Sent på midsommardagskvällen åkte Kent och jag upp till Stockholm för att närvara vid Casimirs konfirmation på söndagen. Casimir är det äldsta av de tre yngsta barnbarnen. Han och hans konfirmandgrupp hade nyss kommit hem från konfirmandresan till Rom där det (enligt Casimir) var så hett så man kunde dö. Icke desto mindre hade gruppen bl.a. hunnit besöka en mängd kyrkor.
Casimir före konfirmationsmässan i Sankt Matteus kyrka i Stockholm. (Bilderna går att klicka större. Det är Kent och Mirren som tagit bilderna.)
Konfirmationen ägde rum i Sankt Matteus kyrka i Stockholm. En kyrka som är väldigt vacker på insidan (som man kan ana på fotot ovan). Varje konfirmand hade fått ta med sig tio personer till kyrkan och kyrkorummet fylldes snabbt av anhöriga och vänner till konfirmanderna.
På de två mittersta bänkraderna sitter Casimirs anhöriga och vänner.
På kyrktrappan före konfirmationsmässan. Från vänster - mormor, Caspar, Mirren, Clarissa och Christian.
Casimir hade fått den stora äran att avsluta konfirmationsmässan med att spela Bachs stora preludium i G-dur (BWV 541) som postludium. Här har Mirren tagit en bild på honom vid orgeln före mässan.
Mässan fungerade på samma sätt som jag var van vid vid min tidigare tjänstgöring som kantor. Inga nymodigheter utan samma vackra ålderdomliga liturgi som tidigare om åren. Dessutom sjöng både präst och församling mer än vad man brukar (förutom psalmerna förstås).
I stället för predikan framförde konfirmanderna ett skådespel om de tidiga kristna och de viktigaste delarna i kristendomen - synd, förlåtelse och nåd. Dramat utspelade sig på några av de platser de besökt i Rom - katakomberna och Colosseum.
Drama om de tidiga kristna.
Konfirmanderna tar emot nattvarden.
Casimir tillsammans med sin konfirmationspräst Rebecca.
När Casimir avslutade konfirmationsmässan med det maffiga Bachpreludiet hade konfirmanddräkten åkt av. Skulle nog varit svårt att spela pedalstämman iförd den långa fotsida dräkten :-).
I mitt nästa inlägg ska jag berätta om festen hos Mirren efter konfirmationen.
5 kommentarer:
Tänk ändå, att Casimir är konfirmerad nu! Eftersom jag har hängt med här via din blogg så känns det t.om. riktigt högtidligt att få närvara på sidan om. Och att han dessutom spelade Bachpreludiet! Wow, så stolt du måste känna dig som mormor. Underbart!
Ser framemot nästa inlägg nu!
Kramar!
Suveräna bilder från Casimirs konfirmation. Att åka till Rom så här års är varmt, mycket varmt. Å i år hade Italien ju värmebölja.
Skoj att Casimir fick spela Bachpreludiet för alla närvarande. Ett minne för livet:-)
PKarin:
Visst är jag stolt men också väldigt tacksam över att musiken har gått vidare i arv i generationer. Min morfar var fiolspeleman (på fritiden), min farfar var skolkantor, jag kyrkomusiker, Mirren spelade mycket piano när hon växte upp och nu barnbarnen som alla spelar orgel.
Bra med lite push så jag får rumpan ur vagnen.
Kramar tillbaka från Ingrid
BP:
Tack för bildberömmet - jag ska framföra det till respektive :-). Det var inte bara i Rom det var varmt i söndags. Jag hade nästan svårt att andas i värmen. Lite svalare i kyrkan som väl var. Jag mår inte så bra när det är över 25 grader varmt.
I dessa Jantelagens tider var det snarare en stor överraskning att Casimir fick spela postludiet på mässan. Det stod t.o.m. hans namn och titel på Bachverket i agendan. Och prästen tackade honom inför hela församlingen. Många glädjetjut och visslingar från konfirmandkompisarna också. Det är nog det jag kommer att minnas mest.
Önskar dig en skön helg
Ingrid
P-Karin:
Haha. Jag hoppade över min egen mamma och pappa i uppräkningen av musikaliska anfäder. Hon var en god pianist och sjöng bra och pappa var med i många körer under hela sitt liv. Bl.a. i Lunds studentsångare när han läste där. Mamma och pappa sjöng ofta duett så det fanns mycket musik i föräldrahemmet också.
Kram igen från Ingrid
Skicka en kommentar