Bifrosts jubileumsfest och Nobelmiddagen

Tittade in som hastigast på nätet på Nobelfesten eftersom jag inte hade tid att titta på den på TV när det begav sig. Efter jubileumsmiddagen för precis en vecka sedan var jag glad att jag inte var bjuden till Nobelmiddagen. Hade inte orkat! Tänk att tvingas sitta still 4-5 timmar mellan samma gubbar och konversera, kanske på engelska eller franska t.o.m.! Och försöka vara intelligent och väldisciplinerad. Jag som varken är det ena eller andra och dessutom lomhörd …

Jag beundrar verkligen vårt kungahus som kan sitta där och se intresserade ut med ett ständigt småleende på läpparna. Inte kungen förstås. Han ser aldrig särskilt glad ut där han sitter mellan två ”murklor”, som en nobelpristagare vanvördigt hade uttryckt det för några år sedan. Att han inte ville sitta bredvid…

Kommentaren från modedesignern vadhonnuhette om drottningen var helt obetalbar. Hon påpekade att Silvia hade en "något större” klänning nu än 1976, när hon gifte sig. Som om det hade varit något väldigt märkligt efter tre barn och vid snart 65 års ålder. Det märkliga i det hela, tycker jag, är att den bara var ”något” större…

Vår egen show blev mycket lyckad och säkert roligare än den på Nobelfesten. Magistern och eleven i Swing it Magistern gjorde stor succé liksom Fritiof och Carmencita. Balettflickorna drog också ner stora applåder i det avslutande numret On the Sunny Side of the street.

On the Sunny side of the Street

Jag hade också fler uppgifter denna kväll än att ackompanjera kören. Det var som i forna tider när jag var restaurangpianist i Lund under en kortare tid och spelade för matkuponger som min dåvarande make åt och drack upp…

Jag blev nämligen bjuden på festmiddagen p.g.a. min sista insats denna kväll; pianoackompanjemang av en ung, stilig och mycket begåvad trumpetare.

What a Wonderful World

Vi hade väldig kul i alla fall, han och jag, när vi spelade gamla evergreens tillsammans. Over the Rainbow förstås - regnbågen är och var damsällskapet Bifrosts symbol mycket tidigare än den blev en annan rörelses! As Time Goes by, The Midnight Sun will Never Set med sordinerad trumpet och What a Wonderful World. Intet öga torrt, medelåldern i publiken ca 70+, vilket gjorde att de flesta kände igen sin ungdoms melodier.

Nu har jag bara Julbön, Midnattsmässa och Julotta kvar innan jag kan koppla av helt och fira lite jul. Just nu har julförkylningen slagit till som vanligt, näsan rinner och jag har lite feber – tillräckligt mycket för att jag ska känna mig allmänt eländig.

Jag fick låna Otrohetsdieten av Bloggblad i helgen, så jag hade precis bestämt mig för att börja banta och att träna på gymmet på Vårdcentralen , (inte något glassigt gym här inte) men jag tror att jag går och lägger mig på sängen i stället med P-O Enquists senaste bok…

Jag har fått benäget tillstånd av min körsyster att publicera detta underbara foto av henne som Flickan i Havanna