2019 Kärt besök med fönsterputs

 

Äldsta dottern Anna med sin man Jörgen och dobberflickan Asta. Kent tog bilderna som går att klicka större. 

Anna och Jörgen har varit på en semestertripp till Skåne och på hemvägen till Stockholm passade de på att hälsa på oss i Mogata. Som väl var fläktade det en smula på eftermiddagen så att vi kunde sitta ute och dricka ett glas kallt vitt vin. Saft för mig dock. 

Jörgen tar det lugnt efter att ha kört från Karlskrona på morgonen. 

Jag och Anna.

Det är sällan som Kent är med på en bild eftersom det (nästan) alltid är han som är fotografen. 

Efter att ha suttit ute en stund drog vi oss tillbaka inomhus där det var svalt och skönt eftersom AC:n varit på hela dagen. När Mirren var här senast lagade hon ugnsbakad lax som var sagolikt god. Jag hade också ett paket med laxbitar i frysen som jag tinade och la i folie. Fantastiskt enkelt och gott. På med lite av min favoritkrydda Vegeta, dill, en smörklick och lite citron och sen packa in laxbiten i folien. En laxbit åt var och en. In i ugnen 30 minuter i 200-225 grader. 

Till det gjorde vi med förenade krafter en smarrig röra med creme fraiche (vet inte hur man fixar accenter här på datorn), dill, Vegeta, citron, majonnäs och svartpeppar. Färskpotatis till det förstås. Mirrens vita vin, som hon hade över från Lilla Akademiens sommaravslutning kom väl till pass. Vi hade även en box Rosévin som är Annas favoritvin.

Vi satt länge vid matbordet och diskuterade och plötsligt var det någon som undrade vad man skulle göra om man vann 10 miljoner kronor bara så där. Det var många förslag innan jag sa att jag minsann skulle ta hit en fönsterputsfirma eftersom jag inte når upp till alla fönster och blir så trött av att putsa fönster. Jörgen högg omedelbart och erbjöd sig att putsa alla fönster på huset utvändigt nästa morgon.

Efter svaga invändningar från min sida hämtade jag trasor, diskmedel, fönsterskrapa och en tom hink  - det enda han behövde - som han kunde använda på morgonen. Vårt hus är ett  enplans "U-hus" vars två "flyglar" har väggarna ut mot innergården helt täckta av fönster, som man kanske kan se lite av på översta bilden. Allt som allt 19-20 fönster att putsa. 

Bilden tog Kent dagen därpå efter att Jörgen var färdig med alla fönstren. Hinken med vatten saknas förstås. 

Kent och jag sov till klockan nio till morgonen därpå och när vi kom upp för att äta frukost var alla fönstren redan klara. Det hade tagit 40 minuter för Jörgen. Dessutom hade han tvättat fönstren inomhus i köket-matrummet också. Inte nog med det - han hade fått fjutt på min fönsterskrapa som jag trodde var död. Jag hade satt fingret på fel ställe på gummiknappen, haha. Vilken lycka!

Jörgen och Anna med Asta, som har bilbältet på sig.

Jag är också med på ett hörn.

Trots att det är långt mellan gångerna vi träffas, känns det som om det var igår. Efter dopet av mitt lilla barnbarnsbarn Theodor i september åker familjen ner till Limoux i Frankrike igen och stannar väl där tills nästa år, antar jag. 

1912 Anna, Jörgen och Asta på besök

I söndags åkte de hem, äldsta dottern Anna och hennes man Jörgen och det kändes lite tomt efteråt som vanligt. Med sig hade de denna gång Asta, en dobermann. Jag var mycket skeptisk till hunden eftersom jag vet att hon fortfarande (trots att hon fyllt två år) ibland beter sig som en valp när hon kommer till ställen som är nya och till folk som hon inte känner. Att ha en hoppande hund på sig som väger 35 kilo eller far runt är inte så trevligt.

Anna och Jörgen kom till Mogata på lördagseftermiddagen och vi kunde sitta ute och fika i flera timmar. (Bilderna går att klicka större.)

Men mina farhågor besannades som väl var inte. Asta var from som ett lamm och nosade bara lite försiktigt på oss och betedde sig precis så som en snäll och lydig hund skulle. Trots att hon bara varit hos oss en gång tidigare som valp och träffat oss någon enstaka gång i Stockholm där de bor. Det var väl något hon kände igen i alla fall eftersom hon var så lugn. 

Här får Kent för en gångs skull vara med på bilden som är den enda jag tagit i detta inlägg.  

