1777 Följ med mig ut och gå.

Följ med mig ut och gå var titeln på en bok som jag läste för Mirren när hon var liten. Hon tröttnade aldrig på den. Den handlade om en liten flicka som var ute och gick för att plocka blommor till sin mamma. Ingenting hände utom att hon kom till alla möjliga platser i skogen där hon plockade olika sorters blommor.

Som synes var vi ganska ensamma, Kent och jag, på Storgatan på väg till Rådhustorget. (Bilderna går att klicka större.)

Det var den boken jag kom att tänka på när jag skriver det här inlägget som handlar om en promenad i vårt lilla vackra Söderköping en sen eftermiddag i augusti. Det hände egentligen ingenting. Men solen strålade från en blå himmel och det var en av årets varmaste dagar. Häng gärna med på promenaden!

Skylten påminner om den tid som flytt. Det var längesen det såldes kött, fläsk och matvaror i affären.

Vi går över bron fram till Rådhustorget. 

Svårt att tänka sig att här gick det stora skepp på medeltiden då Söderköping var en av de mest betydande städerna i vårt land. I bakgrunden ser man Sankt Laurentii kyrka. 

Några turister har i alla fall hittat hit. 

Dick Harrison berättar lite om torget och 10 stopp man kan göra i Söderköping här.

Om man åker med det lilla tåget som utgår från Slussen får man se en hel del av Söderköping,

Efter att ha varit borta en tid står åter den gamla telefonkiosken på torget.

När vi ändå är på Rådhustorget måste vi förstås gå upp till Slussen vid Göta Kanal. 

Vid den här tiden brukar det ligga fullt med utländska båtar vid slusskajen. Men i dessa coronatider var det glest mellan dem. Inte heller kön till Smultronstället, den berömda glassrestaurangen var särskilt lång. Bara några få personer stod och väntade.

Slussvaktaren har fått en ny, central  plats.

Det är nog den varmaste dagen på sommaren hittills och jag börjar bli trött och vill åka hem. Vi bestämmer oss för att ta vägen om Munkbrogatan och titta på alla stockrosorna som blommar speciellt ymnigt i år. 

Enligt min mening är den omgjorda silon vid Slussen det fulaste huset i Söderköping. 

Stadshotellet, numera omgjort till bostäder, däremot det vackraste.

Munkbrogatan är alltid lika charmig och stockrosorna gör oss inte besvikna. I år är nästan alla vita, vad det nu beror på.

Munkbrogatan där Madicken spelades in för ett antal år sen. 

I slutet av gatan går vi över ännu en bro över Storån varifrån man har en fin utsikt över Sankt Laurentii kyrka byggd redan på i slutet av 1100-talet.

1400 Avtackning av prästen Cecilia i Sankt Laurentii kyrka

Gårdagen var omväxlande och bjöd både på sång och musik. Först besökte vi mässan i Sankt Laurentii kyrka i Söderköping där komminister Cecilia Ehlert Ankarstrand högtidligen skulle avtackas för sina tio år i församlingens tjänst. Gudstjänsten inleddes med att kantor Nils med bravur brände av den stora Toccatan i d-moll av Bach på den gamla Nordströmsorgeln. Fantastiskt att få höra den i lilla Söderköping!

Min vän Roger ledde Sankt Anna Vocalensemble, som sjöng vackert som vanligt. Den vackraste av sångerna denna mässa, enligt min mening, har jag lagt in sist i ett videoklipp. Kyrkan var nästan fullsatt  med tydligen mycket sångglada församlingsbor eftersom psalmsången klingade ovanligt vackert denna söndag.

Sankt Anna Vocalensemble före mässan. Vännen Marianne - alias Bloggblad - längst till höger och min bror längst upp till vänster. Min svägerska Anne Sophie saknas eftersom hon är kyrkvärd. Hon är med och sjunger senare. (Bilderna går att klicka större.)

