Dopklänning

Inte heller från Caspars dop tog togs det något foto som visar hela den underbara dopklänningen som latinamerikanska nunnor har sytt. Jag spelade även på storebror Casimirs dop och kunde inte heller då fotografera under själva dopakten. Ingen helbild på dopklänningen därifrån heller…

Mirren tog därför på honom dopklänningen häromdagen, la honom på det vackra, kinesiska överkastet och tog några foton av honom i all sin prakt…


Även bandet med näckrosen och fiskgjusen blev förevigade…


Se på bilderna och njut – de går att klicka större så att man ser det fina broderiet på själva klänningen...

Eller är det bara mormor som tycker att bilderna ljuvliga…

Småbarnsmamma igen...

Mirren har varit här i två dagar och man har fått känna på hur det är att vara småbarnsmamma igen. Förstår inte hur jag orkade på den tiden… Fast man var ju yngre förstås. Jag är ganska slut trots att jag i motsats till Mirren fick sova hela nätterna…

Redan vid halvsjutiden på morgonen blir man försiktigt väckt av Lillmirren som vill att man ska komma upp och leka med tåget. Den uttröttade modern ligger i dvala efter det att hon varit uppe fyra gånger på natten dels för att amma, dels för att Lillmirren var hungrig vid fyratiden på morgonen och ville ha yoghurt. Minimirren fick mat vid sex så han sover också.

Lillmirren och jag äter yoghurt och han vill smaka på mitt hårdkokta ägg också. Sen hämtar han Molly Mus – en av favoritböckerna – och vi läser en liten stund. Akut blöjbyte efter frukosten vilket naturligtvis väcker Mirren och Minimirren, som blir klarvaken och hungrig omedelbart…

Efter en kvart kommer Mirren och får också i sig lite frukost medan jag vaggar den sovande ”babis” – Lillmirrens namn på lillebrorsan. När han känns tung som en säck potatis går jag in i gästrummet och lägger ner honom försiktigt i sängen. Jag hinner sätta mig ner och värma en kopp te när jag hör hans klagorop från rummet.

- Han vill väl inte sova där ensam heller, säger Mirren, och så får jag gå och hämta honom igen.

(Bilderna går att klicka större)
Han somnar omgående i famnen på mig. Jag sitter med honom där en halvtimme och vaggar honom då och då – sen vaknar han och är hungrig igen…

Vi kommer iväg till stan så småningom. Lillmirren har utlovats spårvagnar att titta på och han blir inte besviken. Och han får se inte bara spårvagnar, utan polisbilar, grävskopor och en bil med en lyftkran, som ställer sig så lämpligt framför bilen när vi kommer och ska åka hem från parkeringen. Lyckan är fullständig – killen i lyften ska fixa en lampa på en lyktstolpe just ovanför vår bil och det tar hela tio minuter…


Vi ska äta sallad på Fräcka Fröken. Lillmirren får välja vad han vill ha, majs och ananas, ost och sallad. Han äter med god aptit och SOMNAR sedan i vagnen. Mirren ammar i skymundan och även Minimirren somnar in i sjalen. Mirren tror inte att det är sant att vi får äta vår mat i lugn och ro.


Vi kan t.o.m. gå till bästa skoaffären i stan och Mirren kan prova skor i lugn och ro. Fortfarande med sovande barn. Det är förstås inte så lätt att prova med en tremånaders sovande bebis på magen, men det går och hon handlar två par för säkerhets skull. Hon vet aldrig när hon får chansen nästa gång…

Lillmirren har vaknat och killen har fixat lampan i lyktstolpen så efter ytterligare amning åker vi iväg till Folkparken där det finns en stor lekplats. Lillmirren gungar och åker rutschkana hundra gånger, springer och hoppar och kör tåg i några timmar men är inte alls trött när det är dags att åka hem…






