2048 Augustinytt från Bonniers Veckotidning nr 35 1926.

Bilderna går att klicka större.

Här är ytterligare en Bonniers Veckotidning som firar 100-års jubileum just idag. Omslagsbilden är skapad av den fantastiska karikatyrtecknaren Einar Nerman som jag skrev om i mitt förra inlägg. Tidningen är mycket innehållsrik vilket framgår av nedanstående innehållsförteckning.

En rolig artikel om en bokförläggares vardag hade jag gärna delat med mig av om inte texten hade varit så kompakt. Reportaget av Siegfried Siewerts om en resa till Abessinien (nuvarande Etiopien) är också mycket intressant men samma gäller där, texten är finstilt och bilderna är små. Så det får bli som vanligt - lite av varje som går att lägga in på bloggen.

Jag brukar bara ta med sådana frågor som är lite främmande för vår tid och lite roliga. Men de flesta frågorna handlar t.ex. om utbildning av olika slag och om böcker och författare. De är mycket seriösa. 

Det finns alltid en helsida med ett porträtt av en känd svensk person. Här är det Fru Mary von Sydov född Wijk som fått sitta modell. Anledningen är att hon "har mottagit det hedrande och krävande uppdraget att stå som Andra internationella kvinnliga idrottsspelens beskyddarinna".

Här är några exempel på deltagarna i spelen. Andra kvinnliga internationella idrottsspelen går i Göteborg 27-29 augusti. Här är en intressant artikel att läsa om denna. Det var ett genombrott för den kvinnliga friidrottsrörelsen. Men det fick inte kallas olympiad och deltagarna fick utstå mycket spott och spe för bl.a. sitt utseende. De ansågs som fula och okvinnliga. Bilden längst ner till höger visar fransyskan " i ett elegant höjdhopp på 1m. 48cm". (Idag ligger det på 2.10 m.) 

Det kvinnliga idealet på den tiden skiljer sig från deltagarna i friidrottsspelen som synes nedan.

Säsongens hattar på plats. Något leende fick man tydligen in visa. 

Äntligen får dåtidens störste tenor Enrico Caruso vara med i bloggen även om det bara är som reklam. Trots att han dog 1921 är han ständigt med i annonserna i BVT och gör reklam för Caruso brösttabletter. 

2047 - Einar Nerman - Filmfolk

Han som skapat denna oförglömliga bild av Greta Garbo är den berömda karikatyrtecknaren, Einar Nerman. Han är en illustratör som gjort ett outplånligt intryck på mig. Genom den lilla pojken på tändsticksasken är han kanske även den svenske konstnär som är mest känd i utlandet. Här kan man läsa ett tidigare inlägg om honom. (Bilderna går att klicka större.)

Einar Nerman föddes i Norrköping 1888 och var son till bokhandlaren Janne Nerman. Under min skoltid köpte vi skolböcker i Nermans Bokhandel på Drottninggatan. Den är numera nedlagd som de flesta affärer som fanns på denna gata i min barndom. 

Den här boken, som mina bloggvänner sett tidigare, kom jag över för ett antal år sen i ett antikvariat i Stockholm. Den är utgiven 1958 men på baksidan finns det recensioner av hans första utgivna karikatyrhäfte - Konstnärsfolk - som utkom 1911. Då var Nerman 23 år och hade innan dess gjort en karriär som dansare, läser jag på Wikipedia. Recensionerna går inte av för hackor och måste ha gjort Nerman förvissad om att karikatyrteckningen nog var något att satsa på. 

Förhoppningsvis går det att läsa texten när den klickas större. Men jag kan i alla fall berätta att Carl Larsson köpte häftet och lät binda in det eftersom han ansåg "det som ett godt dokument med stort skönhetsvärde". 

I boken finns det en avdelning med amerikanska filmstjärnor (som det hette i min ungdom) och som var populära när jag växte upp. Mae West brukar finnas med i korsorden jag löser och jag har numera funderat på hur hon såg ut och vem hon var - hon tillhörde inte mina idoler. En fantastisk kvinna enligt Wikipedia. Här kan man läsa om henne. På bilden är hon tillsammans med Van Johnson som var med i många filmer jag såg då. Han var rödhårig och fräknig som Nerman överdrivit på bilden. 

