Det måste sägas först som sist – vita lögner är absolut nödvändigt för att man inte ska bli totalt omöjlig i bekantskapskretsen. Inte ens mot de närmaste vågar man alltid vara helt uppriktig.
Samtidigt är det ju ganska skönt att alla inte ständigt säger precis vad de egentligen tycker om saker och ting till en själv.
När han eller hon säger så här till dig:
- Du kokar ALLTID så jättegott kaffe…
- Du blir sötare och fräschare för varje gång jag ser dig…
- Vilka jättesnygga jeans du har köpt…
- Kul med lite färg, det piggar upp…
- Du blir alltid lika bra på kort…
- Ja, det är möjligt, även om jag kanske inte riktigt håller med om allting…
- Så trevligt att ni har köpt en ny bil…
så tänker han eller hon kanske så här fortsättningsvis:
- fast det här kaffet, som du har kokat idag, är t.o.m. sämre än kyrkkaffet i söndags…
- men tror du verkligen att du blir yngre för att du målar porträtt varje dag?
- men egentligen borde du inte alls ha jeans, så tjock som du är om rumpan…
- fast jag förstår förstås inte att du har köpt en röd tunika med spets – skulle passa bättre på en tonåring!
- även om jag inte tycker att du behöver flina upp dig på varje foto – du blir inte vackrare för det…
- för det som du sa nyss är det dummaste jag hört på länge.
- även om jag själv aldrig skulle kunna tänka mig att köpa det bilmärket…
Avslutningsvis är jag ganska tacksam över att det är OK med vita lögner ibland.