Efter middagen (Mirren lagar två riktiga mål per dag!) bygger Mosha (=MM) en stor tågbana av trärälsbitar där tågen spårar ur och rammar varandra ideligen. Mer högläsning, denna gång om brandbilar, grävskopor och sopbilar som man kan dra i flikar på sidorna så att de gräver eller tömmer soplottorna…


Vid halv tio på kvällen är Lillmirren trött och Mirren och barnen går och lägger sig. Mirrmaken är på konferens på Vildmarkshotellet och hon ska möta honom där efter lunch på lördagen och samtidigt tillbringa eftermiddagen i djurparken. (Tänk att få sova två hela nätter i sträck, sa Mirrmaken lyckligt när han fick reda på detta med konferensen…)

Morgonen därpå upprepar sig samma procedur. Efter lunch är båda barnen instuvade i bilen och alla nappar upplockade – olika storlek för Lillmirren och Minimirren. Vi säger hej och kramas och Lillmirren är redan upptagen med att se på Mumintrollet i bilen. MM och jag går in i huset och jag tänker för mig själv att det är inte klokt så lugn och behaglig vår tillvaro egentligen är…

Ibland borde man byta en eller två dagar med en småbarnsförälder med två blöjbarn, en ovanligt livlig och en som ammas, för att inse hur oändligt bra man har det, åtminstone om man är frisk…

Fredagstema Show and Tell - Jag skulle bli väldigt överraskad…

• och glad om någon av mina bloggvänner stod utanför dörren en vacker dag och sa: ”Vi åkte förbi Mogata och tänkte att vi skulle titta in och hälsa på dig!” …

• och misstänksam (!) om MM skulle komma hem med och ha köpt blommor till mig. Har inte hänt någonsin…

(Klicka gärna på bilderna)

(Bilden från nätet - Interflora)

• om min älskade son kom ihåg min födelsedag något år…

• om min äldsta dotter som är rektor i en skola i ett invandrartätt område skulle ta time out en termin eller ens några dagar…

• om MM, som har varit vegetarian i 40 år, skulle vilja ha en blodig biff till middag…

• om Mirren skulle få fler barn och det skulle bli en flicka…

• om då, vid ett eventuellt nytt dop, Mirren skulle vilja ha ”Barn är ett folk” som utgångsmusik…

• om Lillmirren, två år, skulle börja intressera sig för dockor i stället för grävskopor och bilar…




• om MM inte skulle hålla vad han lovat, från äktenskapslöftet ner till minsta småsak…

• om MM sa att han skulle vilja sova i ett eget rum…

• om MM skulle vilja gå ut på restaurang och äta middag…

• om MM skulle föreslå någon annan resa än till Vadstena (landsarkivet eller klosterkyrkan) eller Taizé (möjlighet att dra av resan på kantorsfirman)…

• om inte Mirren ringde på två dagar…


• om Mirrmaken inte längre ansåg att städning var viktigt…

Jag har tagit mig friheten att ändra lite på rubriken på fredagstemat som Maisoui står för denna månaden. Jag hoppas att hon inte misstycker!

Här är övriga fredagsbloggare:

Nilla, Simone, Anna, Desiree, Annika, Anne, Petra , Anna-Saltis, Millan, Anki, Marianne (har uppehåll), Victoria, Lia, Cecilia, Leopardia, Marina, Marie, Strandmamman, Jemaya, MiaD, Ingabritt, Jennie, Erica, Maisoui, Taina, Christel, Sparkling, Moster Mjölgumpa, Emmama, Marskatten, Musikanta, Sara, Under ytan, Lena, Västmanländskan, Norrsken och stjärnfall, Saras land, I am Annika, Birgitta, Curieux, Minerva, Ebba, Lotta, Lullun

Caspars dop i Mälarhöjdens kyrka

Fredagen den 11 september åkte MM och jag upp till Stockholm på eftermiddagen för att bistå Mirren med förberedelserna till dopet på lördagen därpå. Mirrmaken jobbade som vanligt och skulle inte komma hem förrän senare.

