1790 Oktobernytt från Bonniers Veckotidning 1926.

 

Omslaget till detta nummer är gjort av Godfred Rönning. Bilderna går att klicka större.

Bilderna i det här inlägget är hämtade från nummer 41, 42 och 45. Det är därför som jag har med två baksidesannonser i färg. Helsidesannonserna på insidan av omslagen är i bara två färger, t.ex. rött och svart. Med undantag av dessa sidor är alla bilder i tidningen svartvita. 

Många intressanta reportage och artiklar som vanligt, men också som vanligt alldeles för långa för att ta med i inlägget. Exempelvis skriver Nils Brambäck i en krönika om Samhällets automobilisering bl.a. så här: "Vi måste växa oss in i bilismen bättre, förstå att underordna oss, bli kuggar i det stora trafikmaskineriet och omsätta vardagslivets hyggliga uppträdande i "bilhyfs" och "vägvett". 94 år senare är det lika aktuellt.

I nästan alla nummer finns några av Sveriges och även världens kungligheter med. På den tiden fanns det ju många fler monarkier än i dag. Många bilder finns på nyförlovade prinsessan Astrid med sin fästman kronprins Leopold av Belgien. De gifte sig senare i november under stor pompa och ståt, som man kan läsa om i mitt inlägg här. 

Bonniers Veckotidning är som helhet avsedd för den bildade medel- och överklasskvinnan. Därför upptar modesidorna många sidor. Även menyförslag och recept finns alltid med. Otänkbart på den tiden att en man skulle ha något intresse av detta. Det som slår mig också när jag ser annonserna för damunderkläder och även bilden nedan att BH var något som kvinnorna inte använde på den här tiden. 

Det beror inte på att BH:n inte var uppfunnen. De första bysthållarna dateras ända till 4500 år f.Kr. läser jag på Wikipedia.  Utan väl mest för att det var modernt att se ut som en pojke utan några former alls. Intressant läsning som jag kan rekommendera.

Ingen BH här heller.

Einar Nerman, en av mina absoluta favoritillustratörer, är ofta med med sina egenhändigt illustrerade kåserier. Den här tiden bodde han i London och kåserierna är därifrån. 

Modellerna, eller mannekängerna som det hette då, är aldrig så trådsmala irl som de tecknade. Men bilderna på de förra har så dålig upplösning att det är svårt att se hur plagget ser ut. Lättare med de tecknade.

Klänningarna var sällan lika på båda sidor, som det står i rubriken och som man kan se på bilderna. Jag kommer ihåg att detta också var modernt när jag växte upp på 50-talet. 

Bilden nedan på några skådespelare är lite speciellt intressant för mig som gammal  Norrköpingsflicka. Ovalen i mitten visar nämligen Edvin Adolphsson, som var född i Norrköping. Han ses tillsammans med Margit Manstad i filmen Hon den enda. Bilden längst ner till vänster visar John Gilbert som länge ansågs vara Greta Garbos boyfriend. De spelade tillsammans i många filmer. Det är Greta Garbo som syns på bilden längst ner till höger. En korpsvart shinglad skådespelerska. 

Här är ett recept som man kanske kan pröva - det verkar inte så krångligt som många av de andra.

Det där med att blanda smör och olja har jag aldrig hört förr. Kan det vara något?

Många samlar på Bonniers Veckotidning på grund av de färgglada annonserna på baksidan. Här är två exempel. För mig har det alltid varit omslagets förstasida som varit den mest intressanta eftersom det är så många kända konstnärer och illustratörer som skapat dessa. Men visst är de fantastiska de här gamla annonserna som alltid är tecknade och målade för hand!

1789 Piansospel

Jag har spelat piano sen jag var sju år. Min pappa satt bredvid mig det första året och övade en timme med mig. Det blev också den tid som jag ägnade åt övning varje dag tills jag var femton år. Jag blev ganska duktig med tiden och åkte några år upp från Norrköping till Stockholm och tog privatlektioner för den legendariska professorn Gottfrid Boon.

Sen blev det mer sporadisk övning efter att jag flyttat till Stockholm för att ta studenten på Enskilda Gymnasiet. Då var jag inackorderad hos gamla tanter under några år utan tillgång till ett instrument. Även om jag senare i mitt liv hade piano hemma blev det inte så mycket övat p.g.a. jobb och barn. När jag var i femtioårsåldern tog jag kantorsexamen och efter det var det övning på orgel som gällde, framför allt pedalövningar.

Men för fem år sen, efter att mitt gamla Schimmelpiano gett upp, köpte jag min första flygel. Mitt nyårslöfte det året var att öva en timme varje dag. Det löftet har jag hållit och sen ett halvår tillbaka har jag utökat till två timmar per dag.

Björn, som jag köpt flygeln av, från Musikverkstaden i Norrköping stämmer flygeln. (Bilderna går att klicka större.)

Jag är själv förvånad över hur mycket min pianoteknik förbättrats bara på den här tiden. Trots att mina gamla fingrar både är lite svullna och knutiga, klämmer jag snart mitt gamla uppvisningsstycke – Chopins Fantaisie-Impromptu. Men så har jag också övat på den varje dag i mer än två månader. Naturligtvis kommer jag aldrig att kunna spela den lika fort och bra som proffsen på Youtube, men tillräckligt bra för att det ska duga i familjekretsen.

När jag var ung behövde jag aldrig lära mig något utantill. Det satt där ändå när jag hade spelat ett stycke ett antal gånger. Precis som det gör hos mina yngsta barnbarn. Det hade sina för- och nackdelar. Fördelarna var att jag kunde ägna mig helt och hållet åt stycket och bara titta på tangenterna. Nackdelarna var förstås att – om jag kom av mig – jag inte visste var jag var.

