Mirrpappan och Lillmirren åker rulltrappa i Skärholmens centrum (Bilden går att klickar större)Nu har den kommit och gått – julen. Ävensom vinterkräksjukan. Var i Stockholm första helgen på det nya året för att hälsa på Mirrfamiljen. Lillmirren hade kräkts på söndagsmorgonen och även senare på dagen – men det var inte något som vi tänkte särskilt mycket på. Småbarn får ju ofta lite ont i magen…
Vi åkte hem i godan ro på söndagskvällen. Måndagen var lugn men efter några timmar efter att jag gått och lagt mig på kvällen vaknade jag av ett intensivt illamående. Hann precis upp på toa innan allt vad jag ätit under dagen hamnade i toalettskålen. Trodde jag, haha! Fem gånger var jag uppe den natten – och till sist var magen äntligen tom t.o.m på den allra sista lilla galldroppen.
På tisdagen skulle jag traditionsenligt ackompanjera Sankt Ragnhilds- och Wijkakören på deras musikgudstjänst på Trettondagen. Jag kände mig inte särskilt bra, men illamåendet hade i alla fall gått över. Ingen aptit – åt inte något annat än lite risgrynsgröt de följande dagarna.
På onsdagen hade jag en begravning, på torsdagen två och på fredagen en. Dop på lördagen och familjegudstjänst på söndagen. I ett sånt här jobb kan man inte bara vara hemma – det är ont om kantorer, i synnerhet under julhelgen och tiden därefter.
För att göra en lång historia kort – därav den ofrivilliga bloggpausen.
Och inte lär jag väl kunna sitta i lugn och ro vid datorn så mycket den närmaste tiden heller. Mirren ska disputera den 22 januari och till dess ska jag författa ett tal. MM vill absolut inte och någon förälder måste ju säga nåt. MM ska föreviga hela disputationen och efterföljande fest med sin kamera har han dock lovat.
Jag måste också berätta att jag håller på att läsa en helt underbar bok, åtminstone för oss damer som uppnått den aktningsvärda åldern av 60 år. Helt aktuell för mig också även om det var ett tag sen jag var så ung...
Vi åkte hem i godan ro på söndagskvällen. Måndagen var lugn men efter några timmar efter att jag gått och lagt mig på kvällen vaknade jag av ett intensivt illamående. Hann precis upp på toa innan allt vad jag ätit under dagen hamnade i toalettskålen. Trodde jag, haha! Fem gånger var jag uppe den natten – och till sist var magen äntligen tom t.o.m på den allra sista lilla galldroppen.
På tisdagen skulle jag traditionsenligt ackompanjera Sankt Ragnhilds- och Wijkakören på deras musikgudstjänst på Trettondagen. Jag kände mig inte särskilt bra, men illamåendet hade i alla fall gått över. Ingen aptit – åt inte något annat än lite risgrynsgröt de följande dagarna.
På onsdagen hade jag en begravning, på torsdagen två och på fredagen en. Dop på lördagen och familjegudstjänst på söndagen. I ett sånt här jobb kan man inte bara vara hemma – det är ont om kantorer, i synnerhet under julhelgen och tiden därefter.
För att göra en lång historia kort – därav den ofrivilliga bloggpausen.
Och inte lär jag väl kunna sitta i lugn och ro vid datorn så mycket den närmaste tiden heller. Mirren ska disputera den 22 januari och till dess ska jag författa ett tal. MM vill absolut inte och någon förälder måste ju säga nåt. MM ska föreviga hela disputationen och efterföljande fest med sin kamera har han dock lovat.
Jag måste också berätta att jag håller på att läsa en helt underbar bok, åtminstone för oss damer som uppnått den aktningsvärda åldern av 60 år. Helt aktuell för mig också även om det var ett tag sen jag var så ung...
Kulla-Gulla stretar vidare - läs den!
Rekommenderas till alla kvinnor 55+ och även till alla yngre chefer eller rektorer eller andra arbetsledare. Kanske det även vore något för barnbarnen att läsa … Det var längesen jag skrattade så igenkännande och så gott i alla fall.
