1728 Mjuka dockor

Mycket har jag sytt i min dag men aldrig mjuka dockor. När Casimir och Clarissa var hemma på besök förra helgen så fick jag dock pröva på detta hantverk. Casimir är alltid påhittig och bestämde sig för att sy en mjuk docka. Han hade tydligen hittat något tyg som jag slängt i en plastback i mitt syrum som också fungerar som lekrum.

Clarissa och Casimir i färd med att sy sina tygdockor. (Bilderna går att klicka större.)

Den första dockan som han gjorde helt och hållet själv blev så liten att den inte gick att vända ut och in på. Så jag fick hjälpa till att göra ett mönster till en som var fem gånger så stor. Sagt och gjort och mönstret nålades förtjänstfullt upp på det upphittade tyget. Casimir klippte ut dockan och vi tog bort mönstret och sedan vi tråcklat ihop de två delarna gav sig Casimir iväg för att sy ihop den på symaskinen.

Casimir har ingen svårighet att sy på symaskin. 

Medan vi gjorde det hade också Clarissa också hittat ett tyg och själv nålat upp Casimirs mönster på det och klippt ut. Hon ville också sy på maskin men eftersom hon aldrig hade sytt förr fick hon nöja sig med att jag sydde i stället.

Clarissa med mönstret som hon nålat dit själv på tyget.

Casimir stoppar upp sin docka.

Här ska han sy ögon och mun på dockan.

Båda barnen vände dockorna ut och in själva och stoppade sedan upp dem med kuddstopp som jag hittade i skåpet i syrummet och aldrig använt. Som jag berättade har jag aldrig förut sytt några mjuka dockor vilket visade sig när vi skulle sy ihop dem. I stället för att lämna en öppning för stoppning någonstans i magtrakten hade vi öppningen i huvudet på dockan.

Typiska rymddockor. 

Det hade till följd att huvudena inte blev runda utan mer åt det rektangulära hållet. Vi enades om att dockorna kom från yttre rymden. Men med lite hår som jag lyckades sy dit blev de något så när presentabla. Casimir hittade dessutom en jacka till sin docka bland gamla undangömda dockkläder. Barnen blev i alla fall helt nöjda.

1519 Gems Weekly Photo Challenge - SKUM

Nytt år, nya ord som Sanna på Gems Weekly Photo Challenge har hittat på och som hon tycker vi ska illustrera med en eller flera bilder. Den här veckan är ordet SKUM. Det har ju många betydelser t.ex. en skum typ eller det blir skumt när solen går ner. Men jag tänkte allra först på det skum som bildas av vågorna. Och då hittade jag en bild i arkivet som jag tyckte skulle passa.

Den här unge mannen, barnbarnet Caspar, är numera åtta år och går i årskurs 2. Han spelar också oboe med den äran. Här kan man lyssna på honom när han spelar Fine Knacks for Ladies av J. Dowland.

Men här på bilden är han bara tre år och tycker det är underbart att leka med skummet på stranden på norra Öland.

1459 Vad är lycka?

Läste häromdagen en artikel av en som forskade i - ja just LYCKA - och vad det innebar att vara lycklig och vilka människor som var mest lyckliga. Han kom fram till att man inte var särskilt mycket lyckligare än andra även om man hade massor av pengar, var ung och vacker eller hade en massa framgångar i sitt liv. Själv var forskaren som mest lycklig när allt rullade på som vanligt i hans liv, som han uttryckte det.

Lycka är att ha målat en tavla alldeles själv av sin älskade enhörning. Det är Clarissa som är konstnären. (Bilderna går att klicka större.)

Jag håller helt och hållet med honom efter nästan tre dagars sängliggande med feber och ont i halsen. Första sjuknatten kunde jag inte andas genom näsan eftersom bihålorna var helt tilltäppta av snor. Jag hade dessutom värk i dessa.Tänkte på den stackars kvinnan som blev nekad operation på Karolinska efter en misslyckad skönhetsoperation med resultat att det inte gick att andas genom näsan. Så fruktansvärt för henne. Jag som vaknade minst tio gånger den natten eftersom jag var så torr i munnen.