Min största idol i tonåren var Clark Gable som jag hade älskat sen jag såg honom som Rhett Butler i Borta med vinden. Jag köpte ibland för veckopengen en filmtidning - Photoplay - som alltid hade foton och ibland helsidor med berömda filmstjärnor Min lycka var fullständig när det kom någon bild på Clark Gable som jag genast klippte ut och satte upp på väggen i flickrummet.

Clark Gable tillsammans med Alfred Hitchcock.

Ingrid Bergman får också vara med bland kändisarna i Hollywood. Jag var stolt över att hon var svenska - inte minst när någon tulltjänstemän tittade i mitt pass och jämförde mitt förnamn med hennes. (När jag var tonåring var man tvungen att visa sitt pass varje gång man for över någon gräns.) Det hela tog ju en ände med förskräckelse när det visade sig att hon inte var den madonna man trott utan fick barn med en italiensk regissör medan både hon och han var gifta. 

Claude Colbert  började som stumfilmsstjärna men henne var jag bara bekant med genom klippdockorna som fanns i Allers på berömda amerikanska kvinnliga filmstjärnor. Hon gjorde sina största filmer på 30-talet och fanns inte med bland mina idoler. Inte heller Marlene Dietrich som jag kom att uppskatta mycket när jag blev lite äldre. Hon lever fortfarande i minnet för många - för inte så länge sedan lyssnade jag till ett program om henne i radion. Nytt för mig var att hon efter 1955 hade Burt Bacharach som ackompanjatör.

En fullständigt okänd storhet för mig - Taluhla Bankhead - finns tillsammans med Sonia Henie med på den sista bilden i det här inlägget. Sonia var en berömd norskamerikansk konståkare som tagit ofattbara 3 olympiska guldmedaljer, vunnit 10 VM och tre EM. Här kan man läsa mer om henne.

Vem var då denna Taluhla Bankhead? Man kan inte tycka att Nerman varit särskilt snäll mot henne när han karikerade henne. Jag läser att hon medverkat i över 300 framträdanden i såväl film, radio och TV. På ett foto på Wikipedia är hon i alla fall väldigt vacker. Jag har aldrig sett eller hört hennes namn tidigare, men är man nyfiken kan man ju gå in här och läsa om henne.  

2029 Einar Nerman med scenkonstnärer 2

 

Mer om den här boken som gavs ut 1958 kan man läsa i mitt förra inlägg Nerman med scenkonstnärer 1. Där skriver han också ett förord till boken som jag har citerat delar av. Greta Garbo, George Bernhard Shaw (han som sitter och läser), Stig Järrel och Jussi Björling känns igen på bokens pärm. Bilderna går att klicka större. 

Personerna som Nerman karikerat hör till de stora stjärnorna under den första hälften av 1900-talet. Ernst Rolf, Gösta Ekman den äldre, Zarah Leander, Karl Gerhard och Ulla Sallert finns med i mitt förra inlägg. Här kommer några fler karikatyrer av personer som var kända och beundrade under min barn- och ungdom.

Jag glömmer aldrig när jag hörde Johanssons boogie-woogie-vals första gången 1944. Då var jag 8 år. Jag älskade den! Hemma var det klassisk musik som gällde, men då och då slank det igenom någon låt på radion som var populär. Povel Ramel fick  med denna låt sitt stora genombrott redan som 22-åring. 

Han gjorde senare stor succé med sina Knäppupp-revyer tillsammans med bl.a. Martin Ljung och Gunwer Bergqvist. Jag minns att jag var på en revy där Martin Ljung uppträdde i en sketch som Fingal Olsson. Det var det roligaste jag dittills hade sett i mitt liv. 

Den mest kända skådespelerskan i Stockholm på 1950-talet var Inga Tidblad. Jag gick på Enskilda Gymnasiet i Stockholm 1956 och såg tillsammans med min dåvarande pojkvän Lång dags färd mot natt på Dramaten med henne, Jarl Kulle, Ulf Palme och Lars Hansson. 

Även detta var en upplevelse jag aldrig glömmer. En spöklik Inga Tidblad som irrade fram och tillbaka bland männen som var upptagna med att hata och gräla på varandra. Bara de fyra, ett bord och fyra stolar på scenen under hela föreställningen med undantag av ett hembiträde som kom in någon gång.. 

