Dragspelaren Algot. Bilden från nätet.
Dragspelet har alltid uppväckt stormande känslor hos kultureliten i det här landet. Förutom min salig far vet jag ingen som så intensivt dokumenterat sin avsky för detta instrument som Sten Broman. Redan i slutet av 1950-talet när jag bodde i Lund tillsammans med min dåvarande studentmake, även han salig i åminnelse, och vår lilla dotter var Sten Broman en legend.
Han var både en duktig musiker och kompositör och även musikrecensent i Sydsvenskan. Han deltog med liv och lust i Lundakarnevalerna och medverkade bl.a. till tillkomsten av spexet Uarda. Han var också känd för att vara en snobb och gick alltid klädd i skräddarsydda kostymer med väst av egen design. Man pratade om Sten Broman med respekt och en viss skräckblandad förtjusning eftersom det gick många historier om hans vilda fester.
Sten Broman - bilden från nätet
En av historierna berättade att han på en herrmiddag hade haft en naken studentska på middagsbordet överhöljd av tropiska frukter, av vilka herrarna hade försett sig med vartefter middagen led. Huruvida det var sant vet jag inte, eftersom jag aldrig var med. Det här var många år innan Sten Broman blev rikskändis som populär programledare i TV för musikfrågesportprogrammet Kontrapunkt.
En sen eftermiddag kom jag hemcyklande från järnvägsstationen till vår lägenhet i slutet av den långa Södergatan i Lund. Jag arbetade då som vaktmästare på banken i Eslöv. I väskan hade jag mitt lönekuvert med de sexhundra kronorna som jag tjänade i månaden efter skatt för åtta timmars slit om dagen. Dottern var i goda händer hos mormor och morfar i Norrköping och studentmaken var hemma och läste till någon tenta.
När jag satte nyckeln i låset öppnades dörren på glänt och en lindrigt nykter kompis till maken sluddrade fram: ”Här köper vi inte vid dörren.” Förmodligen var det menat som ett skämt, men trött och hungrig som jag var efter dagens jobb, uppfattade jag det inte som ett sådant.
Jag sprang helt sonika tillbaka nerför trapporna, tog cykeln igen och åkte direkt upp till Åke Hans, legendomspunnen krog som Hasse Alfredsson och andra kända Lundaprofiler i spexgenren brukade frekventera. Där beställde jag något att äta och en karaff rödvin. Klockan var ungefär halv sex på kvällen och förutom jag fanns det bara en person till i lokalen och det var Sten Broman.
Krogen Åke Hans i Lund. Bilden från Wikipedia.
När jag beställde in kaffe kom han fram till mitt bord och frågade om jag inte ville göra honom sällskap och om han fick bjuda mig på en likör till kaffet. Jag tackade förstås ja och flyttade över till hans bord. Där satt vi en timme under glatt samspråk, inte för att jag kommer ihåg vad vi pratade om, men trevligt hade vi.
Jag vet att han uppskattade unga, söta flickor och han var vid det laget femtiosju år och jag tjugotre och ganska söt, i varje fall utan konkurrens den kvällen…Ett bestående minne av honom var dock att han hade missfärgade tänder, förmodligen p.g.a. ihärdigt rökande och att han framhärdade i att säga serviette med franskt uttal.
Däremot gillade han inte gamla fula kvinnor. Undrar vad han skulle ha tyckt (med betoning på tyckt) om mig idag om han hade levat. Ett citat från honom lyder nämligen: Fula fruntimmar är det djävligaste jag vet. Fula fruntimmer som spelar dragspel och tillika joddlar är en treenighet i djävlighet.
Nu spelar jag varken dragspel eller joddlar utan sjunger och spelar piano i Dagsbergsgänget, men det hade väl förmodligen varit lika illa. Fler elaka men roliga citat av Sten Broman finns här.
När jag slutligen cyklade hem igen hade kompisen gett sig iväg och studentmaken snarkade i sängen med kläderna på. Ordningsam som han var hade han dock tagit av sig skorna…