Lycka är att ha bakat bullar utan att någon har blivit bränd. 

Näsdroppar var inte aktuellt heller eftersom jag hade ont i halsen. Det svider hemskt om man tar sådana då, vet jag av erfarenhet. Och så var det ju det här med lycka. Inte tänker man på att man är lycklig när man är fullt frisk och inte har ont någonstans. När livet rullar på som vanligt, som forskaren sa. Alla problem blir små i jämförelse med att vara sjuk. Problem går för det mesta att lösa, bara man är frisk.

Lycka är att få följa med Mirren, Caspar, Clarissa och Casimir till skolavslutningen på Lilla Akademien.

Nu känner jag mig lycklig igen när jag slipper yra runt i ett rum med väggar av bomull, där alla ljud är dämpade och där det enda som lockar är sängen. Där allting känns svårt och besvärligt som t.ex. att duscha eller läsa en bok.

Jag har heller inte haft någon aptit. Att jag inte har gått ner flera kilo beror bara på att Kent lagat mat och mer eller mindre tvingat mig att äta. Hans pizza kunde jag inte säga nej till även om jag inte var särskilt hungrig.

 Lycka är att han en snäll och rar man som förutom att passa upp mig när jag är sjuk lagar god pizza.

Nu har jag lovat mig själv att alltid vara glad och tacksam varje dag jag stiger upp utan att ha feber eller värk i någonstans kroppen. Att inte gnälla över småsaker eller att inte ta åt mig om folk säger eller gör något dumt. Inte reta mig på saker och ting. Inte oroa mig för framtiden, inte sörja över sånt jag missat i mitt liv eller gjort fel. Bara vara här och nu och njuta av att livet rullar på som vanligt.

Vad är lycka för dig? Skriv och berätta!

1449 Gems Weekly Photo Challenge - Strand

Utmaningen som Sanna ställer oss inför den här veckan är ordet STRAND. Det får bli några foton från mitt bildarkiv igen och från de minnesvärda somrarna på norra Öland med yngsta dotterns familj.

Foto från Bläsinge på norra Öland. Högsommar. (Bilderna går att klicka större.)

Mellan stranden ovan och denna är det bara 200 meter. Fotot taget på våren. 

Samma strand lite längre fram på promenaden. 

1440 Gems weekly photochallenge BAD

Den här veckan tycker Sanna, att vi ska skriva om och illustrera ordet BAD med foton. Det får bli några bilder från mitt fotoarkiv 2015 med barnbarnen, eftersom varken min egen badsäsong eller deras kommit igång än. För mig brukar badsäsongen inskränka sig till ett eller två utomhusbad. För barnbarnen blir det desto fler.

Barnbarnen leker i det långgrunda vattnet. Caspar, Lissan och Casimir. Fotot är också från sommaren 2015. (Bilderna går att klicka större.)

Den första bilden är från yngsta dotterns sommarställe, som såldes förra året. Det är roligt att ha bilder kvar från denna underbart vackra plats på norra Öland. Stranden, som ligger 50 meter från huset ägdes av bonden som var närmaste granne till familjen. Ingen annan hittade dit under de år som familjen bodde där utom en och annan fågelskådare. Därför kunde barnen bada utan baddräkter om de hade lust.

Utflykt till Byrums raukar sommaren 2015.

Vi gjorde några utflykter till Byrums raukar när Kent och jag var och hälsade på. Det har jag har berättat om här.  Här kom dock barnens baddräkter på. För mig är minnena därifrån förknippade med mycken oro eftersom barnen klättrade vilt hit och dit och upp på de högsta raukarna. Jag känner fortfarande hur det ilar i benen på mig när jag tittar på bilderna därifrån. Mirren lugnade mig dock med att de aldrig fallit och gjort sig illa tidigare och att barn i allmänhet har väldigt bra balanssinne. Förhoppningsvis dröjer det länge innan barnbarnen kommer dit igen.

Casimir simmar i poolen hos äldsta dottern i Tullinge på 18-åriga barnbarnet Johans födelsedagskalas. Bilden från 2015.

