1299 Wiraspelen

Mirren har en aldrig sinande förmåga att söka upp trevliga och intressanta evenemang på nätet lämpliga för både vuxna och barn. Denna gången hade hon hjälp av Caspars mentor Selma, som spelar oboe i Wiraorkestern och som tipsade henne om Wiraspelen som äger rum varje sommar i närheten av Åkersberga.

Patron kommer med sin dotter Patronella för att inspektera  Wira bruk som han äger. (Bilderna går att klicka större.)

Kent och jag åkte med Casimir upp till Stockholm i fredags, dels för att fira barnens födelsedagar en gång till på lördagen, dels för att få följa med på Wiraspelen på söndagen innan vi åkte hem till Mogata igen. Det blev en upplevelse som jag aldrig glömmer. Bara det gamla bruket och naturen omkring var en upplevelse i sig. Vi hade också tur med vädret, vilket naturligtvis hjälpte till att förhöja stämningen eftersom spelen tilldrog sig utomhus.

Lång kö i väntan på att bli insläppta på Isaks äng. Caspar, Casimir, Mirren och Kent har tydligen börjat röra på sig. 

Fullsatt på läktarna.

Redan en halvtimme innan vi kom sträckte sig kön långt upp på gårdstunet. En kvart i fyra öppnades grinden till Isaks äng som var teaterscenen. Det blev så småningom helt fullt på läktarna från vilka man hade utmärkt koll på ängen och på alla som uppträdde där. Och det var åtminstone ett hundratal sångare, musiker och statister. Fantastiska artister som både kunde sjunga och agera och en kör och duktiga musiker som ackompanjemang i bakgrunden! Selma som spelade oboe i orkestern inte att förglömma.

Spelen har börjat.

Patron har jagat upp sig över smedernas trots och fått ett slaganfall och dött. Här bärs han bort av några smeder. Pastorn följer med.

Den röda tråden var förstås historien om Wira bruk där man smitt värjor och liar sedan mitten av 1600-talet. Smederna hade huvudrollen tillsammans med fruar och döttrar och då och då sprängde kungens knektar fram i galopp över ängen. Själva spelen var en saga om lycklig och olycklig kärlek och flera dödsfall på ängen inträffade under de dryga två timmar som spelen varade.

Utsikt från träbron över forsen som leds i trärännan vid den gamla smedjan.

Här forsar vattnet fram i bäcken.

Det var den sista gången för i år som spelen gavs denna söndag, men nästa år återkommer Wiraspelen som vanligt. Intressant att se att så många barn satt helt trollbundna under föreställningen. I pausen och före och efter föreställningen kunde barnen titta på nykläckta kycklingar och kunde klappa små grisar och stora hästar.

Mirren med barnbarnen och Caspars mentor Selma, som spelar oboe i Wiraorkestern. 

Klara för hemfärd.

Videosnutt från en av öppningsscenerna. Lägg märke till hur skådespelarna står blickstilla under talet!