2015 Majnytt från Bonniers Veckotidningar nr 19 och 20

Här kommer ytterligare två veckotidningar som firar 100 år. Nummer 19 för en vecka sen och nummer 20 idag den 16 maj. 

Omslagsbilden av Georg Klinghammer. (Bilderna går att klicka större.)

Omslagsbilden av Hélène Perdriat. Fler bilder av henne här. 

Det är Célie Brunius som är huvudredaktör för modeavdelningen. Eftersom jag precis nyss läst ut Ligan av Fatima Bremmer, en fantastisk bok som handlar om de första kvinnliga journalisterna i Stockholm i början på 1900-talet känns det lite extra roligt att se detta namn i tidningarna då jag numera vet en hel del om henne.

H.K.H. Prins Carl är på en helsida med anledning av att han är ordförande i Svenska Röda Korset. Det är rödakorsvecka den stundande veckan. Nedanstående bild är från en film som spelas in på det kungliga slottet "En afton hos Gustaf lll på Stockholms slott" med Gösta Ekman d.ä. i huvudrollen. Den ska visas för allmänheten under rödakorsveckan." H.K.H Prins Carl deltager, som vanligt, intensivt i förarbetet. Här åskådar H.K.H. maskeringen."

Prins Carl i den ovala bilden.

Frågespalterna med allmänna och juridiska frågor är med i tidningarna som vanligt. Här får jag bl.a. veta att sommartiden infördes första gången 1916. 

En ny tidning ger man ut, Romantik och äventyr. Den är enligt annonsen "till för att förströ Er. Då Ni har en stund över och inte riktigt vet vad Ni skall göra, då tiden blir lång och tråkig. Då Ni vill tänka på något annat än Edra bestyr. Så var viss om att berättelserna i Romantik och Äventyr skall sätta fart i Er fantasi, fylla Er med spänning och försätta Er i gott humör". Häftena kostar 45 öre vilket motsvarar 15,45 kronor idag. Det verkar ganska billigt med tanke på att häftena innehöll 64 sidor. 

Det är som vanligt mest stockholmare som figurerar på kändissidorna. Här har journalisten/fotografen (?) gett sig ut på Strandvägen i Stockholm för att föreviga några av tidens kändisar.

Sigrid Hjertén, maka till konstnären Isaac Grünewald till höger längst upp och Thorsten Ax:son Johnson nederst till vänster. 

"Kläderna göra icke mannen men ibland operetten" lyder rubriken på de två sidor som rapporterar från operetten Mikado som nyligen uppförts på Oscarsteatern med scendekor av Isaac Grünewald. 

Det har blivit populärt att spela golf. Både kronprinsen och prins Gustaf Adolf är ofta ute och spelar golf på golfbanan i Råsunda. 

På modesidan i nummer 19 visas en eftermiddagsklänning från Paul Poiret. Man önskar att bilden hade varit i färg eftersom broderierna är i rött, gult, violett och vitt. De långa silkestofsarna är violetta. Modellen håller moderiktiga hattar i händerna. Knoppen på den vänstra är av kristall infattad i guld och den kommer från en äkta kinesisk mandarinhatt. "Möblerna äro typiskt moderna franska möbler." Jag tycker det är lite Marimekko över gardinen i alla fall.

En sida med barnporträtt brukar också finnas med. Här syns verkligen vilken barnfrisyr som var rådande 1925. Kul att läsa vilka namn som också var moderna då. Tre små flickor heter Ulla. Men den ena med rosetten heter Rulle, ett namn som jag inte tidigare hört. 

Sista omslagssidan i nummer 20 är en annons i färg av en Ford. Hittills finns det bara amerikanska bilmärken i Sverige. 

2014 Kents 80-årskalas i Stockholm

Min älskade Kent, som jag delat ljuvt och lett med i snart 49 år, fyllde 80 år den åttonde maj. Födelsedagen firades i Stockholm hos Mirren. Jag fick panikångest bara över att tänka på att att fira hemma. Jag har ju bara lite drygt ett år kvar till nittio och orkar inte lika mycket som förr. (Det är ju inte bara mat som ska lagas, utan huset ska också städas och fönster tvättas m.m.). Mirren förbarmade sig  över mig och erbjöd sig att ha kalaset hemma i Tallkrogen i stället. Hon fixade en fantastisk vegetarisk buffé till festen och bakade fyra budapeststubbar och en mjuk pepparkaka.

Ett fint fat med ost och frukt. I bakgrunden grön sparris. (Bilderna går att klicka större.)

Häften av den vegetariska buffén uppdukad i det nyrenoverade köket som fått mjukt olivgröna skåpsluckor.

