Prag i slutet av september 2010

Sommaren 1988 jobbade MM på Svenska Ambassaden i Prag. Mirren och jag var medföljande och vi bodde i ett lugnt område en bit därifrån. Den sista kvällen, innan vi skulle åka hem, stod vi högst upp på ambassadens balkong tillsammans med några vänner. Jag betraktade panoramat som bredde ut sig framför våra fötter med vemod.

Utsikt över Prag från Svenska Ambassaden. (Bilderna går att klicks större)

MM framför Svenska Ambassaden i Prag

Skymningen hade fallit och det gula ljuset från tusentals gamla gatlyktor lyste upp staden. Jag kunde inte se en enda neonskylt någonstans. Jag tänkte då, att om jag någon gång i framtiden skulle komma tillbaka till Prag, skulle hela stadsbilden vara förändrad, med glittrande reklamskyltar överallt som i London eller New York.

Det var alltså tjugotvå år sen vi var i Prag sist, men fortfarande, till min stora glädje, syns inga blinkande neonskyltar i stan, åtminstone inte i de gamla delarna av Prag. Fortfarande är det det gula ljuset från de gamla gatlyktorna av smidesjärn som lyser upp de vackra husen och gränderna under kvällar och nätter. Man tror sig ibland förflyttad till slutet av 1700-talet när Mozart höll till där. Filmen Amadeus var väl till stor del inspelad här, tror jag.

Utsikt över gatan från vårt hotellfönster

Det hade dock hänt mycket sen vi sist var i Prag. De enda hus, som hade restaurerats då, var de på Stare Mesto, gamla torget. För övrigt gick alla hus i brungrått och var mer eller mindre förfallna med stora sprickor i putsen. På trottoarerna växte ogräset högt mellan stenarna eller i asfalten, och i parkerna slog man endast gräset när det var lagom högt för att ha till foder åt djuren. MM har just startat en blogg där han har lagt in bilder från vår vistelse i Prag 1988. Där ser man hur vanskötta trottoarerna var bl.a.

När vi bodde i Prag 1988 såg ALLA husen ut som det till höger på bilden. Nu var de flesta husen restaurerade och ommålade som det till vänster.

Kanske är det också därför man lagt sig så mycket vinn om att göra trottoarerna vackra numera. De är alla prydda med små fyrkantiga stenar i olika mönster i vitt och grått, åtminstone i de centrala delarna av Prag.

Jag på väg uppför den långa backen till ambassaden

Omläggning av trottoaren kräver sina män

Parkerna är idag många, välskötta och med vackra blomrabatter. När vi en dag åkte med spårvagn upp till området och gatan där vi bodde 1988, kände jag inte ens igen mig. Alla husen var uppfräschade och ommålade i mjuka pastellfärger, parken framför huset var välskött med många blommor och de gamla träden som kantade gräsmattan hade ersatts av nya.

Här bodde vi under sju veckor sommaren 1988

Inte förrän jag kikade in på husens baksidor där trädgårdarna fanns, var jag riktigt säker på att det var här vi bodde. Jag hade heller inget minne av att backen vi gick från spårvagnen upp dit var så fruktansvärt lång…

Vy över Karlsbron

MM poserar på Karlsbron

Utsikt från Karlsbron över Borgen och Vituskatedralen

Archibald Hotel som vi bodde på denna gång, ligger vid stranden av Moldau, ett stenkast från Karlsbron och vid en lugn liten gata, där all fordonstrafik är förbjuden. Lätt att återvända till efter våra långa promenader för att vila eller äta mellanmål. Vi åt bara ett lagat mål mat om dagen på restaurang förutom den bastanta hotellfrukosten, eftersom vi hittade en liten livsmedelsaffär alldeles intill bron. Där köpte vi baguetter, smör och ost, yoghurt och en och annan öl, som vi inmundigade på vårt hotellrum.

