Bild från Clipart
Som alla barn var jag mycket nyfiken som liten, vilket inte alltid visade sig vara positivt. Mycket tidigt lärde jag mig talesättet Nyfiken i en strut, öppnar du struten tittar han ut, och sen fick jag inte veta mer. Vem han var som skulle titta ut undrade jag mycket över.
Min nyfikenhet gjorde att jag fick smäll på bara rumpan första och enda gången i mitt liv som jag kommer ihåg. Det var ju bevars inte brottsligt med kroppsaga på barn eller för den delen fruar på den tiden. Jag hade smugit mig upp efter att ha lagts till sängs och satt mig bakom soffan där mamma och pappa satt (eller låg). Tyckte det väl var spännande att höra vad de pratade om.
När pappa upptäckte mig blev han väldigt arg och jag fick rejält med smisk. Varför vet jag ännu inte idag men jag kan ju gissa. Kanske de blev överraskade i någon situation som inte var lämplig för barn. Tänker på att detta enda minne av kroppsligt övergrepp lever kvar så tydligt sedan jag var fem år. Jag kommer till och med ihåg att min nattskjorta var ljusgrön och var soffan stod i rummet. Hur är det inte för barn då som ofta utsätts för sådana övergrepp? Kan de någonsin komma över detta?
Nyfikenhet har ju många positiva sidor - hur hade vår värld sett ut om människor inte varit nyfikna. Inga nobelpris hade i alla fall delats ut. Det är ju allom bekant att det är nyfikenheten som driver forskare att inte ge upp - och även tålamodet, som vi skrev om förra veckan.
Sen finns det ju en nyfikenhet som gränsar till sensationslystnad. Jag förstår inte hur någon kan stå i kö i regn och rusk eller snö och kyla i många timmar bara för att få se en skymt av någon kändis eller kunglighet. Inte heller hur dessa tidningar som bara innehåller skvaller om kungligheter och kändisar kan bära sig. Men, för all del, jag tillstår gärna att jag tittar i sådana tidningar varje gång jag är hos frissan eller tandläkaren.
Jag tittar också gärna på Nobelfesten i TV en liten stund mest för att jag är nyfiken på hurdana klänningar de kungliga ska ha på sig. Jag kommer ihåg de tillfällen det var solistkonserter på Hörsalen, som var konsertlokalen i Norrköping när jag var liten, och det var kvinnliga solister som framträdde. Jag var alltid nyfiken på vilken färg damernas klänning skulle ha. Mamma var också med och gissade. Jag kommer särskilt ihåg den fantastiska pianisten Käbi Laretei som både var vacker och alltid hade vackra klänningar.
Bilden på Käbi Laretei har jag hittat här.
22 kommentarer:
Det här har vi diskuterat på diverse bloggar tidigare. För mig är nyfikenhet enbart negativt, medan vetgirighet är den positiva varianten. Det är vetgirigheten som driver forskaren medan sladdertackorna är nyfikna.
Margaretha
Margaretha:
Jag håller inte med dig där. För mig kan nyfikenhet också vara positiv. jag tycker det är en nyansskillnad mellan att vara nyfiken och att vara vetgirig. När Lissan tittar in i köket för att se vad mamma håller på att göra är hon "nyfiken" (intresserad) men inte "vetgirig" enligt min mening. Hon är inte "snokande" heller.
På den här länken http://www.synonymer.se/?query=nyfiken är också första betydelsen "intresserad av allt nytt" sen kommer vetgirig. Efter det kommer de nedsättande synonymerna som snokande etc. Tack för din kommentar som sätter igång tankeverksamheten :-)!
Ingrid
Ingrid, dina inlägg är så "vederkvickande" minst sagt att jag blir riktigt upplivad. Nyfikenheten är barnets drift för att utvecklas, men hur många föräldrar accepterar den driften, alltid? Det där med agan: av min mor: Otaliga välförtjänta gånger. Av far: En gång. Kanske därför minns jag den? Välförtjänt den också, det minns jag.