Min svägerska Anne Sophie läser upp kyrkliga meddelanden. 

Cecilia avtackades med många vänliga ord av vår kyrkoherde Ola och kyrkorådets ordförande, som är min "lillebror" Gunnar. Festen fortsatte i församlingshemmet där vi tyvärr inte kunde närvara eftersom jag hade lovat att spela på ett äldreboende på eftermiddagen.

Cecilia håller predikan.

Min bror Gunnar håller ett kort avskedstal som Cecilia och Ola intresserat lyssnar till. Lägg märke till den vackra vävda stolan som Cecilia bär!

Sen var det bara att åka hem och äta en snabb lunch innan det var dags att åka till Gläntan, ett äldreboende i Söderköping. Lions hade ordnat en allsångsstund för de gamla och bjöd på hembakade bullar, kakor och en fantastisk tårta. Jag skulle ackompanjera allsången.




Jag hade dagen till ära fått lära mig Gulli-Gullan Ko-ko som en gök, sången som Jokkmokks-Jocke gjorde populär en gång i tiden. Den stod nämligen med i allsångsbladet. En sång som jag sorgfälligt undvikit till dags dato. Men jag upptäckte faktiskt att texten är ganska rolig och inte så lite fräck. Här kan man läsa texten som inte hörs så väl på videon. Melodin börjar likadant som den fina adventspsalmen nr 108 - Gå Sion din konung att möta - så den var inte så svår att komma ihåg. Utan punkteringar dock.

Som avslutning kommer här en videosnutt sjungen av Sankt Anna Vocalensemble. Det är sången Jag söker en väg med musik av fransmannen Jo Akepsimas och med svensk text av Jan Arvid Hellström. Sången tycker jag är vackrast mot slutet där kören sjunger à capella.

Sankt Anna Vocalensemble med "Jag söker en väg" av Jo Akepsimas.

Fredagstema Show and Tell – Förändring

Saltistjejen är det som har hittat på sista ämnet för fredagstemat den här månaden.

Om man undantar händelser av glad eller sorglig natur inom själva familjen, hänger nog den största förändringen i mitt liv samman med mordet på Olof Palme.

I februari 1986 jobbade jag som speciallärare på Bergaskolan i Söderköping. Detta år skulle jag fylla femtio. Förutom att jag hade mina lektioner som speciallärare brukade jag ibland vikariera som musiklärare när det var kris. Luciafirandet med den för tillfället hopsatta skolkören, föll någon gång också på min lott. Det var således allom bekant att jag trakterade tangentinstrument.

Bergaskolan, en av högstadieskolorna i Söderköping (Bilderna kommer från nätet utom den sista)

Någon vecka efter det ödesdigra datumet 28 februari, bestämdes det att skolan skulle hålla en minnesstund i Sankt Laurentii kyrka över den mördade statsministern. Eftersom det skulle sjungas psalmer måste någon spela orgel, men ordinarie kantorn och organisten var båda lediga just den dagen detta skulle ske.

Fasaden på Sankt Laurentii kyrka mot väster

Jag blev därför mer eller mindre beordrad av rektorn att spela på kyrkorgeln i den stora kyrkan. Det gick min ära förnär att tacka nej och säga att jag inte hade någon större erfarenhet av detta instrument, jag hade ju spelat tramporgel alla år i flickskolan på morgonbönen, och även i småskolan. Jag fick väl använda fingrarna som vanligt och strunta i fötterna…

Sankt Laurentii kyrka, interiör

Kvällen innan gick jag till kyrkan och tränade och blev omedelbart frälst. Ja, inte på det vanliga sättet kanske som folk förknippar med uttrycket, utan orgelfrälst. Att bara sitta där och spela och dra ut register efter register på den fantastiska orgeln så att hela kyrkan fylldes av underbar musik utan att jag behövde anstränga mig, var ren och skär hänryckning. En och annan ton kunde jag ju lägga till med fötterna, så att det lät ännu bättre.