Efter att ha handlat halvannan timme på angränsande stormarknad med lille Caspar i sjalen, satte Mirren vid åttatiden på kvällen igång med att göra fyra purjolökspajer, två tårtor och en långpanna fylld med pannkakor till barnen. Fortfarande med Caspar i sjalen.

Mirren lägger sista hand vid buffén i Mälarhöjdskyrkans församlingshem. Caspar i sjalen som vanligt.

Hon beräknade gästerna till tjugo vuxna personer och femton barn. Som väl var hade farmor och farfar tagit hand om den mycket livliga storebror Casimir några timmar…

Dessutom skulle hon göra en lista på allt som skulle tas med till församlingshemmet dagen därpå. Eftersom Mirren har två ugnar var hon faktiskt färdig med all mat vid halvettiden på natten. Jag hade avdelat mig själv att diska upp efter alla rätter, vilket höll mig sysselsatt någon halvtimme efteråt…

Dopet skulle ske i Mälarhöjdskyrkan och buffén intas i församlingshemmet en trappa ner. Vid niotiden på morgonen var vi alla på plats i kyrkan med all mat, som bars ner till församlingssalen. Farmor och farfar hade åtagit sig dukningen och jag tränade sånger i kyrkan med näst äldsta barnbarnet Bella, som lovat att sjunga två sånger under dopakten.

Vackert dukade bord med höstlöv inköpta på stormarknaden

Casimir beundrar buffébordet

Orgeln var underbar och det lät fint när Bella sjöng. Först Prins Noël och sen Himlen måste sakna en ängel av Linn Maria Wågberg.


Jag spelade Intåg i Sommarhagen av Peterson – Berger som ingångsmusik och en Ouverture av Händel som utgångsmusik.


Själva dopakten var mycket högtidlig med den vackra kyrkan som inramning. Lille Caspar tittade sig omkring förvånat och var alldeles tyst hela tiden. Mirrens bästa väninna och Mirrmakens bror och svägerska var faddrar.




Mirren själv sjöng Maria går i Rosengård av Max Reger som en liten överraskning och jag ackompanjerade henne på piano som så många gånger förr…


Prästen var snäll och trevlig och höll ett fint doptal – och efter Fader vår, Välsignelsen och Gud är trofast – psalm 713 - och Händels ouvertyr var det hela över, och jag kunde dra en lättnadens suck. Allting hade funkat perfekt, trots att jag fick springa uppför och nerför trapporna till orgelläktaren ett antal gånger.

Maten var utmärkt god och dopgästerna tydligen hungriga eftersom det nästan inte fanns någon mat kvar alls när kalaset var slut. Pannkakorna hade rykande åtgång. För mig var det extra roligt då både min äldsta dotter Anna och min son Kalle var där med sina familjer. Det är inte så ofta vi träffas alla tillsammans.

Dopklänningen ska tas på

Mirrens bästa väninna, Helén, var fadder. Här med dottern Fanni

Kalle med Caspar i famnen

Anna med sönerna Johan och David

Farmor Ingrid gjorde en enastående insats och utan henne hade inte dopfesten fungerat så fint som den gjorde...

Casimir var jättefin i sin sjömanskostym

Den lille Caspar fick naturligtvis många presenter. Vår egen present, en barnfåtölj i samma fina, gedigna utförande som storebror Casimirs, men med annat tyg, hade redan fått sin plats hemma hos Mirren. Är det någon som är intresserad av dessa fåtöljer finns länken till den som gör dem här.

Fredagstema Show and Tell - Mitt förhållande till…

- mina grannar är gott. Vi hejar på varandra och utbyter några ord om vädret eller barnbarnen varje gång vi träffas vid brevlådorna.