1401 Veckans ord - STEN

Gems Weekly Photochallenge är en utmaning som Sanna har hittat på. Ett eller flera foton som man tagit själv ska anknyta till ett ord - nytt varje vecka. Temat får tolkas fritt. Den här veckan var ordet STEN och det var oemotståndligt eftersom jag är väldigt förtjust i stenar i allmänhet.

Jag försöker fotografera sådana lite överallt där jag kommer åt och det är en ständig utmaning att försöka återge stenar med färg och pensel. De skiftar ju i de mest olika färger, beroende på ljus och skugga eller om de finns under vattnet.

Året är 2011 och barnbarnet Casimir har just fyllt 4 år. Nu går han i årskurs 3. Bilden från Bläsinge på norra Öland. (Bilderna går att klicka större.)

Stenar och klippor utövar också en ständig lockelse för barn i allmänhet och mina barnbarn i synnerhet. Mina bilder är samtliga från sommarparadiset på Öland för några år sedan.

Caspar går numera i årskurs 1.

Vid raukarna fyra år senare 2015. Familjen har utökats med en liten syster - Clarissa.

Hon är inte dålig på att klättra heller. När jag hade tagit de här bilderna var jag tvungen att gå därifrån. Fortfarande ilar det i benen när jag tittar på bilderna.

Casimir beundrar utsikten över Kalmarsund.

Bröderna på väg för att samla sten för att göra egna stenpelare. 

Hela inlägget om utflykten till Byrums raukar går att läsa här. 

1385 Veckans Rubrik - Längtan

Att längta efter någonting - to long for something - var nog några av de första orden jag lärde mig på engelska. I min ungdoms musik som till stor del bestod av evergreens och jazzlåtar - dvs. den musik jag lyssnade på i smyg hemma när pappa var borta eller när jag var hos kompisar - förekom det mycket längtan. Det finns mycket längtan även i dagens popmusik och mellofestivalslåtar.

När jag var barn kunde jag längta oerhört efter saker - t.ex. efter en egen häst som jag aldrig fick. Eller mat när jag cyklade hem från skolan och var hungrig. Jag längtade efter sommaren, efter julklappar, efter att bli stor.

När jag blev äldre längtade jag efter någon att dela livet med, att få barn, att bli färdig med studierna och få ett jobb. När jag väl hade blivit lärare längtade jag efter loven, särskilt sommarlovet. Nu längtar jag egentligen inte efter något annat än att få träffa barnbarnen ibland. Jag längtar varken efter våren eller sommaren som väldigt många gör - jag vill helst stanna tiden så den inte rinner iväg så fort.

Nu får jag inte träffa barnbarnen förrän i slutet av februari då jag åker upp till Mälarhöjden för att vara med på Lilla Akademiens årliga musik- och dansföreställning på Musikaliska. Den här gången är det Gullan Bornemarks sånger som är på tapeten. 

Till det här inlägget passar det bra att lyssna till den evergreen som jag älskar mest - den blir inte sämre av att det är Barbra Streisand som sjunger - min favoritsångerska. För att vara en schlagertext tycker jag den är ovanligt fin. Oscar Hammerstein skrev texten och Jerome Kern musiken.

All the things you are

Time and again I've longed for adventure
Something to make my heart beat much faster
What did I long for, I never really knew.
Finding your love, I found my adventure,
Touching your hand my heart beat much faster
All that I want in all of this world is you.

You are the promised kiss of springtime
That makes the lonely winter seem long
You are the breathless hush of evening
That trembles on the brink of a lovely song.
You are the angel glow that lights the star,
The dearest things I know are what you are.
Someday my happy arms will hold you,
And someday I'll know that moment divine
When all the things you are, are mine.




Anki är det som är värdinna för Veckans Rubrik i februari. Övriga rubrikskrivare finns listade till höger i bloggen liksom månadens övriga ämnen.

1289 Inför födelsedagen på söndag

På söndag fyller jag 80 år. Jag försöker smaka på det men det känns fortfarande konstigt. Är jag verkligen så uråldrig? Vart har åren tagit vägen och hur länge till får man vara kvar i detta härliga livet? Det kan inte hjälpas att tiden statistiskt krymper hela tiden - jag försöker trösta mig med att min mamma blev 95 och min moster 101 och ett halvt.

