Den här skyddsängeln är gjord av den polske träsnidaren Jozef Muniak. Änglasystrar och -bröder med eller utan instrument finns att inhandla i Storkyrkans butik, Storkyrkoboden, i Stockholm. Eller fanns åtminstone förra året. Den här ängeln står hos Mirren i Mälarhöjden men jag har en tvillingsyster hemma i Mogata. (Bilderna går att klicka större.)
Som när jag tänkte svänga ut på väg 210 från Mogatavägen för ett par år sen och satt och tänkte på annat men hejdade mig i sista stund innan jag körde ut på 210:an. Där kom en bil farande från vänster i hög fart, en bil som jag definitivt inte hade uppmärksammat. Hade jag inte stannat till, hade den kört rakt in i min bil och då hade jag inte suttit här vid datorn och skrivit inlägg idag. Jag är säker på att det var min skyddsängel som var framme...
Eller så kanske Spanaren menade något som någon har gjort som är änglalikt. Det jag omedelbart kommer att tänka på då är min faster Britta som ställde upp med lunch när jag åkte till Stockholm var fjortonde dag som tolvåring för att spela för den legendariske professorn Gottfrid Boon. Jag har skrivit ett tidigare inlägg om honom som man kan läsa här. Jag åkte ensam persontåg mellan Norrköping och Stockholm - snälltåg kostade 3 kr mer och det tyckte min pappa var för dyrt. Persontåget tog dryga tre timmar och jag hann läsa många böcker under de resorna.
Efter pianolektionen tog jag spårvagn till Nockeby där min farbror och faster bodde. Hon bjöd alltid på god mat - jag glömmer aldrig hennes underbara parisare. Sen var jag där några timmar tills det var dags för mig att ta spårvagnen tillbaka till Centralen där mitt persontåg gick hem till Norrköping vid halv sextiden.
Det höll jag på med i tre år och varje gång fick jag komma och hälsa på min faster och farbror. Jag spelade på söndagarna så det måste ha inneburit en ganska stor inskränkning i deras privatliv eftersom båda jobbade heltid.
Laila och Göran på sin altan på Äspholm, Sankt Anna.
En liknande änglagärning får jag tillskriva min svägerska Laila, som flera somrar tog hand om Anna och Kalle, mina två äldsta barn, under några veckor på vårt sommarställe i skärgården, medan jag var ute och jobbade som bussguide efter min skilsmässa. Jag hörde aldrig henne klaga och aldrig att hon bad om någon ersättning. Även min bror ställde upp och ägnade sig åt barnen, framför allt åt Kalle som var några år äldre än deras två egna söner. Jag tänker ofta på er med tacksamhet, Laila och Göran!
Det här fotot är taget för drygt 40 år sedan när Anna och Kalle var hos Laila och Göran på Äspholm.
Kalle och Anna tillsammans med kusinerna. Från vänster Görans och Lailas barn Lars och Per, min äldsta dotter Anna, min son Kalle och min bror Gunnars tvillingar Ebba och Tove (eller Tove och Ebba.) Jag var tvungen att skära bort halva Anna eftersom tvillingarna inte hade några kläder på sig.
