Jag sticker emellan med en rapport från mitt kantorsliv som omväxling till Kinainläggen. I söndags hade jag två gudstjänster och vid den sista i den stora kyrkan med den grandiosa orgeln på Vikbolandet, spelade jag en ouvertyr av G.F. Händel som postludium. En ouvertyr ska ju egentligen spelas i början men jag är inte så kinkig…
Jag drog ut nästan alla register utom trumpeten och lyckades spela hela stycket med repris utan fel. Så jag var själv ganska nöjd med resultatet. Jag fick t.o.m. en dubbelklapp på axeln av MM efteråt, något som är ganska ovanligt. Han brukar alltid tycka att jag spelar ”för tamt”.
När jag kom ner för att säga adjö till prästen, vaktmästaren och kyrkvärdarna tackade den ene mig och ville veta vad jag spelat. Han sa sen att jag ”spelade bra” och att jag var MUSIKALISK! Jag påpekade lite försynt att det kanske var bra att vara i det här jobbet men invärtes pirrade det av glädje.
Jag drog ut nästan alla register utom trumpeten och lyckades spela hela stycket med repris utan fel. Så jag var själv ganska nöjd med resultatet. Jag fick t.o.m. en dubbelklapp på axeln av MM efteråt, något som är ganska ovanligt. Han brukar alltid tycka att jag spelar ”för tamt”.
När jag kom ner för att säga adjö till prästen, vaktmästaren och kyrkvärdarna tackade den ene mig och ville veta vad jag spelat. Han sa sen att jag ”spelade bra” och att jag var MUSIKALISK! Jag påpekade lite försynt att det kanske var bra att vara i det här jobbet men invärtes pirrade det av glädje.
Han hade tydligen gillat att jag inte bara hade spelat psalmerna rakt upp och ner utan experimenterat lite med harmonierna och preludierna. ”Det finns en väg till himmelen” – en psalm med text gjord på en gammal folkmelodi - hade jag för övrigt försökt få lite Jan Johansson-stuk på.
Bra att plocka fram när det har gått åt pipsvängen. Som när jag kom helt fel i bröllopsmarschen vid ett socitetsbröllop med 150 gäster förra sommaren. Skulle kolla in hur långt bruden hade kommit i kyrkgången och fingrarna hamnade ALLA på fel ställe på klaviaturen. Som på datorn ibland, fast då låter det inte...
Nu har jag vittnen på att jag i alla fall är MUSIKALISK och det är inte dåligt, eller hur? Sen kan jag också berätta att sångaren Artur Eriksson en gång sa att jag var ”en riktig musikant” när jag ackompanjerade honom för många år sedan. Sånt gömmer man i sitt hjärta.
Bra att plocka fram när det har gått åt pipsvängen. Som när jag kom helt fel i bröllopsmarschen vid ett socitetsbröllop med 150 gäster förra sommaren. Skulle kolla in hur långt bruden hade kommit i kyrkgången och fingrarna hamnade ALLA på fel ställe på klaviaturen. Som på datorn ibland, fast då låter det inte...
Nu har jag vittnen på att jag i alla fall är MUSIKALISK och det är inte dåligt, eller hur? Sen kan jag också berätta att sångaren Artur Eriksson en gång sa att jag var ”en riktig musikant” när jag ackompanjerade honom för många år sedan. Sånt gömmer man i sitt hjärta.
Här är en bild från i söndags från den lite mindre Vikbolandskyrkan.
4 kommentarer:
Hehe.... du musikalisk... det är ju bara riktnumret. Du är inte bara musikalisk, du ÄR musik.
Bloggblad:
Så rart sagt - är det något du vill att jag ska göra för dig...;-D
Skämt åsido, det var nog den finaste komplimang jag fått någonsin! Jag blev alldeles tårögd.
Haha, ja jag får verkligen hoppas att du är musikalisk med det jobbet som du har ;-)
Bloggblad slår säkert huvudet på spiken!!
Kram!
Hej Annika!
Kul att höra ifrån dig igen! Jag läste att du kommit hem till USA igen från din sommarsemester.
Bloggblad är bara ovanligt snäll, men det är roligt i alla fall med lite uppmuntran.
Du ska ju följa med mig någon gång på någon förrättning, det har du ju lovat! Så då får du väl höra.
Många varma kramar/M
Skicka en kommentar