Jag är döpt till Ingrid Elisabeth. Ingrid efter min farmor
och Elisabeth efter min mamma och mormor. Jag tyckte Ingrid var ett
förskräckligt fult och gammaldags namn och det tyckte tydligen föräldrarna
också eftersom jag aldrig kallades annat än Kickan när jag växte upp. Det var
bara mina lärarinnor som kallade mig Ingrid.
Alla gamla vänner från ungdomen hemma kallar mig fortfarande
för Kickan och det känns lite kul. MM har ett eget smeknamn på mig så han
kallar mig varken för Kickan eller för Ingrid, vilket är förvirrande för våra
släktingar och vänner.
Min mamma lyckades aldrig få fason på Ingrid, det lät alltid
konstlat när hon sa det, precis som det var lika konstigt för mig att säga du
till henne när jag blev vuxen och inte tyckte att jag skulle mamma henne
längre.
Min äldsta dotter Anna, född 1958, hade alla möjliga
smeknamn när hon var liten, men det var ingen svårighet för kamraterna eller
oss att kalla henne för Anna när hon blev större. Lite konstigt är att hon var
helt ensam om att heta Anna under minst tio års tid i skolan och
bekantskapskretsen.
Sonen, som föddes 1964 fick det kungliga namnet Karl som också var mycket ovanligt som tilltalsnamn då utom hos adeln. De stavade
däremot alltid namnet med C. Jag envisades med att kalla honom Karl tills han
började första klass. Sedan dess har han alltid kallats Kalle både av sin mamma
och av alla övriga. Hans dotter heter Isabelle, men kallas för Bella. Hon gör i
synnerligen hög grad skäl för detta smeknamn…
Min yngsta dotter Åsa föddes 1977 nitton år efter Anna. I en
liten svart anteckningsbok skrev jag sporadiskt dagbok – tyvärr gick det långt
mellan varven. I alla fall hittade jag två sidor där jag skrivit ner smeknamn på henne. Jag
räknade till tjugoåtta stycken. Hjärt- och gulle- var ofta med i
sammansättningarna. Men Mirren, som hennes pappa hittade på och som vi för det
mesta alltid kallar henne för och som hon också har tagit som sitt alias, var
inte med bland dessa.
Casimir och Caspar i full koncentration med var sin padda.
Lissan på Junibacken.
10 kommentarer:
Ja ibland går smeknamn inte alls att förutsäga, men ibland verkar det finnas färdiga lösningar. Jag fick ibland när jag växte upp höra att Ulle var ett ovanligt smeknamn för Ulrika och att Ullis var vanligare, varvid personen helt sonika bytte mitt smeknamn till Ullis.
Du _måste_ byta bilden på Bella. Den är förfärlig, hon är ju oerhört vacker egentligen. Den bilden du har nu är tagen av pappa gissar jag, när han hade den vansinniga iden att fota nerifrån. Byt, byt, byt!
Oj så många smeknamn ni har och har haft allihop i din familj! Själv minns jag inga andra smeknman på det lite kantiga namnet Ingabritt än Ingaflinga som några kallade mej och sen blev det bara Fling ibland. Här i Grekland blir det ofta Inka istället, för dom kan inte säga ng-ljud...
Pysseliten:
Ja, smeknamn är oberäkneliga - liksom öknamn tyvärr. Ulle tycker jag låter väldigt sött - Ullis är mer vanligt. Kanske för att Ulle rimmar på Gulle :-)...
Mirren:
Jag håller med dig. Jag har bytt! Men det var faktiskt jag som tog bilden, kröp inte ner ordentligt. Det här är hennes egen bild så jag måste skriva och fråga om jag får låna den.
Ingabritt:
Jag vet att -ngljudet är svårt för många andra än svenskar. Grekerna har ju löst det på ett bra sätt. Inka är väl ett fint smeknamn!
Kram
Om du inte hade skrivit att du var 10 år på övre bilden, så hade jag gissat att det var du längst till vänster.
Vi har inte smeknamn i vår familj, mer än på Cecilia - men det säger vi bara i enrum. Och att Carl Johan blev Calle räknar jag inte direkt som smeknamn, alla sa hela namnet tills han började högstadiet.
Calle brukar använda det värsta öknamn för Marianne som jag kan tänka mig, i stället för "mamma" men han säger det så snällt och har lovat att inte säga det så att andra hör.
Per har aldrig kallats Pelle mer än av en ur gamla studentgänget... jag har aldrig sagt Pelle till honom.
Bloggblad:
Det är rätt kul med Per och Pelle, Lars och Lasse. Mina två brorsbarn, Per och Lars har aldrig någonsin kallats för annat än Per och Lars vad jag vet. Däremot finns det ju andra som bara kallas för Pelle, som vår gemensamma prästbekant t.ex.
Jag försökte kalla Kalle för Karl men gav upp som sagt när han började skolan.
Nyfiken på vad Calle kallar dig ibland :-)...
Den vackra flickan till vänster tror jag hade egna korkskruvslockar, någonting som jag önskade mig när jag var liten men aldrig kunde få. Du vet, Shirley Temple var ju modern då!
Namn är roligt, i synnerhet smeknamn. Jag har också haft ett antal, men Suss som jag har på bloggen, användes bara av min mor och far från början. Sedan av alla som står och stått mig nära genom åren. Jag presenterar mig dock aldrig som det, utan då är det hela namnet.
Själv kallade jag mig Utti när jag var liten, hade sett Arne Sucksdorfs film om uttern Utti och tyckte den var så söt att jag ville heta Utti. Kram!
Suss:
Det är ett sött smeknamn - mitt eget hemmanamn som MM använder rimmar på det :-). Gulligt att du ville heta Utti efter den lilla uttern!
Jag tror att jag presenterade mig med mitt oficiella smeknamn under hela min uppväxt innan jag flyttade hemifrån. Har fortfarande lite svårt att acceptera Ingrid eftersom jag inte kallas det för hemma heller.
Kram tillbaka!
Bara så att du vet - officiell stavas med två F. Kan inte låta bli att påpeka detta med tanke på att du alltid rättar min stavning i bloggen :-D. M&P
Mirren:
Det var i kommentaren till Suss som jag skrev det. Nu vet jag tills nästa gång :-)!
M&p
Skicka en kommentar