Egon Larsson högst upp till vänster, operettsångare, regissör, koreograf, dansare, kompositör och textförfattare står det i Wikipedia. På Oscarsteatern i Stockholm var han ett faktotum under många år. 

Einar Beyron och Brita Herzberg, som jag lärde känna under deras sista år som operasångare på femtiotalet, finns också med på bilden. Då umgicks de mycket med mina föräldrar. Einar Beyron var redan 1926 känd som operasångare. Han förekommer ofta på bilder i mina Bonniers Veckotidningar från 1920-talet. Här har jag skrivit ett inlägg om båda.

En mycket älskad sångare under den här tiden var Edvard Persson, Här är han på bild tillsammans med Fridolf Rhudin. Jag var helt fascinerad av Edvard Perssons skånska idiom. Vad jag kommer ihåg hade vi aldrig några bekanta som pratade skånska  när jag var liten. (Smålänningar däremot fanns det gott om eftersom båda mina föräldrar var bördiga från Småland.) 

Hemma i Norrköping 1946 såg jag den första färgfilmen i Sverige - Klockorna i gamla stan - med Edvard Persson på matiné. Jag tyckte filmen var bra och gillade ledmotivet i filmen. Han sjöng bra också och jag förstod inte varför mina föräldrar inte gillade honom.. 

En annan kändis när jag växte upp var Nils Poppe. Det var mycket intressant att läsa om honom på Wikipedia - hade ingen aning om att han var så mångsidig och duktig både på att dansa och spela teater och även en bra filmskådespelare. Jag har mest tänkt på honom som en sorts kopia av Charlie Chaplin. 

Revyartisten och dansösen Annalisa Ericson var hans danspartner i många år. I slutet av 1940-talet såg jag operetten Blåjackor på Oscarsteatern. Jag kommer ihåg att det var mycket fart och fläkt och strålande ljus på scenen. Vitt och blått förstås.   

Nils Poppe var hemma hos mina föräldrar en gång i sällskap med paret Beyron efter en kvällsföreställning på teatern i Norrköping. Han var väldigt allvarlig och sa ingenting under hela måltiden. Han var väl trött, antar jag. 

I min ungdom fanns det ingen TV i Sverige så man lyssnade mycket på radio i stället. På lördagsmorgnarna kunde man vakna till programmet Frukostklubben. Jag kommer mest ihåg Sigge Fürst eftersom han hade en sådan fantastisk röst och ett sådant tydligt tal. En föregångare till Hylands Hörna fast på morgonkvisten. Här nedan är han tillsammans med skådespelaren Sven Lindberg som var mycket älskad på den här tiden.

2027 Einar Nerman med scenkonstnärer 1.

I ett - som vanligt -fåfängt försök att städa bokhyllorna i mitt rum hittade jag den gamla boken med  Einar Nermans illustrationer. Den hade jag vid något tillfälle inhandlat på ett antikvariat i Stockholm. Jag slutar aldrig att förvåna mig över eller njuta av hans otroligt skickliga karikatyrer. 

(Bilderna går att klicka större.)

Boken gavs ut 1958. I första stycket av det långa förordet i boken skriver Einar Nerman så här:

"100 gubbar är ett urplock ur min nära femtioåriga produktion som karikatyrtecknare. Det var min kärlek till teatern som kom mej att rita teatergubbar. Redan 1910 kom mina första teaterkarikatyrer i de svenska tidningarna. Det var i Hasse Z:s Söndagsnisse och boulevardbladet Figaro mina första karikatyrförsök såg dagens ljus. Men det var när jag 1921 lockades över till London som jag framför allt kom att teckna scenens och estradens barn. I tio år fick den engelska publiken i tidningen Tatlers till livs mina teaterteckningar."

I boken finns många engelska och amerikanska artister som jag aldrig hört talas om. Men även några som jag fortfarande minns och som jag har tagit med här. Men de flesta svenska artister i inlägget har jag i gott minne. Här kommer ett axplock. 

Ernst Rolf var mycket populär i Sverige i början på 1900-talet och fortfarande lever några av hans många melodier kvar, som t.ex. "Bättre och bättre dag för dag" och "Det är grabben med chokla i". Här kan man läsa om honom och hans historia.

Gösta Ekman (den äldre) var den store skådespelaren och charmören på 1920-30 talet. Här kan man läsa mer om honom.