När jag kom hem talade jag lyriskt om min upplevelse med MM, som genast berättade att han sett en annons om intagning i april till kantorskurs under sommaren i Linköping och tyckte jag skulle söka den.

Jag tog kontakt med organisten som skulle leda kursen och som jag kände lite grand, eftersom han var gift med min skolchef. Han lovade att ge mig några orgellektioner under mars månad om jag i gengäld sjöng med i hans kör i Sankt Johannes kyrka, där han var organist i vanliga fall.

Under hela mars tränade jag på två psalmer, Den blomstertid nu kommer och Bereden väg för Herran. Med händerna var det ju ingen konst men att få fötterna att funka på pedalen tillsammans med fingrarna på manualen var nästan hopplöst.

Efter många timmars övning i Sankt Laurentii kyrka, som jag fick öva i när det var ledigt, lyckades jag synkronisera händer och fötter så att jag kunde spela dessa två psalmer någotsånär rätt. Lyckan var stor när jag kom in på kursen.

Kororgeln i Sankt Laurentii kyrka

Den blev desto mindre när jag första gången reste till Linköping och fick schemat för sju veckor framåt. Lektionerna låg på morgonen och på kvällarna. Jag skulle alltså behöva åka hemifrån med sjubussen och inte komma hem förrän vid tiotiden på kvällen.

Jag ringde hem till MM med gråten i halsen och sa, att det var nog ingen idé att ens börja. Mirren var bara nio år detta år och kursen var alltså sju veckor lång, d.v.s. nästan två månader. Men MM vidhöll att han skulle klara semestern själv med Mirren. Inte nog med att han gjorde det den sommaren utan även nästa…

Trots att jag övade många timmar under dagen i en närbelägen kyrka i Linköping, lärde jag mig inte spela flytande med fötterna den första sommaren – utan jag blev rekommenderad att gå om kursen nästa år igen.

Så påföljande år blev det sju sommarveckor igen. I augusti 1987 fick jag äntligen ut min eftertraktade kyrkomusikerexamen och därefter fick jag omedelbart ett vikariat i Sankt Johannes församling i Norrköping. Organisten och tillika ledaren för kursen som efter dessa somrar blivit min mycket gode vän – salig i åminnelse – hade i sin tur fått ett vikariat i Linköpings domkyrka. Under åren fram till min pension hade jag alltså dubbla tjänster, dels som kantor i Sankt Anna församling, dels som speciallärare i Mogata skola.

Jag undrar hur mitt liv hade sett ut idag om jag inte hade blivit kyrkomusiker. Säkerligen mycket tråkigare och fattigare – både andligen och bokstavligen…

Ingrid vid orgeln i Sankt Johannes kyrka tjugofyra år senare

Istid i Söderköping

När jag var och ackompanjerade Sankt Ragnhildskören häromsistens i Sankt Laurentii församlingshem, blev jag fascinerad av de jättelika istapparna som hängde ner från taket där. I går var det dags att föreviga dem i samband med ett besök på Stinsen, vårt fina bibliotek.

Jag tror att det är några av de mest imponerande istappar jag sett. Här finns ingen möjlighet att bli skadad av dem eftersom ingången på långsidan är effektivt blockerad av all snö. Det är väl därför som de har fått vara kvar. (Bilderna går att klicka större.)


Härifrån är det en kort promenad till Stinsen. Snöröjningen fungerar dåligt eftersom det numera är förbjudet att dumpa snömassorna i Storån eller Slätbaken. Det kan inte vara lätt att dra barnvagnar eller rollatorer i snömodden på trottarerna…


Utanför Stinsen står den i vår lilla stad omdiskuterade skulpturen Molnet. Runt om denna finns det fyra eller fem ringar med trappor där folk kan sitta och sola sig när det inte är istid som nu. Av trapporna syns ingenting längre…


Jag går tillbaka till bilen utanför församlingshemmet och lägger in mina notböcker, som jag lånat och fortsätter min promenad med kameran. Denna gång sneddar jag över Sankt Laurentii kyrkogård och tar ett foto på klockstapeln och på krigarna som vaktar utanför.





