1463 - Jag är en synestet

Jag lider av - om man nu kan kalla det för att lida av eftersom det inte gör det minsta ont - synestesi eller sinnesanalogi, som det översätts med. Det visste jag egentligen inte om förrän igår när jag läst färdigt Karin Alvtegens En sannolik historia. En alldeles utmärkt bra bok förresten.

Bilderna går att klicka större.

I slutet av boken berättar särlingen Verner att han ser färger omkring människor som ingen annan kan se och som ger honom möjlighet att förstå hur den människan känner sig och är. En vetenskaplig term för detta är synestesti.

Synestesi kan yttra sig på många olika sätt. Det vanligaste är att de som är synesteter ser färger när de tänker på bokstäver eller ord. Man antar att bara 0.001 - 2 % av Sveriges befolkning tillhör gruppen som har synestesi. Det har jag läst på Wikipedia där det står mycket mer intressant om detta fenomen. Där kan man också läsa att synestesi är något vanligare hos kvinnor än hos män och att många synesteter är kreativa och skapande människor. Några synesteter ser t.ex. färger när de hör olika toner.

Jag har alltid - sedan jag var liten och lärde mig läsa - förknippat bokstäverna i alfabetet med färger. Även de ord jag tänker på ett och ett, färgas av initialbokstäverna. A för mig är t.ex. svart, B är svagt ljusgrönt. M är rött som ungefär färgen i färsk fläskfilé, N är en något mörkare nyans av M. P har en lugn, ganska ljus, grön färg och Å är mörkt blått. Ordet Mamma har således en ganska mörk gammalrosa färg medan ordet Pappa är helt igenom grönt. Namnet Åsa är mörkblått.

De färger som mina bokstäver och även siffror får, inne i mitt huvud, har sett likadana ut sedan jag var liten. De är mycket dova för det mesta. De enda bokstäver som sticker ut är E, som är ljusgult och I som är klart vitt. Därför blir mitt namn - Ingrid - väldigt vitt när jag tänker på det som ett ord. C är ljust silvergrått - följaktligen är barnbarnens namn, Casimir, Caspar och Clarissa ljust silvergrå. Casimir är det ljusaste ordet - förmodligen eftersom det finns två I:n med.

I tonåren målade jag mycket just med de här inre färgerna. Jag har kvar en gouache som jag gjorde när jag var 13 år. Där finns nästan alla bokstavsfärgerna med utom I och C.

Skulle jag namnge personerna på bänken till vänster i enlighet med de inre färger jag ser, skulle de heta Elin, Jonas (beror på O:et som är svartbrunt) Mattias, Patrik och Åsa. Den fjärde från vänster på den högra bänken skulle hetat Peter. (Bilden ser lite konstig ut vilket beror på att tavlan är inramad med glas.)

Siffrorna får också för det mesta färg av bokstäverna. Det är logiskt att allt på 30 är gult (både E och T har gul färg) och allt på 50 är gammalrosa (troligen beroende på M:et) men varför jag förknippar 40 med en ganska dämpad bladgrön färg och 80 med en vinröd färg har jag ingen förklaring till. 

Skriv gärna och berätta om också du, som läser det här, upplever samma fenomen. I så fall kunde vi ju bli en grupp på Facebook, haha. Det står vidare i artikeln, som jag läst i Wikipedia att  synestesin försvagas för vissa när de blir äldre. För mig har bokstäver, siffror och ord exakt samma färg som de alltid har haft. Och det är ju hoppingivande.