- kvinnor är numera mycket gott. Det gäller även kvinnliga präster, tandläkare och doktorer som jag i allmänhet föredrar framför män. Med några strålande undantag givetvis…

- män är lite ambivalent. Dels retar jag mig på dem som är ute på golfbanorna hela dagarna (när jag åker förbi till mina förrättningar) medan deras fruar/sambor/mammor är hemma och sköter marktjänsten, dels tar jag emot dem med öppna armar när det är stopp i avloppet eller bilen inte startar på morgonen…

- naturen är också dubbelbottnat. Jag gillar varken skärgården eller skogen, framför allt inte barrskog med granar. Däremot blir jag lyrisk varje gång jag kommer söderöver och det skånska landskapet breder ut sig framför ögonen. Detsamma gäller det öländska… (Klicka gärna på bilderna)


- storstäder är utmärkt. Ju mer folk, affärer och tunnelbanor, ju bättre…


- trädgården är komplicerat. Varje år studerar jag blomkatalogerna och köper fröer, som jag sen inte kommer mig för att plantera förrän det är för sent eller aldrig. Jag köper glatt massor med blommor för att placera i krukor och blomlådor på våren. De kan ofta bli stående utanför huset i någon vecka innan jag äntligen orkar plantera dem…


- mat är kluvet. Å ena sidan älskar jag nästan all sorts mat, å andra sidan kan/får jag inte äta särskilt mycket utan att lägga på mig överflödiga kilon…


- motion är ganska dåligt. Jag tänker varje kväll när jag lägger mig att i MORGON ska jag ta en snabb långpromenad. Men när morgonen väl kommer kanske det regnar (hurra!) eller så måste jag handla eller städa eller spela eller göra något annat viktigt så att jag inte hinner…

- Det enda foto som jag hittat som påminner om motion är från förra året då Bloggblad och jag var ute och stavade en vacker vårvinterdag…

Show and tell, fredagstema

Maisoui har valt följande teman för september:

4 sept- Empati

11 sept - Fyra saker du måste se i "min" stad

18 sept - Mitt förhållande till...

25 sept - För att överraska/överrumpla mig måste du...

Fredagsbloggare:

Nilla, Simone, Anna, Desiree, Annika, Anne, Petra , Anna-Saltis, Millan, Anki, Marianne (har uppehåll), Victoria, Lia, Cecilia, Leopardia, Marina, Marie, Strandmamman, Jemaya, MiaD, Ingabritt, Jennie, Erica, Maisoui, Taina, Christel, Sparkling, Moster Mjölgumpa, Emmama, Marskatten, Musikanta, Sara, Under ytan, Lena, Västmanländskan, Norrsken och stjärnfall, Saras land, I am Annika, Birgitta, Curieux, Minerva, Ebba, Lotta, Lullun

Dopbandet färdigt

Innan jag skriver om själv dopet av lille Caspar måste jag visa hur dopbandet såg ut med alla broderier när det var tvättat och struket. Färgerna hos fiskgjusen stämmer väl inte helt överens med naturens egna, men man tager det moulinégarn man haver.

Och Mirren tyckte det var likt en fiskgjuse i alla fall med klor och allt, så hon var nöjd och det var ju huvudsaken. Jag har inte broderat något de senaste femton åren så jag är ganska stolt över resultatet…
(bilderna går att klicka större)

Dopbandet tvättat och struket


Mirrens broderade näckros

Broderad fiskgjuse

Fredagstema – Show and Tell – Fyra saker du måste se i ”min” stad

”Min” stad är och förblir Norrköping trots att jag bott i Söderköpings kommun i över 30 år. Det är ju inte långt till ”stan” (Norrköping förstås…) så jag är ofta där och handlar eller går till tandläkaren. Samtidigt upplever jag gamla minnen överallt i staden. Dit flyttade jag med föräldrarna och två bröder 1941. Efter några år i förskingringen mellan 1957 och 1970 flyttade jag tillbaka till Norrköping.

Även om staden förändrats är det mycket som finns kvar. Därför skulle jag vilja ändra på rubriken och skriva: Fyra saker jag gärna vill visa dig i ”min” stad. För att de är förknippade med minnen från min barndom eller ungdom, och för att jag skulle kunna berätta så mycket om dem…

För den som är intresserad har jag tidigare skrivit ett inlägg om en stadspromenad i Norrköping där jag har tagit foton från Industrilandskapet, som verkligen är något man ”måste se i min stad”. Här finns Måndagspromenad...

