tore Littmarks vackra sommarpsalm 752 - Över berg och dal som en mjuk koral går sommaren över vårt land - på Sveriges äldsta spelbara orgel, som finns i Folkströms kyrka i Finspångs församling. (Videoklippet är taget innan gudstjänsten började så det är lite extra ljud i bakgrunden.)
24 kommentarer:
Så intressant att läsa om din bloggvän. Tänk så många det finns runt om i vårt land som förgyller vardagen för oss andra.
Ha en skön söndag!
Kram Ingrid
Ingrid:
Synd bara att en del trevliga bloggvänner bor så långt borta...
Önskar dig också en skön söndag. Själv ska jag strax iväg och spela på en friluftsgudstjänst i Arkösund.
Kram tillbaka från Ingrid
En sån annorlunda och trevlig kyrka. Så kul att ni lyckats hålla kontakten i så många år. Kram
Kul! och så kom ni i tidningen också ... även om slarvig reporter inte tog reda på vad du hette ... fel enligt formulär 1 A!
Vad fint! Och vilket spännande och roligt och kreativt liv det låter som Marianne har haft! Fin miljö också på bruket. Svenska bruksmiljöer - museer evenemang konserter - känns väldigt somrigt för mig. Jag jobbade flera år som guide på ett bruksmuseum. Mitt bästa sommarjobb någonsin!
Kram
Gunnel:
Ja, man har mycket gemensamt efter så många år. Dessutom hade vi småbarn ihop en gång i tiden. Musiken har vi ju också gemensamt - det är inte många sekunder som det är tyst när vi träffas.
Kram tillbaka från Ingrid
Aina:
Det stod GS på affischen, men hon hade sagt ifrån för ganska längesen. Reportern brydde sig inte om att kolla namnen. Jag har skrivit till honom och bett om rättelse - får se om det blir någon. Det var nyligen ett stort reportage om mig med anledning av min 80-årsdag så de flesta som har NT (mycket större än Folkbladet) känner ju igen mig i alla fall.
Ingrid
AnnikaCA:
Då vet ju du en hel del om våra svenska bruk - jag har bara läst om Folkströms bruk på Wikipedia. Det var ju inte så många dagar sen vi var på Wira bruk men där fick vi ju historien genom teaterföreställningen.
Kram tillbaka från Ingrid
Det var en himla trevlig kväll! Hoppas att vi får göra om det på fler ställen. Det blir extra med livemusik. Några gånger har jag spelat gitarr till, men det blir lite stressigt.
Det var himla intressant att läsa om din vän!
Ja, att vara barn till frälsningssoldater var säkert annorlunda.
Jag själv är barn till pingstvänner.
Vilken fin musikvideo jag fick höra på!
Varm kram, Gerd
Vilket underbart inlägg! Så mycket kultur(historia) det finns i alla vrår i vårt land. Och vilken fin orgel – som en liten gräddbakelse! Dessutom med fint ljud. Hur spelar du in? Det låter ju riktigt bra!
Riktiga vänner väljer man själv och är guld värda. Det är så härligt med vänskap som består år efter år.
När jag ser kyrkan/skolan minns jag med glädje en sommardag i Idrefjäll när vi var ute och vandrade. Vi hamnade i en gudstjänst utanför en fäbod och människorna slog sig ner där det fanns plats i naturen. Något av det mest stämningsfulla jag har upplevt.Efteråt var det våffeldags. Grädde och hjortronsylt!
Jag kan tänka mig att du uppfylldes av en liknande känsla när du lyssnade på din vän och dessutom deltog musikaliskt. WOW över orgeln!
Kramar
Trevlig läsning om de två vännerna Bloggblad och Musikanta! Vår äldsta flicka hade faktiskt en kompis på dagis som också var barn till frälsningssoldater.
Bloggblad:
Ställer gärna upp igen om det inte krockar med barnbarnens konserter. Det är väldigt roligt att komma ut på "äventyr" och dessutom vara aktiv. Man får ju se sitt land också. Har aldrig varit där tidigare.
Gerd:
Ja, då känner du nog igen en hel del av det Marianne berättade även om man väl inte flyttade så ofta även om man var pastor. Numera är pingstvännernas barn ungefär likadana som andra ungar både när det gäller klädsel och intressen. Fortfarande röker inte de ungdomar som jag träffat eller dricker alkohol, men det är ju bara positivt. Och inom pingstkyrkan har man en sammanhållning som många kan avundas.
Kram tillbaka från Ingrid
Karin:
Jag spelade ju in videon (på min vanliga kamera) innan föreställningen så det blev en hel del störande ljud i bakgrunden. Men de hördes inte så mycket på videon som i verkligheten som tur var. Tyckte det kunde vara kul att dokumentera hur denna gamla fina orgel lät.
