På söndag fyller jag 80 år. Jag försöker smaka på det men det känns fortfarande konstigt. Är jag verkligen så uråldrig? Vart har åren tagit vägen och hur länge till får man vara kvar i detta härliga livet? Det kan inte hjälpas att tiden statistiskt krymper hela tiden - jag försöker trösta mig med att min mamma blev 95 och min moster 101 och ett halvt.
Min moster Ulla till vänster och mamma Mimmi till höger. De var de allra bästa vänner genom hela livet och ringde varandra varje dag. Ulla blev nästan blind med tiden, men spelade fortfarande piano på gehör. Kent tog bilden. (Bilderna går att klicka större.)
Det hjälper inte - det är bara att inse att man inte har så lång tid kvar att leva. Klockan tickar hela tiden - man planerar in saker och skriver upp i almanackan och det verkar långt fram i tiden när man gör det, och vips är man där och förbi.
Men man får ta dagen som den kommer och njuta av varje dag som man är frisk och kan röra sig obehindrat. Åtminstone relativt. Jobbigare att ta upp saker från golvet än förr och jag sitter gärna när jag stryker. Vem stryker numera förresten? Inte skjortor i alla fall. Jag får bannor av Mirren för att jag gör det. Men jag har strukit skjortor i nästan 60 år utom under en period i mitt liv när jag var ensamstående mamma. Jag är rätt glad över att jag har någon att stryka skjortor åt.
Det ska bara bli ett litet och enkelt kalas med barn och barnbarn med respektive. Jag har ju två kullar med barnbarn om man kan uttrycka det så. Tre vuxna med flick- och pojkvänner samt tre som är åtta, sex och fyra år. Det är dem som jag träffar mest och som är en ständig källa till inlägg här på bloggen. Det ska bli väldigt roligt att få träffa dem alla tillsammans, det är inte så ofta som det händer eftersom vi bor på olika ställen med mer eller mindre långa avstånd emellan.
De yngsta barnbarnen, Casimir, Caspar och Clarissa tar det lugnt före middagen.
Något som är bra med kalas är att man får huset städat. Jag började redan i måndags med att städa vardagsrummet, som inte blivit städat sen förra året. (Jag talar inte om när, ingen skulle tro det...) Vi har ett relativt stort hus och i vardagsrummet är vi sällan. Det är bara jag som övar på flygeln därinne. Teve ser vi för det mesta på datorn.
Har vi barnen eller goda vänner på besök sitter vi alltid i köket. Här ute på landet är det ju heller ingen trafik som smutsar ner och förutom lite spindelväv i hörnen var det nästan inget damm alls i rummet. Även de stora fönstren tvättade jag med hjälp av den
batteridrivna fönstertvättaren - en verkligt god investering.
Orkidén till vänster lär nog inte blomma om en tredje gång så den kommer att få sin sista vila på komposthögen i morgon.
Så nu skiner och blänker det därinne. Ateljén i gästrummet ska in i garaget och det är iordninggjort och sängarna bäddade med rena lakan. Även vår sängkammare har jag storstädat idag - det kan ju vara så att någon förirrar sig ditin. Badrummet får anstå tills på lördag och även köksavdelningen.
Den här kärlekspelargonen fick jag som avslutningspresent av min kör. Den ska hängas upp efter vattning.
Kent har klippt ner allt som växt sig högt under staketet och klippt gräset. Förra veckan rensade vi mellan plattorna på innergården, förhoppningsvis håller ogräset sig därifrån tills på söndag. Sen får det växa fritt.
Potatisen har också växt till sig. Undrar bara när det är dags att skörda - om det nu blir något alls.
Egentligen bryr ju sig ingen om hur det ser ut, men det är rätt skönt att få det gjort. Det blir buffé som vanligt - lite lax och kallskuret, ostbricka och några pajer. Köttbullar till barnen. Kent ska göra en potatisgratäng till sig, Mirren och Casimir som också är vegetarianer så ingen behöver vara hungrig. Det brukar bli mycket mat över - bättre det än tvärtom. Vin för dem som vill och onyttig läsk till de andra eller druvsaft. Nu ska jag sätta igång och göra två purjolökspajer medan Kent tittar på första matchen idag. Den som går senare ikväll ska jag också se. Min idol Ronaldo är ju med!
