Bilden hämtad ur Casimirs bok. Boken finns att läsa här i sin helhet här och här. Det här ritade han när han var fem och ett halvt år.
Ordet engagemang betyder många olika saker. Intresse,
inlevelse, medkänsla men även anställning och överenskommelse. Jag hörde mycket
talas om att någon fått ett engagemang just i den betydelsen när jag var ung. I
synnerhet när det gällde konstnärer, skådespelare eller musiker. Han har fått
engagemang vid operan t.ex. och det säger man väl fortfarande.
Men för det mesta tänker vi väl på ordet i betydelsen att
man engagerar sig i något utanför hemmet. Som t.ex. i Röda Korset, politiken
eller i kyrklig verksamhet. Man kan/bör naturligtvis vara engagerad i sitt
arbete också.
Katterna överst har tre ben eftersom ett är skymt. Casimir 5,5 år.
Eftersom jag är uppfostrad av idel smålänningar, har jag
aldrig engagerat mig särskilt mycket utanför hemmet och jobbet om jag inte fått betalt för det. Jag har inte stått på barrikaderna eller varit ute
och demonstrerat t.ex. Har alltid haft fullt upp att göra med att lära barn
läsa och räkna på den tiden jag jobbade eller att träna på psalmer och postludium
till gudstjänsten på söndagen. Numera tar datorn och måleriet upp nästan all min lediga* tid.
Mitt största engagemang idag gäller de minsta barnbarnen.
Jag kan nog säga att jag var den som först väckte intresset att rita och måla hos Casimir i fyraårsåldern – något som han har blivit suveränt duktig på. Jag
är också intresserad av allt som händer i deras liv, hur de utvecklas och hur de
mår och åker ofta upp till Mälarhöjden och hälsar på. Jag är glad att t.o.m.
Lissan, som fyllde två år i juli känner igen min röst i telefon.
Casimir har ett ovanligt bildminne. De här tukanerna ritade han ur minnet sedan han sett en bild på en sådan på Lilla Akademien.
När mina äldsta barnbarn var små hade jag dubbla jobb, 100%
i skolan och 67% i kyrkan. Därför hann jag inte med att engagera mig särskilt mycket
i dem. Jag sörjer över det idag, men det är inte mycket att göra åt. Jag får ta
skadan igen med de minsta.
Näbbi ritade och målade Casimir ur minnet på förskolan i våras, sedan han glömt sitt gosedjur hemma.
*Jag är ju egentligen ledig för jämnan, men med ledig tid menar jag tid som jag inte behöver ägna åt hushållsarbete , handlande eller spelning i kyrkan. Eller för den delen, den tid som jag umgås med Kent...
18 kommentarer:
Jag måste nog erkänna att jag också är mest engagerad i mina barnbarn och vad de gör. Ja, det är ju mest Rasmus jag träffar på riktigt. De två minsta blir oftast på Skype.
Helt rätt, Musikanta! barnbarnen är ju bland det mest engagerande som finns! Och Casimirs bildhantering skulle gjort Picasso grön av avund (Han lär ha sagt: "Hela mitt liv har jag strävat efter att kunna ita som en sexåring.")
Hälsa Casimir att har är en lyllo som har en sån mormor som lär honom rita.
Gunnel:
Skönt att höra att det finns andra som också engagerar sig mest i sina barnbarn :-)!
Kram och god fortsättning på helgen
Karin:
Numera är det mest olika typer av intrikata maskiner som Casimir ritar. Men jag ska snart åka dit igen och då ska vi rita och måla annat.
Picasso sitter nog uppe i sin himmel och ler åt bilderna!
Ingrid som önskar dig en fortsatt skön helg.
englundskan:
Första gången jag prövade att rita med honom hade han nyss fyllt fyra. Jag hade jag med mig en igelkott som man ritade genom att sätta ben, nos och taggar på en halvcirkel. Han nappade direkt.
Sen visade jag att det måste vara öron, hals och en kropp också på en människa. Det överförde han snabbt till djur också, som katterna. Tror det är viktigt att barn kan se att de lyckas med en teckning eller att man åtminstone kan se vad det är.
En fortsatt skön helg önskar jag dig.
Ingrid
Hej Ingrid!
Kul att du är tillbaka i temalandet!
Fina fina bilder!
Engagemang är viktigt oavsett vad det gäller!
Kram!
Hans bilder är verkligen härliga. kram!
HeLena:
Kunde inte motstå ämnena för oktober!
Visst är det härligt att man fortfarande kan engagera sig även om det är inom familjen.
Kram tillbaka!
Västmanländskan:
Ja, du är väl om någon en som kan uppskatta dem :-)! Min dator strular och det är hopplöst att försöka komma in på andras bloggar och läsa. Jag kan knappt komma in på min egen. Därför har jag inte kommenterat på länge hos dig.
Väntar på att Mirrmaken ska få tid att komma ner hit och fixa det. De har nämligen haft samma problem med sitt nätverk som vi har nu.
Kram till dig och dina fina barn!
Det är underbart att du är upphovet till att Casimir fått ett så stort intresse av att rita och måla. Han kommer att ha glädje av det länge, länge. Barn som ritar o målar får en annan syn på det som finns omkring dem, dom s a s "ser" mer. Former, färger, olikheter bla. Mitt äldsta barnbarn målade sig fram genom livet hela tiden i skolan.
Hoppas du får en skön och fin söndag. Kram till dig och maken.
PS, den borttagna kommentaren var min, Den blev litet felaktig.
Eleonora:
Det är naturligtvis inte bara jag som är upphovet eftersom hans mamma också är duktig på att rita och måla. Men det var efter det besöket med igelkotten som han verkligen satte igång med att rita och måla. Jag ritade och målade själv oerhört mycket när jag var liten och uppmuntrades alltid av föräldrarna.
Och visste är det roligt om man kan förmedla intresse för färg och form till sina barn och barnbarn!
Kram tillbaka från Ingrid.
Casimir verkar då ha en klar talang för bilder. Ärvt efter mormor kanske? Härligt med barns bilder och så fina Tukanerna är. Kram!
Suss:
Det som är märkligt är att han kan rita av något helt ur minnet efter att har sett det, även om det är en dag eller två efter det han sett det. Tukanerna hade han sett tidigare på dagen på Lilla Akademien där de hade söndagsundervisning. Sen gick han hem och ritade av dem.
Kram tillbaka!
Skicka en kommentar