Igår såg jag ett program på datorn som Kent spelat in - Minnenas television - med Charlie Norman. Han hörde till de pianister som förekom flitigt i radio och på skivor i min ungdom. Själv var jag inte så förtjust i hans - som jag tyckte då - mekaniska boogie-woogiehamrande på pianot. Men visst försökte jag själv plagiera eller planka, som man sa på den tiden - många av hans pianolåtar.
Mina pianistidoler var mer sofistikerade - Errol Garner, Oscar Peterson och sist men inte minst Bengt Hallberg. I alla fall var det en helt annan bild av Charlie Norman jag fick av programmet än den jag hade i min ungdom. Först och främst förstod jag först nu vilken enormt skicklig pianist och vilken varm och trevlig person han var. En av frågorna som han fick av Bernt Egerblad var vilken som var hans tidigaste, riktigt stora musikupplevelse.
Han berättade då om den gången han som fyra-femåring hade stått i fönstret och sett en militärmusikkår tåga förbi på gatan. Just när den passerade fönstret satte musikerna igång att spela en sprittande marsch och den upplevelsen av glädje och upprymdhet som drabbade honom då, glömde han aldrig.
Lustigt nog hade jag ganska tidigt ungefär samma stora musikaliska upplevelse som Charlie Norman. Det var nämligen också en marsch som jag hörde som åtta-nioåring - Anchors Away - som för evigt kom att stanna i mitt minne. Jag hörde den någon gång efter fredsslutet 1945 och var förtvivlad eftersom det dröjde många år innan jag fick reda på vad marschen hette.
En sång jag kommer ihåg sen femårsåldern var Med en enkel tulipan. Jag lärde mig alla verser utantill och sjöng solo till mammas ackompanjemang på olika syföreningsbasarer. Jag minns att jag fick stå på en stol för att synas. Jag förstod allt i texten utom Orrefors som är dekorerad med vita liljor och orkidé - det var mycket kryptiskt.
En låt som blev min absoluta favorit i min ungdom och som jag fortfarande inte kan höra utan att få tårar i ögonen är All the things you are. Helst då med Oscar Peterson. En låt som jag fortfarande ryser av välbehag när jag hör den är Take the A-train med och av Duke Ellington.
1958 bodde jag i Lund. Jag lyssnade på ett program från Köpenhamn där en ung, svensk jazzsångerska framträdde med ett storband. Jag minns att jag rusade in i ett exalterat tillstånd till min dåvarande studentmake som satt och läste som vanligt och ropade att den här tjejen kommer att bli världskändis. Hon sjunger precis lika bra som Ella Fitzgerald!
Det visade sig att jag skulle få helt rätt - det var Monica Zetterlund. Det var några veckor sedan Mirren och jag såg filmen om henne i Stockholm. En utmärkt fin och gripande film även om Monica själv bara sjöng en enda sång när filmen var slut och bandet med alla deltagande började rulla.
Man säger ju att när stora, genomgripande händelser sker som när Kennedy sköts eller nine/eleven, så kommer man ihåg exakt tid och precis var man befann sig när detta hände. Likadant är det med mina största musikupplevelser. Som när jag stod i köket hos min svärfar och första gången hörde Barbra Streisand när hon sjöng Andrew Lloyd Webbers All I ask of you från Fantomen på Operan. Framför allt var det nonaintervallet i början på refrängen som gjorde mig hänryckt. Tårarna rann och sen dess har min absoluta favoritsångerska varit just Barbra Streisand.
Det är naturligtvis inte bara populärmusik eller jazz som hör till mina stora musikupplevelser. Jag gråter varje gång när jag hör Rachmaninoffs andra pianokonsert eller Griegs första. Likaså när jag hör Mozars Requiem eller hans Lacrymosa. För att inte tala om alla underbara arior av Verdi, Puccini och andra operakompositörer. Men jag kan inte säga exakt var jag befann mig eller när jag hörde alla dessa klassiska kompositioner som med musiken ovan.
Vilka är dina musikupplevelser och vad förknippar du med dem? Det skulle vara roligt om du berättade!
13 kommentarer:
Jag är uppvuxen med klassisk musik och den har följt mig hela livet. Men visst har jag även kunnat lyssna på lite annat. När det gäller piano, så tycker jag mycket om Jan Johanssons sätt att spela, gärna då tillsammans med Svend Asmussen och hans violin.
