Fredagstema Show and Tell: Min värsta noja

”Noja, en mild, vardaglig eller i vilket fall ej medicinsk paranoia; ex bögnoja. Noja förhåller sig mot ågren som paranoia mot ångest. Den som lider av noja är nojig.” Denna förklaring har jag fått från en skojig sight där man kan få reda på vad allehanda saker innebär alltifrån "fastighetsbeteckning" till "klassisk betingning" och "Willys". Olgakatt har hittat på temat för denna vecka och övriga deltagare finns länkade hos henne.

Eftersom jag hade för mig att ”noja” var detsamma som tvångsföreställning i mycket strikt betydelse, tänkte jag inte skriva om detta tema eftersom jag inte har några särskilda sådana. Utom att jag är noga med att ta in Murre och Nisse på kvällen och att jag ständigt är orolig för att bilen inte ska starta när jag ska iväg på bröllop eller begravningar. Den sista nojan är dock överspelad nu eftersom vi numera har två bilar, och att bägge skulle strejka inte är särskilt sannolikt.

Mitt inlägg kommer därför att handla om nojan i den något överförda betydelsen som nämndes i början av inlägget. Nämligen sånt som jag tycker är väldigt obehagligt. Som att jag har höjdfobi och har svårt t.o.m. att klättra uppför en stege till taket på vårt enplanshus.

Bild från nätet - Turning Torso i Malmö

En balkong vars bottenplatta bara sticker ut från fasaden, vägrar jag överhuvudtaget att gå ut på och jag har svårt för trappor och gångar där man klart ser vad som är under. Skulle nog ha svårt med glasgolvet i nya museet i Atén som Ingabritt berättat om.

Bilden från nätet

Nojan yttrar sig på så sätt att jag får obehagliga ilningar i hela kroppen, mest i benen. Kanske är det det som kallas för svindel? Det konstiga är att det är inte bara i verkligheten som detta händer, utan även när jag ser på TV eller t.o.m. bara genom att tänka på någon höjdsituation. När någon balanserar på ett stup i en film måste jag blunda, trots att jag VET att det bara är en meter till golvet i filmstudion.

Bild från nätet - Harold Lloyd klättrar på fasaden

Jag har försökt att råda bot på detta genom att klättra upp i torn och fyrar, men det går aldrig över. Jag måste då hålla mig så nära väggen jag kan. Eiffeltornet var en pärs trots att det har halvannan meter höga stängsel runtom på den högsta avdelningen.

Bild från nätet - Eiffeltornet

Jag drömmer också ofta om att jag är extremt nära att falla från något tak eller berg. Sover aldrig så gott som när jag ligger i en dubbelsäng som är ställd mot en vägg och även min andra sida är blockerad…

Långe Erik - MM:s bild

Jag har googlat lite på nätet och funnit att jag är långt ifrån den enda med denna fobi!

Söderköpings Gästabud

Riddarna på väg till tornerspelen i Brunnsparken. Bilderna går att klicka större.

I lördags hade jag lyckats att locka ner Mirrfamiljen med löfte om nya, spännande upplevelser eftersom det skulle vara medeltidsdagar i Söderköping i dagarna tre. Det var femte året Söderköpings Gästabud utspelade sig, men första gången som jag var där och tittade.

Mirren hade passande nog en "medeltidsdräkt" att klä sig i, uppsydd för ett bröllop för några år sedan. Nya kinesiska au pair-flickan, var också med. På vägen till Fiskartorget vid Rådhuset mötte vi en del medeltidsmänniskor, som gärna ställde upp sig för fotografering. Väldigt många hade klätt ut sig eftersom det medförde fri entré till tornerspelen senare på eftermiddagen.

På väg mot Fiskartorget.

Framme vid Fiskartorget.

