874 Apropå stjärngossar

I mitt förra inlägg uttryckte jag mig vanvördigt om stjärngossar genom att i en kommentar skriva att pinnen med stjärnan var fånig. Något som jag trodde Caspar - som inte ville vara stjärngosse - tyckte, men som naturligtvis inte stämde. Nu, när jag har läst om vad den stjärnan symboliserar, bränner skammens rodnad på mina kinder. Jag borde ju begripit att pinnstjärnan skulle påminna om den stjärna som visade sig för herdarna och de vise männen på julnatten så att de kunde hitta till stallet där Jesus var född.

Jag trodde även att stjärngossarna var högst ett par hundra år gamla. Nu vet jag bättre, sedan jag läst vad Wikipedia skriver om stjärngossetraditionen. Det är mycket intressant läsning, som man kan läsa mer om här.

Illustration av Ilon Wikland, från Den Silvriga Barnkammarboken. (Bilderna går att klicka större.)

Stjärngossespelet, som blev ett folkligt drama så småningom, fanns redan på medeltiden och var knutet till kyrkan. Det handlade om Jesu födelse och framför allt om de tre vise männen eller stjärntydarna, som det heter i den nya översättningen av Bibeln. De, som följde efter stjärnan till stallet på julnatten. Stjärngossespelet framfördes på medeltiden och även senare av katedralskolelever, som utökade sin inkomst med detta spel genom att samtidigt tigga pengar eller mat och dryck.

I spelet fanns även andra bibliska gestalter med, Josef med yxa, Maria med en docka och Judas med en penningpung. Det var han som för det mesta gick runt och tiggde gåvor. Även Herodes och några änglar brukade vara med på ett hörn.

Stjärnan var mycket viktig. Den tillverkades av trälister och bars snurrande runt på en lång stång. Man var tvungen att snurra stjärnan så att den inte skulle brinna upp då den var uppklistrad med oljepapper på listerna. Spelet tilldrog sig från början runt Epifaniahelgen eller Trettondagen som vi säger. Evangeliet denna dag handlar just om de tre vise männen eller heliga tre kungar, som de också kallas.

Elsa Beskows underbara bild av tre små stjärngossar. Märk stjärnan i täten på den långa pinnen. 

De vise männen hette Kaspar, Melkior och Baltasar och var i stjärngossespelet klädda i vita skjortor och struthattar, som skulle påminna om sådana som stjärntydarna eller magerna hade redan i det antika Babylon. Upphovet till våra dagars stjärngossemössor och särkar är alltså uråldrigt! På 1800-talet införlivades stjärngossarna med staffansgossarna, som hade sin sedvanliga ritt på annandagen. Då red drängarna på gårdarna till närmsta by för att "vattna" hästarna och själva ha roligt och dricka sig fulla. Allt enligt Wikipedia.

Den skicklige illustratören Helge Artelius bild av Staffan med sina fem fålar.

Själva Staffansvisan är troligen från 1300-talet och har sina rötter i legenden om Stefanus, stalldrängen hos Herodes som först såg betlehemsstjärnan och talade om för Herodes att en ny konung var född.

Casimir, längst till vänster, sjunger solopartierna i Staffan var en stalledräng  tillsammans med fyra stjärngossekompisar.

Anledningen till att man så småningom tog med stjärngossar i det svenska luciatåget var för att även pojkar skulle kunna deltaga. Det tillkom även tomtar i tåget av den anledningen. I dagens luciatåg blir stjärngossarna färre och färre på bekostnad av alla tomtar och pepparkaksgubbar. När man känner till den långa historien om stjärngossarnas ursprung skulle det vara mycket sorgligt om dessa försvann helt.