Kent och Mirren är båda vegetarianer och alla rätter var vegetariska. Det fanns en ljuvlig potatisgratäng, purjolökspajer, morotsbiffar, rödbetsbiffar, potatissallad, vanlig sallad och ett dignande brödfat med olika sorters bröd. 

Mirren, som aldrig dricker vin hade också inhandlat två boxar, en med rött och en med vitt vin eftersom hon vet att hennes pappa gillar ett glas rödvin ibland. Hon berättade att hon hade plockat ner tre boxar vin  i vagnen på systemet och frågat en expedit om han trodde det räckte. Han undrade då hur många personer som det gällde och Mirren svarade att det var ungefär 10 personer. Han blev minst sagt förvånad och rådde henne att ta bort åtminstone en box! 

Eftersom kalaset ägde rum i Stockholm kunde två av Kents kusiner som bor i Stockholm, Åke och Kay, komma. Åke med sin fru Maud har vi inte träffat på många år, så det var ett kärt återseende. Kay med sambon Ingrid var det inte så längesedan vi träffade. 

Från vänster, kusin Kay, Ingrid, barnbarnet Casimir, barnens pappa Christian, Mirren, Kent, Maud och kusin Åke.

Efter en stund dök min äldsta dotter Anna upp med svärsonen Jörgen. Det var en överraskning för oss båda - det var nästan ett år sedan jag träffade dem eftersom de mestadels bor i Limoux i södra Frankrike. Vi har varit där och hälsat på många gånger. Med sig hade de en flaska Calvados och några franska dessertostar som Jörgen vet att Kent gillar. 

Jörgen och Anna i förgrunden. 

Jag och min äldsta dotter.

Även om det rustika matbordet var långt fick inte alla plats utan några fick ta sin tillflykt till vardagsrummet. Mirren drog sig själv tillbaka dit med Christian, Casimir och Melody, Casimirs flickvän. De hade som vanligt sällskap av de två gulkindade amazonpapegojorna Aron och Lisa som för ovanlighetens skull satt inne i buren i stället för ovanpå. (Mirren säger att det är därför de är rädda.)

Mirren, Christian, Melody och Casimir.

För övrigt finns det nio nymfkakaduor i huset. De bor i  en voljär i nedervåningen men flyger gärna omkring i huset när det inte är kalas. Mirren och Christian har även byggt en voljär på ena husgaveln till fåglarna. Det är Näbbi och Mio med barnen Benito, Iris och Flora. Rio och Bertil med barnen Sigmatron och Figaro.

Dagen till ära hade Caspar varit och inhandlat en fin kaffebryggare med inbyggt melittafilter. Här visar Caspar - som är den enda i Mirrens familj som dricker kaffe - upp denna. (Bilden tog Mirren vid ett tidigare tillfälle.)

Till kaffet hade Mirren bakat fyra budapeststubbar. Hon hade också bakat en mjuk pepparkaka från ett recept som Kents mamma Greta själv hade skrivit. 

Kay, Ingrid, Mirren, Kent, Maud och Åke. 

Det dök upp ännu fler gäster till kaffet, Christians båda föräldrar Ingrid och Bosse, hans lillebror Anders och Maï, Åsas bästa vän. 

Mirren visar upp tavelkatten och Clarissa tittar intresserat på. 

Åsa överraskade med en tavelkatt fylld med berömmande ord om sin pappa. Dessa hade hon fått ihop genom att skriva till kusinerna, några av Kents vänner och mig. Återkommande ord var "pålitlig, omtänksam, trofast, kunnig, hjälpsam och envis". Det sista ordet var tydligen mycket frekvent. 

Kay erkände att han var upphovsman till de längsta orden: "Kristendomsföreträdare, gudstjänstförsvarare och omvärldsmedveten". Kent har varit ordförande i kyrkofullmäktige i Söderköping - St.Anna församling och även suttit i kyrkorådet. Sedan många år är han kyrkvärd i Mogata kyrka. 

För övrigt fick födelsedagsbarnet många fina presenter bland annat champagne, blomsterbuketter och en gåva till RK från Christians föräldrar. Mirrens present förutom det fantastiska kalaset var en påkostad och utförlig bok om orglar med underbara bilder och med titeln: "Orgelliv, sju sekel i Stockholms stifts kyrkor". Caspar hade inhandlat boken åt sin morfar och Casimir överlämnade den. Han är ju själv orgelvirtuos och har ett brinnande intresse för orglar. 

Eftersom Clarissa gömmer sig bakom Mirren får hon vara med på nästa bild.

Mirren och Clarissa som snart blir 14 år. 

