lördag 13 februari 2010

Istid i Söderköping

När jag var och ackompanjerade Sankt Ragnhildskören häromsistens i Sankt Laurentii församlingshem, blev jag fascinerad av de jättelika istapparna som hängde ner från taket där. I går var det dags att föreviga dem i samband med ett besök på Stinsen, vårt fina bibliotek.

Jag tror att det är några av de mest imponerande istappar jag sett. Här finns ingen möjlighet att bli skadad av dem eftersom ingången på långsidan är effektivt blockerad av all snö. Det är väl därför som de har fått vara kvar. (Bilderna går att klicka större.)


Härifrån är det en kort promenad till Stinsen. Snöröjningen fungerar dåligt eftersom det numera är förbjudet att dumpa snömassorna i Storån eller Slätbaken. Det kan inte vara lätt att dra barnvagnar eller rollatorer i snömodden på trottarerna…


Utanför Stinsen står den i vår lilla stad omdiskuterade skulpturen Molnet. Runt om denna finns det fyra eller fem ringar med trappor där folk kan sitta och sola sig när det inte är istid som nu. Av trapporna syns ingenting längre…


Jag går tillbaka till bilen utanför församlingshemmet och lägger in mina notböcker, som jag lånat och fortsätter min promenad med kameran. Denna gång sneddar jag över Sankt Laurentii kyrkogård och tar ett foto på klockstapeln och på krigarna som vaktar utanför.





Mellan husen sticker det gamla fina rådhuset upp.


Här på Storgatan är istapparna också välbevarade. Ingen bör kunna skadas av dessa heller, utom möjligen den som bor inne i trädgården till huset.


Att kunna snedda över Hagatorget är ett minne blott.


På Skönbergagatan får man kryssa med bilen mellan de parkerade bilarna och fotgängarna, som måste gå på gatan eftersom det finns mängder med istappar kvar på husen. Man sätter helt enkelt ut några bräder längs med väggarna ut på trottoaren för att påtala detta fenomen…


Drottning Katarina, gift med Erik Läspe och Halte, hon som ägde Söderköping en gång i tiden och testamenterade området till ett kloster eftersom hon inte hade några barn, har det kallt om fötterna. Hon skriver väl sitt testamente här, antar jag. Hon var ute på rymmen, i höstas tror jag det var, vilket förorsakade stor uppståndelse i stan. Något skulle visst åtgärdas med henne, men ingen hade talat om det...


Patorsexpeditionen är gömd bakom snödrivorna och uppvisar också ståtliga istappar. Fallhöjden är dock inte så stor här och de som går in och ut genom entrén skyddas av ett tak.


När vi bodde i Norrköping på 70-talet, höll man en vinter på att slå ner istappar i fastigheten bredvid oss. Man hade skärmat av trottoaren ordentligt, men glömt bort att det kunde komma ut någon INIFRÅN huset. Damen, som gick ut genom porten, fick en istapp i huvudet och avled omedelbart. En fruktansvärt tragisk olycka, både för hennes anhöriga och för fastighetsägaren, som aldrig någonsin kom över detta…


Därför tittar jag alltid uppåt när jag är ute och promenerar i stan om vintern. Men nu har jag kommit tillbaka till Sankt Laurentii församlingshem där jag parkerat min bil. Ska bli skönt att komma hem och ta en kopp te, jag känner mig ganska frusen vid det här laget…

16 kommentarer:

olgakatt sa...

Det måste ha varit mer dagsmeja i Söderköping än hos oss för att det ska bli så fantastiska istappar!
Och, suck, nu skottar vi igen...

Musikanta sa...

Olgakatt:
Kanske det - har jag inte tänkt på faktiskt.
Jag vill helst inte se ut genom fönstret idag...
Sisyfosarbete!

Grekland nu sa...

Vackra istappar! Men oj, tar vintern aldrig slut hos er...

Bloggblad sa...

I går såg jag istapparna på Moniques hus, det gröna, jag blev helt fascinerad. Antagligen får de vara kvar för att de är så vackra. Hon är ju konstnär!

Härliga bilder - tack för dem! Jag har gått till fots ner till stan och tillbaka idag i modden, skönt för fläsket, men inte annars.

Musikanta sa...

Grekland nu:
Jag hade gärna varit med er i Naousa på karnevalen i stället!!! Det här är bara inte klokt - det snöar fortfarande...

Bloggblad:
Så bra att jag fick veta att det var Moniques hus. Det visste jag inte.

Kul att du gillade bilderna - var ju tvungen att plåta eländet, man skulle väl inte tro att det kunde se ut så här annars...

Bloggblad sa...

Om det blir några gröna vintrar framöver, glömmer vi nog snöhögarna på så sätt att de kommer att växa ett par meter till... Min pappa berättade om 40-talsvintrarna som om det varit minus 40 grader i flera månader.

Musikanta sa...

Bloggblad:
Det VAR kallt då. Jag har gott minne av det fast jag bara var i femårsåldern.

Även om det kanske inte var minus 40 grader hela vintrarna kommer jag ihåg att jag hade muff och stickat visir när jag skulle gå ut. Och så var det ett evigt insmörjande av ansiktet med vattenfri Nivea...

En stilla undran hur det kommer att se ut när all den här snön smälter - för någon gång bör väl den göra det, hoppas jag...

Bloggblad sa...

Tänk, jag drömde i natt att jag kom ut på stan och undrade först vad det var som var konstigt: all snön hade smält bort!

Musikanta sa...

Bloggblad:
Vilken härlig dröm!!!

Marianne sa...

Vattenfri Nivea, det var tider det!

Det är i alla fall väldigt vackert och exotiskt med all den där snön. För att inte tala om vilka vackra foton det blir av den.

Kramar!

Musikanta sa...

Marianne:
Tack snälla!
Kram/M

Marianne sa...

PS. Får man undra om det där molnet är snyggt? Det kanske bara är jag som är konservativ och bakåtsträvande?

Musikanta sa...

Marianne:
Om det är snyggt eller inte låter jag vara osagt. Men det är speciellt i alla fall. Vad jag definitivt inte gillar är färgen, eftersom det passar så dåligt ihop med den röda färgen på Stinsenhuset. Du kan ju själv se!

Ett vitt, orange (Stinsens färg går i gulröd nyans) eller gult moln hade väl varit bättre tycker jag.

Men det ser trevligt ut på sommaren när folk sitter runtom på trappstegen.

Musikanta sa...

Marianne:
PS. På fotot ser färgerna ganska lika ut men det ÄR de inte IRL. Molnet är klarrött med lite dragning åt blått. Och Stinsen går mer i rostrött.

Anna, Fair and True sa...

Det var istappar så det heter duga!

Musikanta sa...

Anna Fair and True:
Visst är det!