Anna och Jörgen hade åkt runt med sin stora husbil och hälsat på goda vänner i södra Sverige och passade på att hälsa på oss på vägen hem. Asta och jag blev riktigt goda vänner efter en stund och framför allt Anna var lycklig eftersom hon också hade oroat sig för hur Asta skulle uppföra sig. 

Asta skulle inte haft något emot kakan som jag håller i handen men hon fick nöja sig med torrfoder. Choklad är tydligen inte nyttigt för hundar.

Anna

Tiden rann iväg och vid åttatiden på kvällen gick vi inomhus för att äta middag. Jag hade gjort en lasagne på vegetarisk färs på morgonen, så den var bara att värma. En bra rätt att bjuda på som alla kan äta när man har en eller flera vegetarianer i familjen. 

Jörgen tar sig en bit av lasagnen som blev mycket uppskattad.

Vi satt länge och pratade och Asta låg hela tiden och sov under bordet vid mina fötter. Vid elvasnåret drog sig det yngre paret med hund tillbaka till sin husbil. Bekvämt med sådana gäster - inget besvär med att städa gästrum och bädda med nya lakan. 

Vi säger hej då för denna gång. 

1893 Anna och Jörgen på hällbesök

Min äldsta dotter Anna har börjat måla på allvar sedan hon blev pensionär. Mest motiv från den lilla staden Limoux i södra Frankrike där de har ett hus. Icke desto mindre blev hon intresserad av att pröva på Acrylic Pouring Art, en målarteknik som jag har sysslat med sedan augusti förra året.

Bilderna som Kent har tagit går att klicka större. Så denna gång är han inte med på bild någonstans i inlägget. 

Det är inte så ofta vi träffas men vi brukar tillbringa någon vecka per år tillsammans i Limoux som jag har berättat om här på bloggen många gånger. Senast i höstas var vi där och gjorde bland annat en utflykt till Perpignan.

Anna och Jörgen kom lagom till lunch i lördags. Jag hade gjort crêpes med svampstuvning dagen före så det var bara att sätta in i ugnen och värma. Mat som även Kent som är vegetarian kunde äta. Till det ett gott rosévin som jag vet Anna är särskilt förtjust i.

Anna och Jörgen.

Dotter och mor.

Efter maten var det dags att sätta på sig skyddskläder för måleriet. 

Acrylic Pouring Art är en hel vetenskap. Man borde haft goda kunskaper i kemi innan man började syssla med denna konstart. Som det nu är blir det som det blir fast man kanske hade tänkt sig något helt annat från början. När färgerna har torkat kan tavlan också se helt annorlunda ut än i vått tillstånd. Vilket även blev fallet denna gång.

Det är viktigt att duken är plan och inte lutar åt något håll eftersom färgen ger sig iväg dit i så fall. Vattenpasset kommer till användning.

Jörgen har parkerat sig i gästsängen för att följa måleriet.

Det är målarmediet Floetrol som gör att färgerna inte blandar sig med varandra när man häller. 

Nu har Anna blandat till färgerna med lika delar färg, floetrol och vatten och ska röra ihop det i de små plastmuggarna. Först färg och floetrol och sen vatten. Man rör länge, minst ett par minuter per mugg. Sen droppar man i tre droppar silikonolja i varje mugg och rör om, tre gånger bara.

Duken täcks först med en grundfärg, silvervit den här gången. Annars går det bra med vilken färg som helst. Men den behövs för att hällfärgen ska kunna flyta ut. Jag hade färg kvar sen tidigare. Duken ligger på en ostbricka som snurrar och den är täckt med aluminiumfolie. Lätt att torka av sen. 

Anna häller färgen i en större plastmugg - viktigt att färgen får rinna längs kanten.

Spännande ögonblick när Anna vänder upp och ner på plastmuggen.

Jag hjälper till med hårfönen för att få färgen att flyta bättre.

Anna är nöjd med resultatet. 

Anna och Jörgen beundrar den nygjorda hällan. Men när färgen torkat kommer den att se helt annorlunda ut. Den svarta färgen som inte syns alls på bilden har då letat sig upp till ytan och det har blivit en helt annorlunda målning. Lite mer dramatisk i alla fall. 

Vem trodde att det skulle bli så här?

Efter att vi hällt färdigt lagade jag kyckling med ris och curry som fick en strykande åtgång. Även en box med rosévin gick åt. Kent fick förstås fixa sin egen mat men det gör han ju alltid annars också. Det blev en härlig kväll med mycket prat och skratt och jag fick även några exempel på nya rehab-övningar för min dåliga balans av Jörgen framåt natten. 