Här dansar han med Zarah Leander i operetten "Glada änkan" 1931. När jag läste i Lund i mitten av 1950-talet såg och hörde jag Zarah när hon uppträdde en kväll på Akademiska Föreningen. Det var smockfullt med studenter och hennes framträdande var mycket uppskattat. Hon gjorde come back i Malmö 1949 och arbetade sedan bl.a. tillsammans med Karl Gerhard på 50-talet.

Själv har jag aldrig sett Karl Gerhard uppträda, men när jag åkte båt till London för att gå på University College en termin 1956, såg jag  honom och hans dotter Fatima i matsalen på Patricia. (Det hade blivit hastigt bestämt att jag skulle åka dit och det fanns bara förstaklass-hytter kvar.) Det var dåligt väder och det var bara ett fåtal i matsalen. Han och dottern satt vid kaptenens bord bara någon meter från mig. Han var imponerande stor, tyckte jag och ganska allvarlig. Numera kommer man nog mest ihåg honom för hans hårda motstånd mot nazismen som kulminerade i "Den ökända hästen från Troja". 

Den mest kända kvinnliga musikalartisten på 1950-talet var Ulla Sallert. På premiären i Norden av My Fair Lady sjöng och spelade hon tillsammans med Jarl Kulle

Mer om Einar Nermans scenkonstnärer kommer i nästa inlägg. I länken nedan kan man läsa ett tidigare inlägg från "100 gubbar" med karikatyrer av musikanter.

Einar Nerman med musikanter. 

2022 Bonniers Veckotidning nr 43 24 oktober 1925

 

Omslagsbilden skapad av Einar Nerman. (Bilderna går att klicka större.)

Den här fina omslagsbilden till BVT nr 43, som kom ut för exakt 100 år sedan, är skapad av en av mina favoritillustratörer - Einar Nerman. 

Tidningen innehåller som vanligt noveller av dåtidens populära författare -  bl.a. Frank Heller - en dikt av Jarl Hemmer, hemma-hos reportage från ett hem i Helsingfors där författare samlas, teaterrecensioner, porträttbilder av brudar, mode, kåserier och menyer skapade av Jenny Åkerström. Eftersom texten är så kompakt är den svår att återge och jag får nöja mig med att lägga ut lite bilder med kommentarer. Nedanstående spalt är alltid med.

Elsa Thulin skulle resa till Paris för att träffa vänner men försenades p.g.a. en influensa. För att ändå komma dit i tid beslöt hon sig för att "pröva detta nya himlastormande fortskaffningsmedel" -flygmaskinen. 

" Redan dess yttre anblick på nära håll är något helt annat än vad jag tänkt mig" skriver hon vidare. "Vilken imponerande bjässe! Vilka vackra proportioner! Denna jättefågel inger mig ännu så länge bundna gigantiska krafter, som samtidigt injaga skräck och inge förtroende. Vi inbjudas att stiga på och i dörren stannar jag, slagen av en angenäm häpnad. Tvenne rader av bekväma läderfåtöljer skilda av en liten gång! Vid varje fåtölj en nedfällbar glasruta; vid en skruv i fönsterkarmen sitter instucket ett litet paket med bomull för att minska obehaget av larmet från motorerna. Allt är så rent och fint och inbjudande - en slående kontrast till järnvägskupéernas oundvikliga sot och smuts." 

Sedan följer en lång och detaljerad skildring av flygresan med mellanlandning vid flygstationen i Hamburg. Hon får lite brandy av en vänlig medresenär när hon blir skräckslagen av några luftgropar och får samtidigt en lugnande gest av piloten. I Amsterdam gör man ytterligare en mellanlandning och byter till ett Farmanplan som ska flyga dem till flyghamnen Le Bourget utanför Paris. Allt har gått bra och Elsa blir en upplevelse rikare.

Flyghamnen Le Bourget utanför Paris.

Den här månaden pågår en stor utställning på Lidingö -Bygge och Bo-utställningen i Lidingö 1925 – Wikipedia. Bilden har jag hämtat från BVT nr 42 eftersom utställningen lades ner den 18 oktober. 

Har kan man se arkitekten Carl G. Bergsten med fru, upphovsman t.ex. Liljevalchs konsthall i Stockholm, fru Hjördis Tengbom, maka till arkitekten Ivar Tengbom som skapat bl.a. Konserthuset  och Handelshögskolan i Stockholm. Längst ner i mitten finns fru Célie Brunius, moderedaktör på BVT. 