I det här huset i den lugna villastaden Kneippen tillbringade jag många lyckliga år. Flyttade dit när jag var tio och bodde där tills jag var tjugo. I grannhusen bodde det jämnåriga kompisar och gatan utanför var brännbolls- och fotbollsplan då det bara kom bilar på eftermiddagen när papporna (märk väl!) hade slutat jobba. (Bilderna går att klicka större.)

Närheten till Himmelstalund och Åbackarna var också positivt – i synnerhet när man blev äldre och kunde gå där och svärma under vårkvällarna. Eller åka skidor i backen på vintern och spela tennis på vår och höst. Här är ett foto från Femöresbron vid Motala Ström.



När jag var tjugo år flyttade vi till ett hus närmare centrum. I trädgården planterade min mamma en magnolia, som nu har vuxit till ett jättestort träd. Jag brukar alltid gå förbi där på vårarna och beundra det. Själv har jag aldrig lyckats att få någon magnolia att växa…



Sist Östra Flickskolan, där jag tillbringade fem, för det mesta, lyckliga år. Vildvinet växer fortfarande lika rikligt som förr och bollväggen på baksidan ser likadan ut som för sextio år sen… Fotot är taget av Peter Kvick.


Vill du läsa mera om flickskolan finns länken här: http://www.nsb.norrkoping.se/mediacentralen/bilder2.asp?sok=by2181

Show and tell, fredagstema

Maisoui har valt följande teman för september:

4 sept- Empati
11 sept - Fyra saker du måste se i "min" stad
18 sept - Mitt förhållande till...
25 sept - För att överraska/överrumpla mig måste du...

Fredagsbloggare:
Nilla, Simone, Anna, Desiree, Annika, Anne, Petra , Anna-Saltis, Millan, Anki, Marianne (har uppehåll), Victoria, Lia, Cecilia, Leopardia, Marina, Marie, Strandmamman, Jemaya, MiaD, Ingabritt, Jennie, Erica, Maisoui, Taina, Christel, Sparkling, Moster Mjölgumpa, Emmama, Marskatten, Musikanta, Sara, Under ytan, Lena, Västmanländskan, Norrsken och stjärnfall, Saras land, I am Annika, Birgitta, Curieux, Minerva, Ebba, Lotta, Lullun

Om fiskgjusen

Det kom ett kuvert med posten igår från Mirren. Jag kände att det låg något mjukt inuti.

- Aha, tänkte jag. Det är något som jag glömt när jag var i Stockholm sist.

Men ut trillade dopbandet till Lillmirrens dopklänning. Det som Mirren hade broderat en näckros och alla dopnamn, födelse- och dopdatum på. Inget meddelande för övrigt.

(Bilden går att klicka större.)

Jag insåg genast att hon hade tänkt sig att jag skulle brodera nya namn och födelse- och dopdatum på bandet tills på lördag. Jag kollade per telefon och det var en korrekt slutsats.

Minimirren ska nämligen döpas på lördag, så det är hög tid.

Nu är det så att båda barnbarnen är födda i Södermanland. Jag funderade på om jag skulle brodera en röd näckros som omväxling på bandet, men Mirren var noga med att påpeka att det var just den vita som var landskapsblomman.

Jag fick en ljus idé. Jag kan väl brodera landskapsdjuret istället, tänkte jag. En liten igelkott, en kanin eller en bäver t.ex. Det skulle ju vara sött också.

Klickade upp landskapsdjuren på datorn. Södermanlands landskapsdjur var en fågel – en fiskgjuse!

Jag har inte haft någon kontakt med fiskgjusen sedan jag gick i småskolan och fick lära mig att den stavades med gj- i mitten, tillsammans med gjuta, gjorde och gjort. Jag visste förstås också att den åt fisk annars hade den kanske inte hetat fiskgjuse…

Mirren tyckte i alla fall att det var en bra idé så nu är det bara att sätta igång. Här är ett stiligt exemplar av denna rovfågel som jag hittade på nätet.