Vi hade tur med vädret. Även om inte solen sken så regnade det åtminstone inte just då. Vi började med att se på barnteater som höll till där. Eftersom pjäsen redan pågått en stund när vi kom, fattade jag inte så mycket av handlingen mer än att en kanin, som åt en morot, en varg och en räv var inblandade. Barnen levde i alla fall med och sufflerade skådespelarna både med rop och med gester. Lillmirran och Minimirren var mer intresserade av att äta glass än att se på skådespelet.

Många barn fanns på plats för att se barnteater. Minimirren är intresserad åskådare vid hörnet av parksoffan.

Minimirren och Lillmirren i publiken.

Kaninen äter upp sin morot.

Vi fortsatte vår promenad i de gamla Drothemskvarteren. "Julia", som barnbarnen kallar henne och snart alla vi andra också, var mycket förvånad och imponerad över de smala gränderna och de små husen.

"Julia" och Mirren på promenad i Drothemskvarteren.

Sen gick vi över den lilla bron över Storån till kyrkparken vid Sankt Laurentii kyrka. Där fanns det mängder med marknadsstånd, där det såldes de mest egendomliga varor av knallar klädda på ett sätt, som man förmodligen antog var modernt under någon period av medeltiden.

På väg till kyrkparken.

Kommersen var livlig.

Skinn var popuärt.

Många hemmagjorda mössor till salu.

I kyrkparken fanns vidare ett härläger med bl.a. bågskyttar. Man kunde lära sig att slåss med träsvärd om man hade lust och för barn fanns diverse attraktioner. Medeltida sådana får man anta. Minimirren, som fyllde ett år i juli, la genast beslag på en träyxa, som låg på marken och var till salu. Han fick bäras bort från denna under högljudda ilskna protester och tårar.

Härlägret i kyrkparken.

Vi hälsade också på hos MM, som fanns på plats i valstugan på Hagatorget, där han delade ut karameller och broschyrer och svarade på frågor. Under den halva minut som det tog att bläddra i en broschyr och äta en karamell passade Minimirren på att bada i fontänen en meter därifrån.

MM på plats i valstugan.

Minimirren har just badat i fontänen på Hagatorget.

"Julia" och Minimirren har funnit varandra.

På hemvägen mötte vi riddarna till häst på väg till tornerspelen i Brunnsparken. Eftersom alla var hungriga vid det laget fick detta jippo anstå tills följande år.

På väg till tornerspelen i Brunnsparken.

Fredagstema Show and Tell: Om jag fick bestämma då skulle…

För två år sedan skickades då 9-åriga Yanninesh Yorga från sin hemby till huvudstaden Addis Abeba för att arbeta. Här tvingas hon varje dag bära enorma risknippen i flera mil. Bördor som väger mer än hon själv och som förstör hennes kropp. Fotot från bilagan Amos som medföljde Kyrkans Tidning i det senaste numret.

• jag se till att kvinnans situation i stora delar av världen radikalt förändrades till det bättre. Hon får ofta bära huvudparten av arbetet för familjens försörjning och dessutom ha allt ansvar för barnen.

• jag se till att allt barnarbete förbjöds.

• jag se till att allt våld mot kvinnor och barn förbjöds i hela världen.

• jag se till att alla bidrag till stater, som inte uppfyller kraven på mänskliga rättigheter, drogs in.

• jag se till att rattfyllerister dömdes för dråp eller misshandel om de körde på och dödade eller skadade en människa – på lika villkor som vilken annan mördare eller misshandlare döms.

• jag se till att någon som slår ihjäl ett litet barn eller misshandlar det döms till ett långt, villkorslöst fängelsestraff och hängs ut på nätet eller i media med bild och namn.

• jag se till att pedofiler också hängdes ut med bild och namn på nätet eller i media.

• jag se till att det anställdes en person på varje äldreboende som helt ägnade sig åt ”brukarna” (hemska ord!), pratade med dem, läste för dem, tog dem med på promenad eller sysselsatte sig med dem på något annat trevligt sätt.