Men det var aldrig några hinder att bläddra i bokhyllans alla böcker: Konversationslexikon eller Svensk Uppslagsbok, konstböcker m,fl. Inte ens Hemmets läkarbok (eller vad den hette) var förbjuden. Jag kan väl inte säga att det var av religiös nit som jag också bläddrade i familjebibeln, med Gustave Dorés bilder. Det var av bildhunger och nyfikenhet. :)
/Ronny
En utmärkt inlägg på rubriken Ingrid!
Kram!
Ett fint inlägg på Veckans rubrik ... nyfiken är ett dubbelbottnat ord :)
Ser att du inte har ändrat min adress - jag finns numer på Wordpress...
Ha en fin helg!
Kram
Jag ser nog också nyfikenheten som något positivt i grunden. För barn antagligen en nödvändighet om de ska lära sig tolka och förstå allt som sker över deras huvuden överallt. Kanske anledningen till nyfikenheten avgör om den är bra eller dålig. När vuxnas nyfikenhet leder till till skitprat och skvaller är det inte så kul tycker jag. Barns nyfikenhet handlar oftast om att just veta mer för att förstå bättre. Spännande och tänkvärt inlägg! Kram
Förstår att du aldrig glömmer den bestraffningen för din nyfikenhet! Oj, vad arg din pappa måste ha varit!
Men visst finns det nyfikenhet av olika slag, till exempel en positiv lust att ta reda på saker, även om sina medmänniskor, för att man bryr sig om dem. Och en negativ nyfikenhet som handlar om att få reda på sånt som kan användas som skvaller och förtal.
Ronny:
Jag minns väl agan så väl eftersom jag var helt oförberedd och visste egentligen inte vad jag hade gjort. Jag hade ju aldrig blivit slagen tidigare eftersom jag var ett ovanligt lydigt barn. Kanske hade jag svårt att somna efter att jag gått upp.
Hemma var det heller aldrig förbjudet att titta i alla böcker i bokhyllorna. Jag läste allt jag kom över, men det fanns inte särskilt mycket litteratur på den tiden som var av typen "förbjuden".
När det gällde illustrationer älskade jag dem som fanns i Tusen och en natt som pappa hade sex stora böcker av. Jag har ärvt banden så de kommer väl med framöver som Månadens Illustratör. Konstnären, en dansk, var aktiv nazist läste jag, men han var en väldigt fin illustratör i alla fall. Sagorna orkade jag aldrig läsa.
Kul att du uppskattade inlägget!
Ingrid
Jag var nog också ett väldigt nyfiket barn, men att jag fått smisk av den anledningen kan jag inte komma ihåg. Gränsen mellan nyfiken och vetgirig är nog hårfin, men visst finns den. Nyfiken för att man vill veta saker och ting (för att kanske sedan kunna göra sig intressant och föra det vidare) vetgirig för att man vill lära sig något.
Ha en fin helg Ingrid!
Kram, Ingrid
Tove:
TACK!
Kram tillbaka!
Anki:
Tack Anki för uppskattande kommentar! Jag har uppdaterat också. Önskar dig också enskön helg!
Kram tillbaka
Anna:
Tack för rar kommentar! Jag upplever också nyfikenheten mest som positiv och oförarglig, från barn men även från vuxna. Om man är lite lagom nyfiken när man träffar nya bekanta kan man få reda på väldigt mycket om dessa. Hur skulle det vara om man inte fick vara nyfiken när man intervjuade någon, som jag gjort så många gånger. Skavlan, t.ex. är väldigt trevligt nyfiken tycker jag.
Jag tycker den nyfikenheten som allmänheten visa vid t.ex. trafikolyckor borde klassas som sensationslystnad istället.
Kram tillbaka!
Karin:
Bra att du håller med mig om det finns två sidor av samma mynt. Clarissa, som tittar in i köket och nyfiket undrar vad hennes mamma håller på med, har ju inte den minsta tanke på skvaller eller förtal. Hon är bara intresserad, vilket också är en synonym till nyfiken. Men kan vara nyfiken på hur en ny maträtt smakar, man kan vara nyfiken på sin dotters pojkvän innan man träffat denne etc.etc.