Min moster Ulla till vänster och mamma Mimmi till höger. De var de allra bästa vänner genom hela livet och ringde varandra varje dag. Ulla blev nästan blind med tiden, men spelade fortfarande piano på gehör. Kent tog bilden. (Bilderna går att klicka större.)

Det hjälper inte - det är bara att inse att man inte har så lång tid kvar att leva. Klockan tickar hela tiden - man planerar in saker och skriver upp i almanackan och det verkar långt fram i tiden när man gör det, och vips är man där och förbi.

Men man får ta dagen som den kommer och njuta av varje dag som man är frisk och kan röra sig obehindrat. Åtminstone relativt. Jobbigare att ta upp saker från golvet än förr och jag sitter gärna när jag stryker. Vem stryker numera förresten? Inte skjortor i alla fall. Jag får bannor av Mirren för att jag gör det. Men jag har strukit skjortor i nästan 60 år utom under en period i mitt liv när jag var ensamstående mamma. Jag är rätt glad över att jag har någon att stryka skjortor åt.

Det ska bara bli ett litet och enkelt kalas med barn och barnbarn med respektive. Jag har ju två kullar med barnbarn om man kan uttrycka det så. Tre vuxna med flick- och pojkvänner samt tre som är åtta, sex och fyra år. Det är dem som jag träffar mest och som är en ständig källa till inlägg här på bloggen. Det ska bli väldigt roligt att få träffa dem alla tillsammans, det är inte så ofta som det händer eftersom vi bor på olika ställen med mer eller mindre långa avstånd emellan.

De yngsta barnbarnen, Casimir, Caspar och Clarissa tar det lugnt före middagen.

Något som är bra med kalas är att man får huset städat. Jag började redan i måndags med att städa vardagsrummet, som inte blivit städat sen förra året. (Jag talar inte om när, ingen skulle tro det...) Vi har ett relativt stort hus och i vardagsrummet är vi sällan. Det är bara jag som övar på flygeln därinne. Teve ser vi för det mesta på datorn.

Har vi barnen eller goda vänner på besök sitter vi alltid i köket. Här ute på landet är det ju heller ingen trafik som smutsar ner och förutom lite spindelväv i hörnen var det nästan inget damm alls i rummet. Även de stora fönstren tvättade jag med hjälp av den batteridrivna fönstertvättaren - en verkligt god investering.

Orkidén till vänster lär nog inte blomma om en tredje gång så den kommer att få sin sista vila på komposthögen i morgon.

Så nu skiner och blänker det därinne. Ateljén i gästrummet ska in i garaget och det är iordninggjort och sängarna bäddade med rena lakan. Även vår sängkammare har jag storstädat idag - det kan ju vara så att någon förirrar sig ditin. Badrummet får anstå tills på lördag och även köksavdelningen.

Den här kärlekspelargonen fick jag som avslutningspresent av min kör. Den ska hängas upp efter vattning.

Kent har klippt ner allt som växt sig högt under staketet och klippt gräset. Förra veckan rensade vi mellan plattorna på innergården, förhoppningsvis håller ogräset sig därifrån tills på söndag. Sen får det växa fritt.

Potatisen har också växt till sig. Undrar bara när det är dags att skörda - om det nu blir något alls.

Egentligen bryr ju sig ingen om hur det ser ut, men det är rätt skönt att få det gjort. Det blir buffé som vanligt - lite lax och kallskuret, ostbricka och några pajer. Köttbullar till barnen. Kent ska göra en potatisgratäng till sig, Mirren och Casimir som också är vegetarianer så ingen behöver vara hungrig. Det brukar bli mycket mat över - bättre det än tvärtom. Vin för dem som vill och onyttig läsk till de andra eller druvsaft. Nu ska jag sätta igång och göra två purjolökspajer medan Kent tittar på första matchen idag. Den som går senare ikväll ska jag också se. Min idol Ronaldo är ju med!

