Eftersom lidit av denna åkomma av och till sedan jag var barn är den välbekant. För det mesta brukar den gå över av sig själv efter ett par tre veckor, men någon gång har det hänt att den inte gjort det. En gång var jag t.o.m. och punkterade näsan så att allt var kom ut. Det var förskräckligt obehagligt när man hörde näsbenet krasa även om det inte gjorde ont efter bedövning – men känslan av lätthet i huvudet efteråt kommer jag fortfarande ihåg.
Jag har hittills ståndaktigt avhållit mig från att ringa doktorn och be om antibiotika – jag vet att man ska spara sådant tills det VERKLIGEN behövs. Men igår var måttet rågat. Inte nog med att jag nästan förlorat hörseln helt på vänster öra (jag hör ju ganska dåligt ändå) utan jag har dessutom tappat lukten. Det kan visserligen ha sina fördelar, men samtidigt känner jag ingenting när jag äter utom salt, sött och surt. (Vilket i och för sig hade varit ett ypperligt tillfälle att bli av med några kilo om inte bara hungern varit konstant...) Jag öppnade nämligen ett nytt kaffepaket igår och kände INGENTING av kaffedoften. Då som först förstod jag att det stod mycket illa till och bestämde att nu måste det bli en ändring. Ringde till VC och sköterskan där, som jag pratade med, tyckte nog synd om mig när jag inte ens kunde känna doften av kaffe, förstod jag. Hon höll med om att det var dags att pröva något som skulle slå ut de pöschkans (uttryck lånat från Miss Gillette) bakterierna. För det är för det mesta sådana som bökar till det i bihålorna.
Nu har jag tagit mina första två tabletter och ser redan fram emot morgondagen när jag förhoppningsvis ska få tillbaka hörseln på vänster öra och känna doften av kaffe igen – även om jag bara dricker te själv. Det brukar inte ta mer än någon dag innan bakterierna ger sig iväg. Hoppas jag! Är det virus som förorsakat inflammationen kommer jag väl att få leva luktlös, dock tyvärr inte luktfri, i resten av mina dagar eftersom antibiotika inte biter på dessa.