Archibald hotel vid stranden av Moldau och ett stenkast från Karlsbron

Bakom båten skymtar vårt lilla hotell. Om man la till några hundralappar fick man ett rum med utsikt mot floden, vilket inte vi hade gjort.

MM hade köpt spårvagnskort för fem dagar som också gällde för metron. Så en hel del av tiden tillbringade vi på dessa kommunikationsmedel. Det gjorde ju inte så mycket om man hamnade fel, det var ju bara att ta en annan spårvagn tillbaka och byta linje.

Torget, varifrån våra spårvagnsresor för det mesta utgick

Nya, moderna spårvagnar samsas med de gamla

Fredagstema Show and Tell - I mitt påskägg vill jag ha…

två stycken flyg- och hotellbiljetter till Prag för en vecka.

Det är Taina som står för fredagstemat denna månad. Övriga fredagsbloggare hittar ni hos henne.

1988, innan muren hade fallit, tjänstgjorde MM på Sveriges ambassad i Prag några sommarmånader. Mirren, som skulle fylla elva det året och jag fick följa med. Vi bodde i en lägenhet, som ambassaden hyrde av en pensionerad trädgårdsmästare, någon halvmil från ambassaden.

(Alla bilder är från nätet)

Lägenheten var stor och vacker – det enda bekymmer jag hade var med badrummet där det var lagt en heltäckningsmatta. Men det var hett den sommaren, så vattnet som rann över när vi duschade torkade ganska snabbt upp.

Det var bara en liten bit från lägenheten att gå till spårvagnen, som vi åkte med varje dag. Ibland till en konstgjord sjö, där vi badade tillsammans med andra Pragbor som hade semester, ibland ner till centrum för att gå i affärer.


Vi hade visserligen en livsmedelsaffär inte långt ifrån där vi bodde, men där var ofta varorna slut. Även basvaror, som mjöl, bröd, potatis och ägg. Det kunde gå en hel vecka innan det kom några varor, ibland längre tid, så det var säkrare att handla i affärer där bara utlänningar och de som tillhörde pamparna i kommunistpartiet handlade.

Det var mycket förfallet överallt.Kyrkorna var övergivna och luktade mögel, men användes ibland till musikgudstjänster. Då satt man på golvet och lyssnade. Men man hade börjat så smått att renovera och måla de vackra gamla husen i hjärtat av stan, men för övrigt hade man inte underhållit husen sedan före andra världskriget. Färg och annat byggmaterial fanns inte att få tag på, berättade vår hyresvärd. Han kunde prata tyska, så vi förstod varandra ganska väl.

På trottoarerna växte ogräset friskt och i parkerna slog man inte gräset förrän det var så högt att det kunde duga till djurfoder. Gatorna var fulla av hål och gropar, och det gällde att se sig för när man gick.

Men allt förfall kunde inte förta skönheten som fullständigt tog andan ur en när man från ambassaden gått ner för backen som ledde till Karlsbron över Moldau. Känslan av att ha hamnat i en medeltida riddarfilm övergav mig aldrig, när vi promenerade bland de fantastiska gamla tornen och husen.


På den tiden, för drygt tjugo år sedan, fanns det heller inte ingen annan gatubelysning i centrum av Prag än de gamla vackra gatlyktorna i järnsmide. Det fanns heller ingen braskande ljusreklam i neon att tala om.

Kvällen innan vi skulle åka hem stod vi högst uppe vid ambassaden och tittade ut över den vidunderliga utsikten över den mörka staden med sina tusentals små glimmande ljuspunkter. Jag kommer ihåg att jag tänkte att den här synen kommer jag aldrig någonsin att få uppleva igen. Nästa gång jag kommer hit är det säkert fullt av blinkande ljusreklam överallt.


Kanske blir det en weekendresa till Prag framöver så att jag får se om staden är sig lik. MM har just i dagarna gått i pension så vi kan i praktiken resa iväg när som helst numera. Men först ska jag ha alla jobbarkompisarna hemma på lunch på tisdag – sen får vi se…