1610 Månadens illustratör oktober 2018 - Ilon Wikland

Ilon  Wikland är den illustratör som man förknippar med Astrid Lindgrens böcker allra mest. Hon är född 1930 och kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn 1944. Om hennes uppväxt i det krigsdrabbade Estland berättar hon i en öppenhjärtig och gripande intervju som Erika Hallhagen gjorde med henne den 14 november 2014. Jag har scannat bilder från de böcker jag har hittat hemma. I Allas vår Madicken och i Bröderna Lejonhjärta är illustrationerna i svartvitt. I Titta Madicken det snöar i färg. 

(Bilderna går att klicka större.)

Det är en skrämmande berättelse om hur hennes föräldrar övergav henne när de skildes när hon var åtta år och hennes mamma satte henne ensam med sin älskade hund Tito på ett tåg för att åka till sin farmor och farfar i Hapsal, en liten semesterort vid havet.  Där hon fick en fristad tills ryssarna drog in i landet med sina pansarvagnar och bombflygplan.

Skorpan ser en vid duva sitta vid fönstret.

Den onde riddaren Tengils har beordrat alla invånare i Körsbärsdalen att samlas på torget.

1944 satte farföräldrarna henne på en båt till Sverige. Själva ansåg de att de var för gamla att åka med. Man blir upprörd när man läser att pappan redan hade flytt till Sverige med sin nya fru utan att ta sin dotter med sig. Mamman hade vi den tiden flyttat till Italien. Ilon Wikland ville efter detta aldrig ha med någon av dem att göra, vilket man kan förstå.

Farfar kör iväg en av tengilsriddarna.

 I Stockholm fick hon bo hos sin faster som var konstnär. Så småningom skaffade denna henne en elevplats på en konstskola.  24 år gammal gick Ilon Wikland upp till Rabén och Sjögrens förlag för att träffa Astrid Lindgren, med sin dotter på armen och några teckningar som hon visade för den berömda författaren.  Hon fick några sidor ur Mio min Mio med sig hem för att illustrera.

Madicken på besök hos tant Nilsson.

Alva dansar med sotaren på balen på hotellet.

Det slumpade sig så att Ingrid Wang-Nyman, som illustrerat Astrid Lindgrens böcker tidigare, var sjuk. Efter att Astrid Lindgren sett Ilon Wiklands illustrationer till Mio min Mio fick hon omgående uppdrag som illustratör. Resten är historia, som man brukar säga. 

Insidan av pärmen. Man kan sitta länge och titta på bilden och upptäcka nya saker. Detta är inte bara en illustration enligt min mening. Det är stor konst!

Pepparkaksbak i köket på Junibacken.

Lilla Lisbet kämpar förtvivlat i snön sen hon har blivit avslängd av Andersson efter att ha stått på medarna på hans släde.

Det är lättare att räkna upp de böcker av Astrid Lindgren som hon inte har illustrerat än de hon illustrerat. Man kan bara nämna Alla vi barn i Bullerbyn, Allas vår Madicken, Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta. Hon har även illustrerat andra författares böcker. En utförlig lista finns att läsa här på Wikipedia. 

1605 Månadens illustratör september 2018 - Marit Törnqvist

Varje gång jag varit på Junibacken tillsammans med Mirren och barnbarnen har jag åkt runt i det lilla Sagotåget och upplevt den underbara scenografin från Astrid Lindgrens böcker som Marit Törnqvist har skapat.

Bilderna går att klicka större.

Hon kom ju in ganska sent som illustratör av några av Astrid Lindgrens böcker så jag visste inte något om henne förrän jag varit på Junibacken. Böckerna Sunnanäng och I Skymningslandet, som jag hämtat illustrationerna från till det här inlägget, hade jag heller inte läst.

De föräldralösa barnen Anna och Mattias.

På hemväg från skolan följer de efter en röd fågel som visar vägen till landet Sunnanäng.

Barnen får just höra av bonden att de inte får gå till skolan längre utan måsta vara hemma och arbeta i ladugården..

Tonen i båda böckerna är i början vemodig för att inte säga rent sorglig. Sunnanäng handlar om två små fattiga föräldralösa syskon som auktioneras ut till en snål och elak bonde och sliter ont tills de hittar det förlovade landet Sunnanäng där de äntligen får tillbaka sin barndomstid och blir lyckliga.

Mamma ropar till alla barnen att de ska komma hem och äta plättar. 

Anna och Mattias bryr sig inte om att de andra skolkamraterna hånar dem för deras magra matsäck nu när de får gå till Sunnanäng och äta plättar en stund efter skolan. 

Jag tycker att Marit Törnqvist har fått fram det dystra i barnens tillvaro alldeles fantastiskt med sina mörka illustrationer. Samtidigt målar hon drömlandet Sunnanäng i de ljusaste vårfärger. 

I Skymningslandet är det en liten pojke som är förlamad och som flyger ut på äventyr i Stockholm tillsammans med herr Liljonkvast på nätterna.  Färgerna i illustrationerna till I Skymningslandet är just sådana som de ter sig i skymningen - svaga, lite diffusa och drömlika.

För att illustrera den här boken berättas det att Marit fick följa med på en ballongfärd över Stockholm tillsammans med Astrid Lindgren. 

Det är samma kväll som Göran hör mamma säga att han aldrig kommer att kunna gå igen som herr Liljonkvast knackar på fönstret.

Jag läser på nätet att Marit Törnqvist föddes 1964 och att hennes pappa var en svensk professor och hennes mamma en holländsk översättare. Redan som femåring flyttade Marit till Nederländerna men när hon var åtta år köpte hennes pappa en liten gård i Småland där hon vistades vissa tider. Astrid Lindgren kom redan första sommaren och hälsade på dem eftersom Marits mamma var den som översatte hennes böcker till holländska.

I Skymningslandet får Göran köra spårvagn och gräva med grävskopa - det är lätt som en plätt.

 I Amsterdam började Marit  på illustrationslinjen på Konstakademin och när hon var färdig med sina studier reste hon omedelbart till Stockholm för att visa upp sina alster för olika bokförlag. Just då sökte man en ny illustratör till Astrid Lindgrens böcker och hon fick genast sitt första uppdrag genom att illustrera När Bäckhultarn for till stan - hon var ju välbekant med den småländska landsbygden. Astrid Lindgren blev mycket nöjd och efter det fick hon fler uppdrag.

De hinner också med ett besök på Stockholms slott och på Skansen I Skymningslandet.

Marit fick också i uppdrag att skapa scenografierna till Sagotåget och Villa Villekulla-salen när Junibacken byggdes i mitten av 90-talet. För detta fick hon bland annat Lidmanpriset och Emilpriset. Hon har också ägnat sig åt mycket annat än illustrationer. Det kan man läsa om här.

Vy över Stockholm från en luftballong.

Några andra illustratörer som jag skrivit om:

Ronny Lingstam
Gustav Tenggren
John Bauer
Einar Nerman