Fredagstema - Show and Tell - Empati

Peter Nilsson i Västerbottenskuriren skriver den 29 juni 2007:

Att ha empati med en människa är att känna med henne, inte för henne (min kursivering). Jag har förstått att empati inte kan översättas direkt med "medlidande" som man vanligtvis tror.

Han skriver också att det är förmågan att spegla sig och tänka sig in i en annan människas liv som uttrycket egentligen innebär.

Frågan om små barn kan känna empati är mycket diskuterad. Jesper Juul anser att det inte finns i barns medvetande innan det är två år. En indisk filosof menar däremot att alla barn är födda med empatisk förmåga. "Alla barn är vänliga av naturen." Det gäller bara att utveckla den empatiska förmågan, anser han.

Med mycket kärlek från föräldrarnas sida är det säkert inga större problem. Men hur ska ett litet barn, som behandlas kärlekslöst och kanske t.o.m. blir misshandlat, kunna känna empati med andra?

Jag fick ganska tidigt en lektion i empati av min pappa - som följt mig hela livet. Jag hade just börjat skolan och varit elak och sagt något dumt till en av mina små klasskamrater. Tydligen av den digniteten att fröken hade ringt och talat om det för föräldrarna. Min pappa hade då tagit mig i famnen och tittat allvarligt på mig och sagt:

- När du säger något elakt till någon så sätter du en en tagg i hennes hjärta.

Jag har fortfarande, efter alla år, bilden med rosentaggen i hjärtat på näthinnan...

(Bilden från internet)

Show and tell, fredagstema

Maisoui har valt följande teman för september:

4 sept- Empati

11 sept - Fyra saker du måste se i "min" stad

18 sept - Mitt förhållande till...

25 sept - För att överraska/överrumpla mig måste du...

Fredagsbloggare:

Nilla, Simone, Anna, Desiree, Annika, Anne, Petra , Anna-Saltis, Millan, Anki, Marianne (har uppehåll), Victoria, Lia, Cecilia, Leopardia, Marina, Marie, Strandmamman, Jemaya, MiaD, Ingabritt, Jennie, Erica, Maisoui, Taina, Christel, Sparkling, Moster Mjölgumpa, Emmama, Marskatten, Musikanta, Sara, Under ytan, Lena, Västmanländskan, Norrsken och stjärnfall, Saras land, I am Annika, Birgitta, Curieux, Minerva, Ebba, Lotta, Lullun

Utflykt till Peking - några bilder till

Här har man ingen färdtjänst. Mormor eller farmor skjutsas av sin son som är gömd bakom den cyklande flickan. (Klicka gärna på bilderna.)


Jättelika vackra vaser utanför en antikaffär


Fotot tog jag på vägen till Hepingmen Station. De här husen har tydligen klarat sig från rivningsvågen 2004 - 2005.


Entréer till stora hotell, restauranger eller bostadskomplex uppförs ibland i klassisk kinesisk stil.


Gammal bebyggelse samsas med...


spännande ny kinesisk arkiktektur.


Mycket av arbetet med att bygga hus pågår på gatan.


Killarna svetsar på taket.


En man svetsar ett vackert järnstaket direkt på gatan.


De små flickorna är klädda som små dockor i pastellfärgade klänningar med rysch och pysch.


En gatuskomakare lägger upp sitt lager på trottoaren


Ingrid på Qianmen Street


Det är mycket som är förbjudet på denna gata!


Det här fotot tog vi i november 2004 men jag kan inte låta bli att ta med det nu i alla fall. Det är fortfarande vanligt att man har gatufrisörer som fixar rakning och klippning ute i det fria för en billig penning.


Det är lätt att åka tunnelbana i Peking eftersom det är så tydliga skyltar, både utanför och inuti tågen. Här är den nyaste tunnelbanekartan.