Jag blev också av med tre hällor. En till Anna, en till Josie som är Annas kompis i Limoux och en till Cissi, sambo med barnbarnet Johan. 

Anna med två av hällorna som fick åka med till Stockholm. 

1599 - Annas sextioårskalas.

Helgen tillbringade jag i Stockholm hos Mirrfamiljen. Främsta anledningen att jag åkte upp till Stockholm var att min äldsta dotter Anna hade fyllt sextio år och skulle fira detta med ett stort kalas på lördagen.  Hela Mirrfamiljen var bjuden med Åsa – alias Mirren – Christian och barnen Casimir, Caspar och Clarissa.

Anna och Jörgen på altanen som han själv byggt. (Bilderna går att klicka större.)

När vi anlände till "Falknästet  hade redan många gäster samlats – jag uppskattar antalet till ett sextiotal (vilket visade sig stämma). Många av dem var gamla vänner till Anna – några sedan 30 år tillbaka. Trogna vänner – en del som jag hade träffat tidigare vid andra bemärkelsedagar. 

Anna i samspråk med några av gästerna. Poolen har Jörgen också byggt själv.

Släktträff. Åsa – alias Mirren – syster till Anna, Kalle bror till Anna, Anne-sofie, Kalles sambo och Åsas man Christian. Kent, som var valförrättare fick stanna hemma.

Vädret var härligt och inga regnmoln var i sikte. Vi minglade och drack champagne, öl eller läsk efter tycke och smak. Champagnen var från Limoux i Frankrike där Anna och Jörgen har köpt ett hus. Dit brukar vi resa tillsammans med dem några gånger per år. Stämningen var mycket god och det var svårt för Anna att göra sig hörd när hon skulle inbjuda alla att sätta sig till bords. 

 Anna inbjuder alla att sätta sig till bords.

Barnen såg vi knappt röken av under hela middagen. De roade sig kungligt med alla djur som fanns i huset. Dobermannpinschern Cilla och den lilla chihuahuan Enzo fick vara lekkamrater. Även de två kaninerna och de två papegojorna var intressanta. Mirren hade tagit med sig badkläder så att barnen också kunde bada i poolen. 

Clarissa med Cilla.

Kalle med Enzo. 

Caspar och Casimir har dagen till ära klätt sig i finkostymer. Bakom dem syns buren med de två papegojorna.

De närmaste släktingarna och vännerna bänkade sig vid ”honnörsbordet” på baksidan av huset där Jörgen hade rest ett fint tält för alla eventualiteters skull. Övriga satt och åt på altanen, även där under tak. Anna hade köpt 11 (!) kg rostbiff och Jörgen hade väl gjort minst lika mycket potatissallad. Om man ville dricka vin var det bara att tappa upp själv i glasen från två tio-litersboxar som fått åka med hem från Limoux i somras. 

Rostbiffen ser ut att räcka till alla.

Anna, som själv fixat hela kalaset tillsammans med Jörgen har äntligen fått sätta sig till bords.

Efter att alla ätit färdigt samlades alla vännerna i tältet för att sjunga Ja må hon leva och se på när Anna tog upp sina födelsedagspresenter.

Christian, Anne-sofie och hennes son Oscar i förgrunden.

Anna är en fena på att härma dialekter och människor. Jag glömmer aldrig när hon tonåren extraknäckade som tavelförsäljerska för ett norskt företag och pratade norska hemma i över en månad. Trots att hon aldrig satt sin fot i Norge.  Franska pratar hon förstås flytande trots att hon väl inte läst franska i skolan i mer än två år. Men året som bartender i Nice har förstås hjälpt till.

Anna tar upp presenterna medan hon excellerar i olika dialekter som lockar till många skratt. Casimir frågade på hemvägen om Anna jobbade som stå-upp-komiker… Killen till vänster i bakgrunden är mitt näst näst äldsta barnbarn – Johan, som är son till Anna och Jörgen. Längst till höger i bilden syns Christine, dotter till Jörgen och hennes sambo.

 Anna fick många vackra orkidéer, som är hennes favoritblomma och många flaskor champagne. En mycket uppskattad present var ett presentkort till Wallmans salonger där det ingick supé med show för två personer. Själv förärade jag henne sexton remmare att ha till vinkällaren i Limoux som Jörgen håller på att bygga. De kommer att resa med dit i husbilen till sommaren.