Ofta finns det en sida med karikatyrer - denna gång av framgångsrika bilföretagare och en inom båtbranschen. Bilismen i Sverige var ju ganska ny på den här tiden - inga svenska bilar framställdes ännu. 

Av dessa känner jag bara till Hans Osterman vars kända bilföretag fortfarande fanns kvar i Stockholm när jag var ung. Han var även en framgångsrik tävlingsförare. 

Mode finns alltid med i tidningarna - för det mesta från Paris. Här hade man önskat att se modellerna i färg. Men färg är endast förunnat de fyra omslagssidorna. 

Ingen BVT utan en bilannons. Denna gång Citroën.

1948 Bonniers Veckotidning nr 25 1928

 Omslagsbilden av Germaine Michel. (Bilderna går att klicka större.)

Det som slår mig varje gång jag läser mina gamla tidningar är hur lätt texten är att läsa trots att det just idag är 95 år sedan detta nummer utgavs. Det är bara verbens pluralformer som stör och ett och annat ord ibland som sällan (aldrig?) används numera. Som "klämmig" och "med furor". (Betoningen på den sista stavelsen.) 

Egentligen är det bara SÄTTET som man skriver på som skiljer sig från dagens tidningsartiklar. Detta är för det mesta rakt på sak och inte så tillkrånglat och med så många språkliga krusiduller som på den tiden. Meningarna är ibland otroligt långa. Krönikorna känns- med ett dåtida ord - skojfriska och raljerande

Som vanligt finns det frågespalter med juridiska, hygieniska och allsköns allmänna frågor, som här nedan.

Kung Gustaf V fyllde 70 år den 16 juni. 

Ännu ett resebrev från en av mina absoluta favoritillustratörer - Einar Nerman - som vid den här tiden bodde i London. Jag citerar: "Annat är det här i landet (än hemma i Sverige, min anm.) Här blomstrar varietén mer än någonsin. Engelsmannen njuter i full drag när t.ex. Harry Lauder sjunger sina skotska kupletter eller när den genialiske musikclownen Grock spelar något vansinnigt på något ännu vansinnigare instrument."

Grock var kanske en inspiratör för Victor Borge?

Ett nordiskt studentmöte i Stockholm äger rum i dagarna. 

"Ånyo ha representanter för de nordiska broderfolken samlats för att befästa de förbindelser, vilka uppstodo under den gamla skandinavismens dagar. De ord som under tillbakablickandet på detta historiska och högtidliga möte under några snabbt förflutna junidagar i år först vilja tränga sig fram ur ett internordiskt bröst äro: 

      - Hur var studenskorna? " ( Ni kanske förstår vad jag menar med ett tillkrånglat språk ?) 

Det är här som ordet "klämmig" kommer in. "Finländskorna voro de sötaste, norskorna de klämmigaste, danskorna de intelligentaste och svenskorna de stilfullaste".  Inte något för dagens feminister...

Mötet öppnades i Konserthuset och ärkebiskop Nathan Söderblom "höll ett vist, kvickt, glänsande, i sann mening humanistiskt tal, säkerligen det bästa som hörts på många år i akademiska kretsar." En orkester spelade under Oscar Lindberg (han med Fäbodpsalmen antar jag) och även studentsångarna framträdde. Efteråt följde en bankett på Royal "som var så talrikt besökt att man måste stå stilla på en och samma fläck om man ville dansa".

 

När teatrarna slår igen flyttar Thalia ut i det gröna. Här är bilder från Vanadislundens friluftsteater, Hagateatern, Skansens friluftsteater och Tantolundens friluftsteater. Bilden högst upp till höger visar en scen på Hagateatern, från Hennes lilla majestät, Karl Gerhards debut som lustspelsförfattare tio år tidigare. 

Tidningen är som vanligt full av annonser. Här är en från Nyborgs Yllefabrik i Norrköping som lades ner på femtiotalet vilket gjorde att massor av människor blev arbetslösa. 

En bild som alla kan ha råd med, står det i annonsen nedan. Jag undrar det eftersom 7.100 kr 1928 motsvarar 243.351 kr och 6.500 kr 222.786 kr. enligt prisomräknaren.