Det här kortet tog Kent förra året. I år får jag nog tyvärr inte uppleva de blommande körsbärsträden i Kungsträdgården. (Bilderna går att klicka större.)
Att den rosa färgen är förknippad med fördomar visste jag, men att den dessutom är livsfarlig hade jag ingen aning om. Fanny Ambjörnsson, som har skrivit boken Rosa, den farliga färgen påstår i alla fall att rosa på fel person i vissa lägen kan vara livsfarligt. Det verkar spännande, ska försöka låna boken på biblioteket och ta reda på varför.
Jag har bara retat mig lite allmänt på att små flickor alltid förknippas med rosa och små pojkar med blått. Mina yngsta barnbarn älskar rosa, i synnerhet mellanpojken Caspar, som aldrig väljer någon annan färg vad det än är som det handlar om.
Fyraårige Caspars teckning av några katter förra året.
Ritar han ska det vara med rosa färgpenna. Muggen som han brukar dricka ur och sugröret är rosa. Hans favorittröjor har motiv med Hallo Kitty och samtliga skor och stövlar, sedan han var riktigt liten, har varit rosa. De andra barnen har också jackor, byxor, skor och stövlar i rosa men kan även tänka sig andra färger ibland. Caspar tycker också om vackra klänningar - gärna blommiga. För hans mamma, som bland annat har varit genusforskare, har det inte varit något problem, han får gärna ha klänning och kjol om han vill.
Caspar på Öland förra året i sin favoritklänning
Men så är det det där med snälla tanter på tunnelbanan. "En sån rar liten flicka, vad heter du?" När han svarar Caspar ser tanterna mycket förvirrade ut. Hur har det blivit så här, att en färg helt förknippas med flickor och kvinnor? "Jo", säger Fanny Ambjörnsson -"att vi ratar rosa och förknippar den med barn, kvinnor, kitsch och bögar avslöjar ett slags förakt för det kvinnliga."
Caspar iklädd rosa byxor och sandaler har hittat en grotta. Eftersom han ärver storebrors tröjor får han acceptera att dessa inte alltid är rosa...
Det har inte alltid varit så, läser jag här på Wikipedia. Från 1920 fram till 1940 var den rosa färgen tillskriven pojkar eftersom det ansågs att rött var mer maskulint. Flickornas färg skulle vara blått. (Jag gissar själv att det berodde på att Jungfru Marias kläder alltid är blå på alla tavlor från medeltid fram till vår tid.) Men den normen förändrades helt omkring 1940. Då skulle plötsligt flickor ha rosa klänningar och rosetter.
Även jag kan ha en viss rosa färg på mina kläder - den cerisröda eller cyklamenröda som det hette när jag var tonåring. Ljust rosa däremot har jag aldrig kunnat ha. Många är de tröjor och även en och annan jacka som jag fallit för i affären och som jag sen nästan aldrig tagit på mig. Jag tycker färgen är så vacker men sätter jag på mig något plagg i den färgen ser jag omedelbart ut som en stor och skär gris.
Caspar och jag på väg till Lilla Akademin.
Jag är glad över att även pojkar och män tillåts ha rosa kläder numera, även om det för det mesta bara inskränker sig till skjortan för de vuxna. Fördomarna sitter djupt. När Casimir för någon tid sedan kom till sin förskoleklass iklädd sina stövlar frågade hans kamrater varför han hade rosa stövlar. "Därför jag tycker det är vackert", svarade Casimir. "Men du har dom väl inte på dig nästa gång du kommer till skolan får vi hoppas", tyckte en pojke då.
Alla tre barnen har växt ur sina skor och fått nya. De gamla och ärvda är väl använda och har gått sönder.
Många konstnärer har varit och är förtjusta i den rosa färgen. Picasso hade sin Rosa Period mellan 1904 och 1906. En förklaring är att han kommit över sorgen över sin döde vän och träffat en ny kvinna. Han såg kanske livet i ett ljusare skimmer, vem vet?
Akrobat av Pablo Picasso.
Konstnären Åke Bjurhamn, som jag träffade vid en konstrunda häromsistens och som jag har skrivit om här har gjort den rosa och även den röda färgen till sin egen favoritfärg.
The Spirit of Saint Louis