När alla gästerna hade sagt adjö stannade Mirrens bästa vän Maï kvar. Efter att vi suttit och pratat länge med varandra i köket ställde sig Maï och diskade när vi vände ryggen till. Det var säkert minst 30 glas som hon handdiskade och torkade. Allt hade man ju inte kunnat få in i diskmaskinen. Tack fina Maï - du är guld värd!

Maï, som har sina rötter i Frankrike, hade dessutom med sig en ask med makarons i olika färger som vi delade på. Första gången jag åt en sådan.

Vi fick ingen bra bild på Kent på födelsedagskalaset, men så här såg han i alla fall ut när han avtackades som kyrkofullmäktiges ordförande för några år sedan. 

2013 Marsnytt från Bonniers Veckotidning nr 13 1925

 

Omslagsbilden är gjord av Torsten Schonberg. (Bilderna går att klicks större.)

Även denna tidning firar 100 år den här dagen. Den utkom den 28 mars 1925. Av de många novellerna känns Hjalmar Bergman igen med Flickan i Frack.( Står som "novell" trots att det är en roman, konstigt nog och inte som följetong. Men det fortsätter i nästa nummer. 

"Det moderna Amerikas dramatiker Eugene O´Neill" får också en lång artikel. Som vanligt lite av varje annars av musik, teater och utställningar, porträtt av mammor med barn, mode och mat.

Helsidesporträttet är av ärkebiskopen Nathan Söderblom. Jag funderade på varför han var med och läste på Wikipedia att just detta år var det han som samlade till ett stort ekumeniskt möte i Stockholm, där alla kyrkliga samfund utom det romersk-katolska och pingströrelsen var med. Han valdes till ärkebiskop 1914 och fick Nobels fredspris 1930. Förutom allting annat som han var berömd för komponerade han också melodin till "I denna ljuva sommartid", den som är den vanligaste i Ess-dur.

Många frågor besvaras från läsekretsen både vad det gäller juridik och allmänt. Här nedan några exempel. De juridiska skiljer sig inte särskilt mycket från dagens, så dem lämnar jag därhän. De andra är intressantare.

Flera tättskrivna sidor ägnas åt japansk blomsterkult. Den har sina anor från 600-talet och fram till 1500-talet användes den endast för att pryda templen. Det är en lång och intressant artikel. Jag citerar:" Man kan nästan säga att de japanska blomsteranordningarna bakom sina vajande och konstskickligt böjda grenar dölja japanernas hela livsuppfattning och bärande livsidéer." Man fick dock inte ha med mer än 365 grenar - lika många som årets dagar. 

Japanska flickor vid sina fullbordade blomsterdekorationer.  

Bilder på den tidens kändisar, både hemma i Sverige och utomlands är alltid med. Här är det miss Elisabeth Churchill som vallar sina rasrena vinthundar. Damen till höger är ingen mindre än den belgiska drottningen Elisabeth av Bayern gift med kung Albert I. Hon var i Sverige 1926 för att träffa de svenska prinsessorna och se om någon av dessa var lämpliga för sonen Leopold. Prinsessan Astrid och kronprins Leopold gifter sig året därpå, 

Bilderna nedan är från KAK:s vintertävling - Skandinaviens största. Tävlingen går från Östersund till Stockholm i öppna bilar. Totalt 58 tävlande och sju timmar mellan den första och sista vagnen över startlinjen. Vädret var trots snöbyar och isgata inte särskilt besvärligt. Man kanske inte behöver ställa in bilen i garaget om vintern i fortsättningen, frågar sig reportern. Han  skriver vidare:" Vem vet? Om tio år kanske det anses som något rätt vardagligt att köra från Stockholm till Haparanda i februari."

Ordentligt påpälsade  passagerare som synes.

Det sista modet från Paris finns alltid med i tidningarna. Hatt var ett måste för en fin dam på den tiden och var så ända tills i mitten på 1950-talet. När min mamma hade damer på kafferep hade alla hattar på sig inomhus. Hattmodet för herrar varade väl lite längre. Tråkigt att modet försvann, numera är det bara prinsessor, drottningar och Christina Schollin som har hatt.

Som avlutning får jag fresta med några goda sallader från Bonniers Kokbok.

Vill man läsa mer om vad som hände i Sverige i mars för hundra år sen kan man titta här i mitt förra inlägg. MUSIKANTA: 2012 Marsnytt från Bonniers Veckotidning nr 11 1925

2012 Marsnytt från Bonniers Veckotidning nr 11 1925

 

Gudrun Thomsen skapade omslagsbilden. (Bilderna går att klicka större,)

Ännu en av mina BVT firar 100-årsjubileum idag, nämligen nummer 11 den 14 mars 1925. Omslagsbilden  är inspirerad av maskeradbalerna, som vi denna tid hölls varje år januari-mars. Denna tidning har ett helt uppslag med sådana dräkter. Undrar när maskeradbalstraditionen här i Sverige dog ut - kanske vid andra världskrigets början? 

