Jag är tacksam nu så här efteråt att vi bara hade sista dagen i Neapel och Herkulaneum med strålande sol från en molnfri himmel. Promenaden i mina ganska nyköpta "streetwalkers" i kombination med stödstrumpor (hårda och glatta) gjorde att mina fötter var mer eller mindre brännskadade när jag kom hem till hotellet på kvällen. Som väl är fanns det en ängel bland mina medresenärer som hade mirakelplåster att ge mig, vilket gjorde att jag med möda kunde dra på mig ett par skor när vi skulle åka hem.
Så nu har jag suttit inne sen vi kom hem i tisdags utan att kunna ta en promenad i detta underbara väder som vi har här just nu. Jag har bestämt mig i alla fall. Inga mer ARKEOLOGISKA resor för min del.
Höjdpunkten för mig var Capri som jag drömt så mycket om alltsedan jag läste om ön första gången nån gång i de tidiga tonåren. Det var precis så vackert som jag hade tänkt mig. Det var också roligt att ha läst boken om Axel Munthe innan; jag fick försvara honom så gott jag kunde för några andra damer i gruppen som bara hade negativa synpunkter på honom. Jag gillar honom mycket, som jag skrivit tidigare, trots hans dåliga sidor - kvinnoföraktet och egocentriciteten. Rolig är han i alla fall. Här kommer några bilder från resan:
Capri var precis lika vackert som jag hade tänkt mig
Den här trappan var den enda vägen upp till Anacapri när Axel Munthe kom dit på 1800-talet. Den har 777 trappsteg. Den första han träffade där var Anna Porta-Lettere som bar upp brev till Anacapri från Capri varje dag och ner igen. Hon var då en dam i 70-årsåldern.
Vi gick ner till Sorrento från hotellet några gånger men tog matarbussen hem. Här en vy över Sorrento på kvällen med några gamla olivträd i förgrunden.
Efter att ha gått uppför den branta backen upp till Vesuvius krater behövde man vila benen och fötterna. Det här kortet taget innan jag fick ont i dem - därav smilet.