Nu när jag är gammal, går utantillärningen inte automatiskt på samma sätt som när jag var liten, utan jag måste memorera noterna. Till skillnad mot när jag var ung läser jag numera dessa obehindrat - fick träna mycket att spela à vista på kantorskursen och även som kantor.

Men för att kunna spela ett stycke perfekt känner jag att jag måste jag kunna spela det utantill – jag kan intet sitta och ha ögonen på noterna samtidigt som jag ska spela ett stycke helt rätt.  Så det blir några takter i taget tills det sitter.

Ju bättre jag känner att det går, ju roligare blir det att öva. Det är en underbar känsla att det går att träna upp en färdighet vid åttiofyra års ålder om man är tillräckligt envis.

Första gången övningarna gavs ut var för drygt 100 år sen. Sen dess har de omarbetats något men är huvudsakligen desamma.

Ett häfte som jag har haft mycket nytta av är C.L. Hanons fingerövningar som gavs ut för över hundra år sen. Han riktar bl.a. in sig på övningar av handens svagaste finger – den fjärde eller ringfingret. Alla övningar är i C-dur men jag spelar en övning i alla tonarter varje dag. Intressant att läsa om denne pianopedagog som dog år 1900. (Jag läser på Wikipedia att det finns de som anser hans övningar tvivelaktiga, men för mig har de bara inneburit en förbättring.)

Det har gett som resultat att jag nu kan spela löpningar med vänster hand på ett helt annat sätt än tidigare. Fjärde fingret på höger hand har jag aldrig haft samma problem med. (Det här häftet köpte jag hos Gottfrid Johansson MusikAB på planet vid Hötorgets tunnelbana.)

Jag får öva några veckor till innan jag vågar lägga ut något på bloggen. Tills dess får jag njuta av det lilla e-moll preludiet av Bach som mitt elvaåriga barnbarn Caspar spelar.

1788 Fem en fredag vecka 42 2020 - RUTINER

Det är ElisaMatilda som varje fredag kommer med fem frågor som hon tycker vi ska svara på. Vecka 42  är rubriken - RUTINER. Fler som antagit utmaningen hittar man på hennes hemsida. 

1. Hur ser din morgonrutin ut?

Jag brukar stiga upp vid åttatiden och när jag duschat och klätt på mig står frukosten framdukad på en bricka i köket och kaffevattnet puttrar i vattenkokaren. Det är min käre make som skämmer bort mig - tidningen har han också hämtat från postlådan och lagt på min plats vid köksbordet. 

Bilderna går att klicka större.

Efter att jag har ätit frukost och läst tidningen övar jag två timmar på flygeln. 

2. Hur ser din kvällsrutin ut?

Vi brukar titta på Rapport och lokala nyheter på TV och sen kanske jag spelar en stund på min orgel,  löser ett korsord eller läser i någon bok innan jag går och lägger mig vid elvatiden. 

3. Vad måste du göra varje dag.

Öva på flygeln och orgeln och gå en promenad. 

Promenadvägen.

Mitt favoritträd - en lönn.

4. Har du någon rutin som andra troligtvis inte har?

Att lösa minst ett korsord om dagen och lägga patiens på datorn. 

5. Vad gör du sällan (=aldrig) som andra gör?

Jag åker inte längre skidor eftersom jag inte kan ta mig upp om jag skulle falla omkull. Jag cyklar inte längre och på grund av ett synfel kör jag inte heller bil.

!787 Ljusglimtar i coronatider

Nu är det precis åtta månader sedan jag träffade de yngsta barnbarnen. Tidigare har jag försökt att åka upp till Stockholm åtminstone en gång i månaden för att träffa dem. Jag välsignar Facebook och Mirrens privata blogg som gör att jag kan följa med dem i helg som vardag. Men det är ändå inte samma sak som att träffa dem i verkligheten och kunna krama om dem.

Nytagen bild av Casimir som Mirren tagit. Han förbereder en presentation av "Hur valen utvecklats genom evolutionen."

Under tiden har Casimir fyllt 13 år, Caspar 11 och Clarissa 9. Casimir har börjat sjuan på högstadiet och Lissan ska börja på mellanstadiet nästa år. Tiden går så fort och barnen utvecklas också så snabbt. Jag ser fram emot den dagen då det kommer att finnas ett vaccin som gör att man kommer att kunna leva som vanligt. 

Gosepojken Caspar, som helt på eget initiativ följde mig till bussterminalen och hjälpte mig med min väska när jag skulle åka hem förra året. 

Men genom Mirren får jag ta del av vad som händer och sker i deras tillvaro. Jag vet att Casimir har varit solist i en orgelkonsert av Händel tillsammans med en orkester bestående av klasskamrater i hans klass på Lilla Akademien. Och att klasskonserten var en succé. Men med bara en anhörig till varje barn som åhörare. Det kommer kanske ett klipp från den konserten här så småningom.

Clarissa som just fyllt nio år.

Clarissa har alltid tyckt om att rita och måla. När hon varit och hälsat på här i Mogata har vi alltid målat och ritat i timmar. Här kan man se ett av resultaten.  Hon tycker mycket om att illustrera sina små skrivläxor från skolan också. Här kommer några foton som Mirren skickat.

Fröken tycker att hon både skriver och ritar fint.

Här ska tydligen berättelsen handla om en häst.

Alla tre barnen är musikaliska och spelar orgel. Att spela ett instrument är obligatoriskt om man ska gå på musikskolan Lilla Akademien som alla barnen gör. Man måste naturligtvis kunna sjunga också om man ska gå där. Här sjunger Caspar Lascia ch'io pianga av Händel.