Mellan husen sticker det gamla fina rådhuset upp.


Här på Storgatan är istapparna också välbevarade. Ingen bör kunna skadas av dessa heller, utom möjligen den som bor inne i trädgården till huset.


Att kunna snedda över Hagatorget är ett minne blott.


På Skönbergagatan får man kryssa med bilen mellan de parkerade bilarna och fotgängarna, som måste gå på gatan eftersom det finns mängder med istappar kvar på husen. Man sätter helt enkelt ut några bräder längs med väggarna ut på trottoaren för att påtala detta fenomen…


Drottning Katarina, gift med Erik Läspe och Halte, hon som ägde Söderköping en gång i tiden och testamenterade området till ett kloster eftersom hon inte hade några barn, har det kallt om fötterna. Hon skriver väl sitt testamente här, antar jag. Hon var ute på rymmen, i höstas tror jag det var, vilket förorsakade stor uppståndelse i stan. Något skulle visst åtgärdas med henne, men ingen hade talat om det...


Patorsexpeditionen är gömd bakom snödrivorna och uppvisar också ståtliga istappar. Fallhöjden är dock inte så stor här och de som går in och ut genom entrén skyddas av ett tak.


När vi bodde i Norrköping på 70-talet, höll man en vinter på att slå ner istappar i fastigheten bredvid oss. Man hade skärmat av trottoaren ordentligt, men glömt bort att det kunde komma ut någon INIFRÅN huset. Damen, som gick ut genom porten, fick en istapp i huvudet och avled omedelbart. En fruktansvärt tragisk olycka, både för hennes anhöriga och för fastighetsägaren, som aldrig någonsin kom över detta…


Därför tittar jag alltid uppåt när jag är ute och promenerar i stan om vintern. Men nu har jag kommit tillbaka till Sankt Laurentii församlingshem där jag parkerat min bil. Ska bli skönt att komma hem och ta en kopp te, jag känner mig ganska frusen vid det här laget…

Fortsättning på lördagspromenaden i Söderköping

De små kaninerna hjälps åt att fiska upp en kompis som trillat i Göta Kanal. Sveriges blå band är allt annat än blått.

Ett helt nytt hus som väl smälter in i den övriga bebyggelsen med små butiker har uppförts vid kajen.

Ännu är det gott om plats vid kajen för alla gästande båtar.

Det är bland annat detta som förorsaker milslånga köer genom Söderköping under sommaren. Vilda planer på en båtlyft över kanalen finns hos politierna. Du kan läsa om detta här



Kanalen grävdes för hand för hand av (mestadels) ryska straffångar i början på 1800-talet. Den stod färdig 1832. Slussvakten påminner om den tid då slussen öppnades även den för hand.

Brunnskyrkan är populär som vigselkyrka. Söderköpings Brunn har ett vigselpaket som innehåller både präst, kantor och middag på brunnen och övernattning i bröllopssvit med champagnefrukost om någon är intresserad.

Brunnslasarettet där numera expeditionen för Bergaskolan är inrymd. Bergaskolan, som syns i bakgrunden, var tidigare realskola men är numera en vanlig högstadieskola. Jag jobbade där ett antal år under 80-talet som speciallärare. Kan inte säga att jag längtar tillbaka!

Kanske det vore något för ett fredagstema? Roliga eller vackra brevlådor. Här ett par på vägen hem.

Den vackra kyrkan Sankt Laurentii, även den från 1100-talet i baltisk tegelgotik, syns knappt bakom alla yppiga lövträd. Kyrkan har en fantastisk altartavla och är väl värd ett besök. Varje tisdagskväll under sommaren är det kvällskonserter. Vill du läsa mer om denna fina kyrka kan du göra det här.