Det har ju ingenting att göra med den negativa betydelsen av ordet. Jag är t.ex. ganska nyfiken på vad mina bloggvänner tycker om mitt inlägg. Men jag är definitivt inte vetgirig...
Ingrid
Ingrid:
Jag begrep ju heller aldrig varför jag fick smisk - ingen talade heller om det för mig. Bara att jag varit olydig och gått upp när jag skulle sova. Men det var väl något skäl till detta som jag inte begrep förrän jag var vuxen. De blev helt enkelt störda, antar jag :-)...
Håller helt med att det är en nyansskillnad mellan nyfiken och vetgirig, som jag har skrivit i flera kommentarer ovan och gett exempel på. Önskar dig också en skön helg!
Kram tillbaka
Att vara nyfiken på livet kan ju inte vara fel. Om man sedan vill kalla det att vara vetgirig spelar ingen som helst roll. För min del så upplever jag "att vara nyfiken" är en positiv sak så länge det inte handlar om illvillig nyfikenhet.
Nyfiken i en strut var ett vanligt uttryck förr. Jag tror inte att man hör det lika ofta nu som då.
Ja nyfiken är verkligen mångfaciterat och det du skriver stämmer ju precis och är så insiktsfullt. Själv har jag lite problem med ordet och har inte kommit till skott att skriva nåt ännu men ska göra det senare i kväll.
Ha en skön kväller, kram
PettasKarin:
För mig är ordet nyfiken nästan enbart positivt. Även snokande nyfikenhet kan vara positiv i den meningen att skandaler kommer i dagen. Jag tror att man bejakar barns nyfikenhet hos barn på ett helt annat sätt nu för tiden än när talesättet användes förr. Det är väl därför det inte används längre kanske?
Kram
Vonne:
Jag har läst ditt inlägg om nyfikenhet och tyckte att din tavla helt tog fram det som är roligt och bra med att vara nyfiken. Kommentaren går fortfarande inte fram, så jag får väl kommentera här i fortsättningen.
Kram
Du har också tagit upp nyfikenhet kontra vetgirighet. Själv är jag nog bäggedera. Erkänner utan omsvep att min nyfikenhet inte alltid är av den fina sorten, men däremot vill jag aldrig göra någon illa med min nyfikenhet eller skada någon, varken direkt eller indirekt.
Vilket intressant och inspirerande inlägg och det är roligt att läsa kommentarerna och se hur olika man ser på ett ord och dess innebörd. Och roligt att läsa din tolkning av ordet.
Nyfiken -intresserad- vetgirig- är ett samband jag ser. Man vill veta och lära sig om ny saker.
Sedan kan ju nyfiken även tolkas på ett mer negativt sätt t.ex. om man frågar utan ett intresse utan mer för skvallrandets skull och npgon kan vara "alltför intresserad" och "snokande" något som också räknas som synonym till nyfiken.
Kram!
Paula:
Är väl lite som du i det fallet. Men så länge man är nyfiken lever man, var det någon som sa. Just nu är jag otroligt nyfiken på sång- dans- och musikföreställningen på torsdag på Musikaliska där mina två yngsta barnbarnspojkar är med och sjunger och agerar. Det kommer rapport om den så småningom.
Kram
Ditte:
Jag får ofta väldigt bra kontakt med människor som jag inte känner men kanske träffar ute på något evenemang någonstans. Och det beror på att jag är nyfiken och intresserad av dem. Ofta hör jag på dialekten var de kommer ifrån och då kan jag säga t.ex. "Du är inte här från Söderköping från början, eller?" Det brukar sätta igång konversationen och jag brukar få reda på en hel del. Folk är för det mesta roade av att prata om sig själva och det ska man ta vara på :-).
Kram tillbaka!
Skicka en kommentar