Fredagstemat denna månad står Olgakatt för. Övriga deltagare finns inte länkade hos henne idag vad jag kan se, men brukar finnas hos Annika om det är någon som är nyfiken. Jag kan tyvärr inte länka till deltagarna längre på min blogg, som jag kunde förr.

Murre på plats

Murre

Som den minnesgoda bloggläsaren kanske erinrar sig efterlyste jag för någon tid sen en vindkatt - som springer när det blåser. Ingen hade sett eller hört någonting om var man kunde hitta denna katt. Men jag hörde av en granne till Mirren, som hade en sån i sin trädgård, att den skulle finnas i Färjestaden på Öland.

Och där fanns han! I en skojig liten affär inrymd i källarplanet i ett hus i slutet av Köpstadens parkering. Moraklockan heter affären, och det är inte sista gången jag kommer att besöka den. Kanske ett gökur eller en väderkvarn nästa gång. Om man inte vill ha en trädgårdstomte förstås, för det fanns det gott om. Och fantastiska moraklockor av olika slag.

Murre är som en vanlig katt - han får komma in i huset varje kväll. Annars kanske han skulle få för sig att rymma...

Nygammal damkör

Bilderna går att klicka större

Bifrostkören – en damkör med cirka tolv körmedlemmar, har varit vilande i snart två år sedan jag frånsade mig uppdraget som kördirigent. Jag tyckte att det var väldigt bundet med kören var fjortonde dag och förenat med mycket arbete. Jag hade dessutom mycket spelningar i olika kyrkor. Men att få en ny dirigent, som gjorde jobbet nästan gratis, visade sig vara svårt. Även om föreningen försökte med att höja det tidigare minimala arvodet med det dubbla…

Vi återförenades i alla fall igår hos en av körsystrarna, som bjöd på supé och trevlig samvaro. Hur det hela slutade? Jo, naturligtvis med att kören uppstod igen – men nu som en självständig enhet utan inblandning av föreningen, som de flesta av oss inte längre hade något till övers för. Och utan arvoderad körledare av den anledningen.

Vem blev körledare för den nygamla återuppståndna kören? Rätt gissat – jag naturligtvis. Har saknat körkompisarna och våra trevliga sammankomster. Och glömt allt jobb med att hitta lämpliga noter och sånger att sjunga. Sen har ju den ordinarie kantorn tagit över min VIS-kör, som jag hade i Ringarum under ettochetthalvt år. Så det blev plötslig körabstinens …

Gårdagens värdinna bjöd inte bara på god mat utan även på en fantastisk trädgård att beskåda. Här är några bilder att inspireras av för den som har gröna fingrar.








Jag utlyste en tävling om det bästa körnamnet på den nya kören tills nästa gång vi träffas. Kanske någon av mina bloggvänner har något lysande förslag att komma med. Medelåldern på kördamerna lär väl ligga någonstans i mitten av 60+…

Snabbvisit på Öland i början av september

Tiden bara rusar iväg och snart är det en vecka sedan MM och jag åkte ner till Öland över en natt. Mirren hade glömt några vitala saker där – bl.a. bilnycklarna till familjens andrabil, nog så viktiga för Mirrmaken, som ofta jobbar från tidig morgon till sena kvällen och kommunikationerna inte fungerar. Lite annat smått och gott stod även på hämtlistan.

Jag tog naturligtvis chansen att åka ner till Öland igen för att hämta det som glömts – det är en lisa för själen att vara där även en kort tid. Vi hade enastående tur med vädret, solsken båda dagarna.

Det var ett annat Öland nu, än det vi lämnade för några veckor sedan. I Borgholm var det en och annan hundägare som vi såg var ute och flanerade på kvällen. Restaurangerna gapade tomma och skyltarna med ”Stängt” och ”Utförsäljning” var många.

Öde och tomt i Borgholm. (Alla bilder utom den sista går att klicka större)

Tomt på restaurangerna

Många affärer och kaféer har stängt

På Pappa Blå var vi de enda gästerna förutom en stammis. Har aldrig behövt vänta så kort tid på en pizza någonsin!