Fredagstema Show&Tell – Frukost med barnbarnen

Mitt fredagstema blir några dagar försenat, men jag hoppas att Englundskan i Livsrummet som är värdinna för juli ursäktar. Jag kom nämligen inte på förrän sent i lördags att det överhuvudtaget var något fredagstema i juli. De senaste åren har vi gjort uppehåll med temat under just juli och augusti. Några tappra fredagsbloggare hänger dock i och dessa hittar man på hennes hemsida.

I vanliga fall är frukosten en utdragen historia för oss två pensionärer, MM och jag. Vi kliver ur sängen vid åttatiden på morgonen, ibland senare. MM dricker kaffe och äter en smörgås med ost, sallad och tomat och jag en tallrik yoghurt med müsli och ett hårdkokt ägg med kaviar ibland. Det brukar ta drygt en timme eftersom lokaltidningen måste läsas noggrant.

Igår kom Mirrfamiljen med de tre barnbarnen och sov över hos oss på sin resa till sommarlandet på Öland. Vid halvåttatiden kom två små herrar in till mig som sov gott och väckte mig med ett uppfordrande : ”Det är morron mormor!” Anledningen till att jag inte blev väckt redan vid halvsjutiden var att pojkarna och vi andra inte kommit i säng förrän efter midnatt kvällen innan.  De kom inte hit till Mogata förrän vid elvatiden på kvällen.

Här äter Casimir och Caspar yoghurt vid halvtolvtiden på natten... (Bilderna går att klicka större.)

Båda var rörande överens om att de ville ha ÄGG till frukost. De äter aldrig kokta ägg hemma och gillar det inte särskilt mycket, men det är roligt att skala. Men hos mormor är det ÄGG som gäller. Alltså kokade jag två ägg som pojkarna mycket riktigt skalade och bet varsin tugga i innan båda konstaterade att de inte tyckte om det. Mormor fick som vanligt äta upp dem…

Koncentrerade äggskalare med den trötta Mirren, som knappt fått sova någonting under natten, i bakgrunden.

Mirren kokade sedan havregrynsgröt med mormors hemmagjorda lingonsylt som Casimir uppskattade och åt upp till sista droppen. Caspar var ”färdig” efter två tuggor. Mirren berättade att det enda han äter med god aptit till frukost är pasta. Hemma brukar hon därför koka pasta åt honom på morgonen.

Casimir uppskattar gröten mer än vad lillebror gör.

Lilla Clarissa äter allt och mycket. Hon älskar smörgås och drickyoghurt som den opedagogiska mormodern förde in i hennes liv i ett svagt ögonblick. Sen dess vill hon inte ha något annat att dricka – möjligtvis läsk när pojkarna någon sällsynt gång dricker detta. Mirren ammar fortfarande så hon får väl i sig lite mjölk då och då i alla fall. Annars är det vatten som gäller för alla.

 Clarissa har just fått en smörgås.

Jättegott...

...för att inte tala om hur gott det är med drickyoghurt!

Efter frukosten blev det presentöppning. Alla barnen är nämligen födda i samma vecka i juli – om man inte räknar så noga var veckan börjar eller slutar. Casimir fyllde fem år den andre juli, Clarissa ett den 5 juli och Caspar tre den 8 juli - alltså igår. Alla tre fick grävskopor, bröderna exakt likadana  – Clarissa fick en som funnits i mormors leksakslåda sedan några år tillbaka. Hade tänkt ge henne en docka men Mirren berättade att hon föredrar bilar och traktorer. Märkligt nog reagerade inte bröderna på detta! Men de älskar ju sin lillasyster.

Likadana grävskopor för att undvika konflikter.

Clarissa, eller Lissan som familjen kallar henne, hade bara tagit några få steg åt gången tidigare. Men hon mormor och morfar var det tydligen roligare att gå än hemma, så det blev flera meter innan hon satte sig ner eller började krypa. Tränade gjorde hon till framåt ett på natten då mormor tröttnade på att heja och gick och la sig. När Mirrmaken och Clarissa kom i säng är höljt i dunkel...

Härligt att kunna gå!