Jag skrev nyss att jag inte hade någon aptit på nästan en vecka och åt mycket lite under denna tid. Glatt ställde jag mig på vågen häromdagen för att kolla in hur mycket jag hade gått ner. Den visade på ett halvt kilo mer än tidigare. Visst är det konstigt…
12 kommentarer:
Stackare!! Och jag tackar för att inte sjukdomsbeskrivningen var ännu mer ingående... :)
Det där med vikten var ju konstigt... men om du åt risgrynsgröt i st för mat så fyller det ju en del...
Själv har jag inte vägt mig under julen - ätit gott utan dåligt samvete, men promenerat hiskeligt mycket med stavarna. I dag vägde jag mig, och det låt 2 hekto under senaste vägningen före jul. Skönt att inte pralinerna fastnade...
Men nu blir det strängare bud igen!
Jag ska förstås läsa den boken!
Fy stackare som råkade ut för den sjukan! Skönt att det i alla fall gick över fort.
Jag läste den första (?) Kulla-Gulla av Cecilia Hagen, det var jättebra. Ska nog försöka få fatt i den här också.
Spännande att se fram emot disputationen!
Tänk att magsjuka som man får av barnbarnen blir så illa...jag har också råkat ut för det.
Men en sak begriper jag inte och det är hur i allsindar orkade du jobba hela veckan efter?
Ojoj, starkt gjort.
Snopet med vikten...
Avvaktar med intresse bilder från disputation och fest!
Usch, jag läser om den där vinterkräksjukan varje år i svenska tidningar och det låter otäckt. Här i Grekland brukar det som tur är inte komma såna epidemier, det är mer vanliga förkylningar.
Tack för boktipset, ska försöka läsa den.
Nu tycker jag faktiskt synd om dig. Kräksjuka är inget vidare. Men att du orkade med att arbeta redan dagen efter! starkt!
Det är inte klokt vad du jobbar på mycket. Och du har ju ett yrke där man faktiskt inte får lov att bli sjuk.
Tala inte om vågen!!! Jag fick ju ischias i höstas och därefter ryggskott och rörde mig mycket begränsat under tiden. Det har visat sig på vågen och det var inte en siffra som gladde precis. Så nu blir det krafttag igen - jag vill gärna försöka komma i mina kläder, som konstigt nog har krympt just under denna tid.
Ha det gott vännen och sköt om dig.
Bloggblad:
Jag ville ha lite medlidande förstår du väl. Det går ju inte bara att skriva att man mådde illa...
Jag ska givetvis banta som vanligt framöver, men inte före Mirrens disputation...
Efter den 26 när jag ska ha min första körövning. Man får alltid så goda kakor då till teet...
Marianne:
Som väl var gick det fort över.
Jag njuter just nu av de sista kapitlen i Kulla-Gulla... Jag ska inköpa boken snarast (lånade den på biblioteket), vill ha den att titta i då och då när jag känner mig deppig...
Ska snart börja få ihop till ett litet tal till disputationen. Tiden går så fort, men jag har tänkt lite i alla fall.
Kram
Marskatten:
Lovar att jag ska skriva om disputationen efteråt. Jag ser fram emot den med spännning...
Kram
Grekland nu:
Vi har hittills varit förskonade från sådan epidemier här ute på landet. Farligt att besöka Kungliga Hufvudstaden tydligen...
Helt återställd numera och med god aptit igen! Jag läser just nu de sista kapitlena i Kulla-Gulla och bara älskar den! Den finns väl på Bokus?
Kram
Eleonora:
Det var inte så mycket fråga om att orka eller inte. Det var bara att gå dit...
Samtidigt är det ju roligt att man nästan är oumbärlig i sådana sammanhang. Som lärare kunde man ju enkelt ersättas av en ABA-vakt, som någon uttryckte det.
Det där med vikten är ju ganska hopplöst, i synnerhet när man tycker att god mat och att äta gott hör till livskvaliteten.
Men som Viktväktarna säger, man kan äta allt, men inte så mycket och inte jämt och ständigt...
Kram och tack för att du tittar in så ofta!
Var lugn, viktminskning brukar komma med någon veckas eftersläpning, precis som viktuppgång!
Själv funderar jag på hur många Aladdinaskar jag åt under julen! Och varför jag gjorde något så dumt!
Tant Lila:
Lätt att säga efteråt! Aladdinchoklad som är det bästa jag vet. (Något vi har gemensamt i alla fall):-)
Så bra det du sa om eftersläpningen av viktminskningen. Då ska jag inte ge upp riktigt än.
Skicka en kommentar