Vi är nästan de enda gästerna på Pappa Blå


Vi kom till sommarhuset vid halvåttatiden på kvällen och gick då en kvällspromenad på strandängen ner till havet efter att ha packat upp våra saker och bäddat sängen. Tog några foton på solnedgången och på alla fåglar, som skrämdes upp ur sin kvällsslummer när vi kom förbi.

Strandängen i kvällningen

Promenad längs stranden på kvällskvisten

Vi skrämmer upp fåglarna vid vår promenad

Solnedgång över strandängen

Toan i sommarhuset ligger visserligen inne i själva huset, men för att komma dit måste man än så länge gå utomhus. Så klockan sex på morgonen gjorde jag ett besök där samtidigt som solen höll på att gå upp. Raskt in igen för att hämta kameran och fick dessa bilder, som får tala för sig själva.








Vi gick ytterligare en promenad innan vi åkte hem på eftermiddagen.

Fascineras som alltid av dessa mödosamt hopplockade stenmurar

Rönnbären är mogna, tecken på att hösten har kommit

Utsikten från sommarhuset

Fredagstema Show and Tell: Lekar jag gillade när jag var liten

Olgakatt är den som är värd för fredagstemat i september. Övriga fredagsbloggare finns länkade hos henne.

Jag minns inte att jag lekte särskilt mycket när jag var liten. Däremot ritade jag ständigt och klippte och klistrade. Min mamma hade köpt en rulle med vitt omslagspapper som aldrig tog slut och färgkritor och pennor hade vi aldrig brist på.


Färgpennor från hedborg.wordpress.com/ Bilderna går att klicka större

Jag lärde mig läsa tidigt så när jag var i sjuårsåldern var det sagoböckerna som tog upp den mesta tiden när jag inte var i skolan.

Men det är klart att jag måste ha lekt också, som andra barn. Jag bestämde alltid i alla lekar, kommer jag ihåg. Var alltid mamma när vi lekte mamma, pappa, barn eller polis när vi lekte polis och tjuv. Eller lärare när vi lekte skola…

Bild från nätet: gamlabonader.se

På somrarna lekte vi indianer och vita. Jag slukade indianböcker under en period och min bror och jag förfärdigade pilbågar och pilar, mockasiner och koger. Sen smög vi på kompisarna med tomahawken i högsta hugg. Jag visste inte vad ”skalpera” innebar, så det gjorde vi aldrig. Men det kunde hända att vi band varandra vid något träd och dansade krigsdans runtomkring.

Leka indianer, gammal bild från nätet

Min bästa sommarvän och jag ordnade cirkus för föräldrarna. Hon och jag var akrobater – väninnan kunde gå ner i spagat och jag kunde stå på händer och hjula. Syskonen fick vara hästar och andra djur och springa runt i manegen.

Bilden från bloggen helahuvetstormar.blogg.se

Under kriget (det andra som min nio år yngre MM brukar påpeka) lekte vi mycket i min pappas stora Chevrolet, som stod parkerad utan hjul i ladan på vårt sommarställe. Den och höet i ladan var utmärkta gömställen när vi lekte kurragömma. Den leken tröttnade vi aldrig på.

Chevrolet 1946, bild från nätet

När jag blev lite äldre och var på ”skutt” som party hette på den tiden, var det mörk- och blinkleken och ryska posten som gällde. Ryska posten gick väl an, det var för det mesta famntag eller klapp som utdelades.

Ryska posten från lekbanken.idrott.fi

Blinkleken fasade jag för eftersom jag är närsynt och inte såg när någon blinkade åt mig och jag skulle ge mig iväg från den stol jag satt på. Glasögon var inte att tänka på! Min kavaljer bakom mig brukade då ge mig en mild knuff i ryggen och väsa ”Lasse” eller ”Göran” som många hette då. Eller, om han var förtjust i mig, höll han fast mig i ett stadigt grepp…