Önskar dig en trevlig helg, gärna med vacker musik.
Kram!
Aila:
Tack för din kommentar! Jag är också uppvuxen med klassisk musik men eftersom all annan musik var mer eller mindre förbjuden hemma blev jag förstås väldigt förtjust i jazzmusik.
Mamma var mer tolerant än pappa, så jag fick improvisera fritt sådan musik vid flygeln när han var borta. Och det var han väldigt ofta som tur var :-).
Jan Johansson tycker jag också mycket om - hans tolkningar av svenska folkvisor är suveräna.
Kram från Ingrid
Jag måste fundera på svaret.
Men jag häpnar över att du är så blödig när du hör musik, du brukar inte vara den gråtande sorten. Själv bölar jag så fort nåt är vackert...
Oj det finns så mycket. Allt från Anna-Lisa Öst på farmors vevgrammofon, Jan Johanssons Jazz på svenska vid en insjö på midsommarafton från en knastrig transistorradio till Funny girl med Barbara Streisand, häftiga operakörer, Ola Salo i Berwaldshallen, kyrkomusik,underbara konserter i Stockholms konserthus osv osv osv. Utan musik vore livet torftigt!
Kram /Kerstin
Bloggblad:
Jag gråter mycket sällan - tyvärr för ibland kanske det kunde ha varit bra att ta till. Men OM jag blir gråtmild så är det när jag hör någonting som jag tycker är väldigt vackert...
Kerstin:
Visst finns det massor av vacker och intressant musik och visst vore livet torftigt utan musik. Jag vet ju inte hur livet skulle ha gestaltat sig utan, eftersom jag levt med musiken sen jag var barn.
Vad jag menade var mer om du kom ihåg något tillfälle då just en sång eller någon annan musik drabbade dig speciellt mycket. Så att du alltid har en minnesbild av just det stycket! Ofta får jag ju önskemål av brudpar på just en sång eller melodi som betytt mycket för dem.
Kram från Ingrid
Ack ja, Strangers in the night på en marmorterrass vid Indiska Oceanen, eller en elektronmusikfestival i Finland där jag (helt otippat) blev förtjust i ett band från Australien. Starka musikupplevelser är ofta förknippade med speciella miljöer. Men mest griper ändå framträdanden med barn tag i en. Som till exempel en minnesvärd kväll på Riddarhuset med begåvade barn och ungdomar, för snart ett år sedan!
Det blir för svårt att söka en speciell musikupplevelse. De är för många och förlorar sig bakåt i "historien". Men jag kan väl nämna att:
Varje gång jag upplever La Boheme, som jag nog aldrig tröttnar på, bävar jag för slutet. Jag vet ju vad som ska hända och dessutom är det förbaskat onaturligt att stå och sjunga när någon ligger dödssjuk (som t.o.m. sjunger själv innan sista sucken), men det kvittar. När Rodolph upptäcker att Mimmí är död och orkester vräker på i fortissimo, får jag kraftig kramp i bröstet. I den stunden och alltmedan musiken med några tunga, outsägligt vackra steg går mot slutackordet ÄR jag Rodolph.
Varenda gång!
Förresten! Beträffande Barbra Streisand har jag själv en liten betraktelse: http://www.inkspots.se/2013/07/my-name-is-barbra/
Karin:
Det kommer mig osökt att tänka på "Around the world" som spelades på en krog i London 1957 där jag firade min 21-årsdag tillsammans med min amerikanske pojkvän som jag var förlovad med sedan några månader tillbaka. Det var i juni och förlovningen höll inte mer än till augusti samma år! Jag förblev Sverige trogen...
Så roligt att vår gemensamma konsert blev en minnesvärd musikalisk upplevelse för dig. För mig var det andra upplevelser den kvällen som överskuggade den musikaliska :-)!
Kram från Ingrid
Ronny:
Bohème är också en av de operor som framkallar mest tårar hos mig. Jag måste lyssna lite extra noga på slutet dock, eftersom jag inte tänkt så mycket på det förut.
Jag ska genast gå in och kolla på din lilla betraktelse om BS!
Ingrid
Ronny:
Din filmsnutt bara stärker mig i min övertygelse att hon är/var världens bästa sångerska ever! Vad jag inte visste var att hon var nästan lika rolig som Chaplin.
Ingrid
Skicka en kommentar