Här är  innehållsförteckningen till detta nummer. Som synes är det många intressanta reportage och även noveller och en följetong av dåtidens berömda författare. Här kan jag ju som vanligt bara ta med en mycket liten del i mitt inlägg.

Till minne av Hjalmar Branting, som dog den 24 januari 1925, har tidningen en helsida med hans porträtt. Det är väldigt konstigt att ingenting skrivs om hans frånfälle, varken här eller på följande sidor.

 Han blev statsminister för tredje gången 1924-1925. 

Ett långt reportage om eskimåerna har  Gustaf Bolinder som författare. Han var en av dåtidens berömda forskningsresande och äventyrare och gjorde resor främst i Sydamerika, där han han skrev om  Sydamerikas indianstammar. Han gjorde även resor till Västafrika. 

Förutom sina forskningsresor skrev han äventyrsböcker för ungdomar. Däremot står det ingenting på Wikipedia om att han även besökte Grönland och eskimåerna - nutidens inuiter - som får ett helt uppslag i detta nummer.

Krogronden i detta nummer ägnas åt Den Gyldene Freden. en av världens äldsta kontinuerligt existerande restauranger på samma plats samt Stockholms äldsta bevarade stadskrog. Anders Zorn köpte stället 1919 och lät bygga om och rusta upp det. Han skänkte sedan restaurangen till Svenska Akademien som fortfarande äger den. Efter bilderna från Krogronden har jag klippt ihop verserna av Don Quixote så att de går att läsa. Helt underbara rim! Undrar om Karl Gerhard läste detta? Gösta Selling tecknade. 

Maskeradkostymer.

Några bilannonser i tidningen får avsluta inlägget.

Det var inte vem som helst som hade råd att köpa en bil 1925. Bilarna i annonsen här nedan kostar respektive 190.000 och 731.000 kronor i dagens penningvärde. 

2011 Musikminnen del 1

Det finns minnen som biter sig fast som varken är sorgliga, traumatiska eller så där superlyckliga som t.ex. när barnen föddes. Många minnen som jag fortfarande starkt upplever har samband musik. 

Mina allra första minnen av musik var att mamma och jag sjöng och spelade visor av både Felix Körling och Alice Tegner i stora inbundna böcker som var rikt illustrerade. 

Det mest intensiva från min tidiga barndom är när jag var med mamma och åt glass på Marcussons konditori i Norrköping. Där uppträdde en xylofonist som spelade Tomtarnas Vaktparad som jag kom att älska i många år framöver. Marschen är komponerad av Kurt Noack 1912. Det har jag också berättat om tidigare i ett inlägg från 2012. Här nedan är det BOA - Benny Anderssons orkester som spelar. 

En annan marsch som blev en favorit i  mitt nioåriga liv var Anchors Away. Efter att andra världskriget var slut var det musik från USA som blev populärast här hemma. Jag har minne av att jag hörde den spelas ute på gatan av en blåsorkester när man firade att kriget var slut. Sverige översköljdes även av jazzen som jag också älskade när jag blev lite äldre. Hemma fick jag inte spela jazz när pappa var hemma eftersom han tyckte den var moraliskt förkastlig. Mamma brydde sig inte som tur var. 

Jag började spela piano när jag var sju år och när jag var nio hade jag lärt mig så mycket att jag bland bland annat fick spela psalmer i skolan varje morgon. Jag tog också ut populära sånger på vår flygel.  En som var mycket spelad då i radion var I min lilla, lilla värld av blommor ur filmen Rännstensungar. I filmen sjöngs sången av Birgitta Hoppeler. 

Jag var oändligt lycklig när jag hade lyckats att ta ut alla harmonierna i visan. Det lustiga är att jag precis kommer ihåg var jag var just då och hur omgivningen såg ut. Det är ganska många olika harmonier som förekommer i "sticket" (en del av låten som kontrasterar mot övriga delar i låten innan refrängen återkommer). 

En annan melodi som blev en del av den repertoar som jag spelade upp för mina klasskamrater eller för vilka som ville lyssna, var också ett 40-tals örhänge. Tico Tico. Den spelade jag faktiskt med bravur, kommer jag ihåg och jag lyckades också få till den latin-amerikanska rytmen. Jag hade ju aldrig några noter till de här styckena utan hörde i huvudet hur det skulle låta.