Håller med dig om att man inte behöver resa utomlands för att uppleva genuin kultur. Kyrkorna har ju massor av sådant.
Ingrid
Veiken:
Jag är ju visserligen ganska van vid den här sortens musik- eller friluftsgudstjänster men tycker alltid det är lika trevligt. Det blir ju en fin gemenskap efteråt eftersom de alltid avslutas med "kaffekorg" eller som här med varm korv med bröd. Det blir också en naturupplevelse, som du beskriver, på samma gång.
Kram tillbaka från Ingrid
Hans:
Tack för rar kommentar! Barn till frälsningssoldater är numera precis som andra barn - det kanske du upplevde då din flicka var liten. När jag var barn skilde de sig från mängden (även andra frikyrkobarn) genom att de inte fick gå på skolteater, dansa eller använda smink (när de blev lite äldre.) Mammorna hade också alltid samma frisyr, en korv av hår i nacken. Men, som jag skrev ovan i en kommentar, alkohol och tobak nyttjar man fortfarande inte.
Ingrid
Vilken lång och fin vänskap ni har och "goa vänner betyder så mycket".
Det var väldigt trevligt att följa med "Bogblad"och dig på denna tur.
Trevligt att blanda sång och musik med berättelser från uppväxten och det liv som var då.Och roligt för dig att vara med och ackompanjera.
Väldigt roligt att få se och höra mer om denna gamla mekaniska orgel och fantastiskt att den fortfarande är i spelbart skick.
Jag har besökt många gamla bruk i både i norra Uppland och i andra delar av Sverige och tycker den miljön är spännande och alltid har en eller flera historier att berätta.
Och att avsluta med korv och kaffe med kaka ute på tunet efteråt förstår jag blev väldans bra.
Kram från mig.
Ditte:
Haha. Hon heter "Bloggblad" på nätet och "Bokblad" i verkligheten. Inte något köttaktigt... Hennes föredrag blir alltid så levande eftersom hon själv har varit med om allt och dessutom har läst breven som föräldrarna skickade till varandra innan de gifte sig. Alla sparade sedan dess!
Jag blev så imponerad av att det överhuvudtaget gick att spela på denna gamla orgel och att det dessutom lät vackert. Gediget hantverk på den tiden.
Vi har ju många bruk här i Finspångstrakterna och även runt Norrköping, men det är inte så många som jag har besökt tyvärr. Så det var extra roligt att få komma hit.
Kram tillbaka från Ingrid
Hej Ingrid! Du kanske kommer ihåg mig, Britt Gustavsson, som jag hette då vi gick tillsammans i småskolan på De Geer-skolan. Läste om Ditt inlägg från Folkström med stort intresse och igenkännande. Mina morföräldrar Simon och Elin Gustavsson bodde i Grytgöl och min morfars far hade varit med och byggt Folkströms kapell (har aldrig hört talas om byggnaden annat än som Folkströms kapell, uttrycket kyrka har väl kommit till på senare år).
När min man Kurt och jag skulle gifta oss kom jag genast att tänka på Folkströms kapell. Vi gifte oss en underbar augustidag den 12 augusti 1978, klockan 15 på eftermiddagen och efteråt åt vi bröllopsmiddag på Stenkullen. Jag hade en ljusblå klänning och Kurt en kritstrecksrandig kostym. Strax före klockan 15 sade prästen åt kyrkvärden Thyra (i folkdräkt) att nu är det nog dags att sätta igång kyrkklockan i klockstapeln. Då replikerade Thyra "men brudparet har ju inte kommit än" varpå jag blygt svarade med brudbuketten framför mig "det är vi".
Sedan dess har vi varit rätt många gånger i Folkström. Vi var där och firade vår 25-åriga bröllopsdag. Kapellet är ju för det mesta stängt men för några år sedan kom vi dit lagom som "kyrkvaktmästaren" var där. Då berättade han att råttor gnagt av repen i orgeln men att den nu var lagad med stabilare grejor. På midsommardagen brukar det även vara gökotta i kapellet.
Läste även Ditt inlägg om Ert 40-åriga bröllopsfirande. För oss blir det ju snart 38 år. Önskar Er många år tillsammans. Du liksom jag har ju nyss fyllt 80 och min man Kurt är snart 87 så perspektivet har ju blivit väsentligt kortare. Vi har också delat både sorg och glädje tillsammans och jag är mycket glad att vi fortfarande har varandra. De senaste åren har varit väldigt tunga. Vi har mist tre av våra fyra barn och även ett barnbarn så livet är inte alltid fyllt av glädjeämnen.
Kram från Britt
Britt:
Tack för din långa och intressanta kommentar. Visst kommer jag ihåg dig, vi var väl klasskamrater på Villastadsskolan också? Roligt att du kände igen dig i Folkströms kapell eller kyrka, som det faktiskt står på vägskylten. När jag gifte mig första gången hade jag heller ingen brudklänning utan som du kanske såg på fotot, en blus och kjol. Och hatt!
Så fruktansvärt sorgligt att förlora sina barn och ett barnbarn under bara några år - hur kommer man över något sådant? Det var tragiskt nog när mitt äldsta barnbarn tog livet av sig i början på april. Livet blir ju aldrig detsamma.
Skönt att ha någon vid sin sida när sådana sorger drabbar en.
Jag såg att du finns på nätet, men du är inte någon aktiv bloggare väl? Vad heter du i efternamn idag?
Varm kram från din gamla klasskamrat Ingrid (Kickan på den tiden.)
Hej Ingrid!
Tack för Ditt svar!
Sedan 1978 heter jag Pålsson i efternamn och min man Kurt och jag bor sedan 1988 i Östgötabankens hus nere vid Revens Grund.
Vi träffades ju på Vetekornet för några år sedan och jag berättade då att jag mist min dotter Annika Bivrin och mitt barnbarn Hanna Bivrin i tsunamin 26 december 2004. Detta hände på Kurts 75-årsdag! Min måg Arne och mitt barnbarn Julia (då 9 år) överlevde. Efter ett år träffade Arne Brita som miste sin man och sina två döttrar på samma ställe (Khao Lak). Idag lever Arne och Brita tillsammans och har den gemensamma dottern Svea som nu är 9 år. Arne är mycket intresserad av fotografering och har under årens lopp gjort många resor till bl.a. Svalbard, Ungern, Alaska, Wrangels ö, Finland, Sydamerika med Eldslandet. Han fotar för det mesta djur och natur. Han är även medlem på Fotosidan där man kan se hans bilder. Nu har han även skaffat en drönare. Förra året köpte Brita och han ett fritidshus i Byxelkrok precis vid hamnen. Jag vet ju att din dotter Mirren också har ett hus på Öland och att Ni ofta är där på somrarna. Julia är idag 21 år och har precis fått veta att hon kommit in på KTH och skall börja där till hösten.
Jag läste Ditt fina inlägg om Ditt barnbarn som dog i april. Tårarna bara rann. Min son Anders dog för fem år sedan på samma sätt. Han arbetade som tandläkare sedan 25 år tillbaka med egen privatpraktik och en fin familj. Våren 2011 kom han in i en depression. Ingen kunde ana att det skulle sluta så tragiskt. Han var den siste jag kunde tro ta ett sådant steg och för mig verkade han vara tryggheten själv. Han blev nästan 52 år (född -59) och hans barn är idag 26 och 24 år.
Som om dessa tragedier inte var nog så dog min mans äldste son för två år sedan på samma sätt.
Eftersom min dotter Annika och mitt barnbarn ligger begravda på S:t Botvids kyrkogård i Huddinge kan jag ju inte komma dit så ofta. Jag åker till Borgsmo kyrkogård ett par gånger i veckan där Anders ligger begravd.
Det är tungt att leva vidare. Ibland fattar man inte att man kan stå på benen efter allt som hänt. Det finns ju trots allt många glädjeämnen också och jag vill leva länge så att jag får följa mina tre barnbarn. Både Kurt och jag är någorlunda friska så det får man vara mycket tacksam för och att man har varandra.
Vi reser inte så ofta nuförtiden men jag firade faktiskt min 80-årsdg i New York. Tyvärr åkte vi på någon slags influensa på slutet så hemresan var inte rolig men nu är vi nästan sugna på att åka dit igen.
Roligt att höra från Dig!
Kram Kickan
Britt:
Tack för din långa kommentar. Det är klart att jag kommer ihåg att vi träffades på vetekornet, men jag tror inte jag riktigt tog in vidden av alla olyckor som du råkat ut för då. Skönt i alla fall att du har Kurt vid din sida. Man får leva för de levande som det heter och jag tror att min äldsta dotter börjar hämta sig från chocken något så när. Saknaden och sorgen finns där alltid naturligtvis.
Vi hoppas kunna göra en liten försenad 80-årsresa till Kroatien i höst. Förhoppningsvis är det inte så varmt där vid den tiden. Jag har svårt för värmen - orkar inte ta itu med någonting nästan. Vi kan väl hålla kontakten via mejl istället för här - jag kan ju inte berätta allting på bloggen. Du har min mejladress i marginalen på bloggen.
Kram från Kickan
Skicka en kommentar