tisdag 8 maj 2012

Min livmoder och jag 1.

Jag har alltid haft ett gott förhållande till min livmoder – den har aldrig bråkat med mig och den har snällt ställt upp och låtit fyra barn växa därinne, av vilka tre lever idag. Jag har aldrig tänkt på att jag överhuvudtaget hade en livmoder sen jag födde mina barn, förrän en dag i februari när jag upptäckte en liten lätt brunaktig flytning på trosskyddet.


Även nästa dag fanns samma tecken när det inte slutat efter fjorton dagar ringde jag till vår vårdcentral och fick en tid ganska omedelbart hos gynekologen, som var ganska ny där. Vi har inte haft någon utbildad gynekolog på vår vårdcentral tidigare. Jag trodde de missfärgade flytningarna hade något samband med torra slemhinnor så jag var inte det minsta ängslig.
Läkaren, en vänlig och mycket proffsig ryska, tog ett vanligt cytologprov, som visade sig vara helt normalt. Men hon remitterade mig för säkerhets skull till gynekologavdelningen i Norrköping. Där fick jag träffa en annan duktig rysk gynekolog, som talade utmärkt svenska trots att hon bara varit några år i Sverige.

Efter att hon undersökt mig bestämde hon att jag skulle få en operation med narkos, alltså en skrapning av livmodern. Hon hade hittat något som inte stämde i ultraljudsundersökningen tyckte hon.

Jag opererades någon vecka därpå och fick lämna sjukhuset efter några timmar. Allting såg bra ut, hade man sagt vid uppvaket och jag åkte hem och tänkte inte mer på det.
En dryg vecka senare ringde en sköterska klockan halv sex på kvällen och ville att jag skulle komma in till gynekologen i Norrköping dagen därpå för samtal med en läkare. Golvet sjönk under mina fötter, det kändes precis som en hand hade kramat mitt hjärta och jag förstod omedelbart att någonting var på tok.

Trots att Mirren försökte muntra upp mig med att det kanske var något återbud och att det bara var ett formellt samtal, var jag helt säker på att jag skulle få ett cancerbesked.

MM och jag åkte således in dagen därpå till sjukhuset, jag med min almanacka i handen. Så när doktorn talade om att jag hade en begynnande livmodercancer sa jag att jag inte var särskilt överraskad. Han berättade att det var en god prognos och att cancern förmodligen inte hade spritt sig eftersom alla prov tidigare hade varit normala.

Nu väntar jag på att bli röntgad för att se om cancern spritt sig eller ej. Inom tre till fyra veckor ska jag opereras i Linköping och ta bort både livmoder och äggstockar. Förhoppningsvis kommer jag att bli helt botad genom denna operation om inte komplikationer tillstöter. För den som funderar på – liksom jag - vad livmodercancer innebär finns det en mycket informativ artikel att läsa här. Fyra av fem kvinnor blir botade enligt statistiken – jag får hoppas att jag kommer att finnas med bland de fyra…


Illustrationen kan man hitta på sista länken till nätet.

Illustration: Roland Klang
1: äggledare, 2: äggstock, 3: livmoderkropp, 4: livmoderhåla, 5: livmoderhals, 6: slida.
Livmoderkroppen täcks av starka väggar, uppbyggda av muskulatur. På de inre väggarna kan cancer uppstå.
Jag kommer inte att trötta mina bloggvänner med detaljer, men jag tänker uppdatera inlägget om livmodercancern då och då, mest för att det känns bra för mig själv och att det kanske kan vara till hjälp eller tröst för andra bloggare med samma sjukdom. Förmodligen är mitt inlägg ett sätt att bearbeta den information jag fått eftersom jag ännu riktigt har förstått att jag drabbats av cancer. Jag kommer att ha samma rubrik på inläggen som behandlar detta ämne, bara ändra siffrorna i rubriken. Därför är det lätt att låta bli att läsa inlägget om man tycker det är obehagligt.

Jag känner att jag bland annat behöver prata och diskutera med andra som har samma problem. Jag har förgäves sökt efter en blogg där någon berättar om sin livmodercancer men inte hittat någon tyvärr. Kanske jag hittar någon ”syster” på det här sättet.  Min profil stämmer för övrigt in exakt på den grupp av kvinnor som får livmodercancer. Jag är över 70, överviktig, menstruationen slutade sent och jag har ätit östrogentabletter sedan den upphörde. Om någon vill mejla mig direkt är adressen är ikanta@telia.com. Annars är kommentarer välkomna som vanligt.
Andra läsvärda artiklar i samma ämne finns här och här.

15 kommentarer:

Ebba Christina sa...

Kära vän. Jag förstår att du känner dig slagen till marken. Ett sådant besked är allas vår mardröm. Men det viktiga är nog att verkligen lyssna på vad expertisen säger att det är god prognos. Och positivt tänkande är alltid till hjälp i läkningsprocessen.
Jag hoppas att du får besked snart om vad som gäller och slipper att vänta i osäkerhet vilket är det värsta.
Stor kram till dig och många många positiva tankar om dig.
Christina

Äventyret framtiden sa...

Ebba säger allt som jag hade tänkt säga, så jag upprepar inte utan håller med henne i allt.
God prognos är ett värdefullt ord i sammanhanget. Lita på det!

Varm kram!

Karin

Grekland nu sa...

Men kära du! Jag förstår att golvet sjönk under dina fötter. Det är alltid svårt att få ett cancerbesked, hur god prognosen än ser ut! Och jag tror det kan vara ett bra sätt att reda ut virrvarret av känslor och tankar genom att skriva på bloggen ibland. Jag kommer självklart att vara med dej där. Allt kommer troligen att gå bra, ta bara ett steg i taget och försök så gott det går att behålla ditt lugn. Stor kram!!

Musikanta sa...

Christina:
Tack för rar kommentar. Jag försöker tänka positivt, men det är svårt att göra innan jag har fått besked från röntgen. Men visst hoppas jag att det ska gå bra och att jag inte behöver bekymra mig mer efteroperationen, som doktorn trodde.
Kram tillbaka!

Musikanta sa...

Pettaskarin:
Tack för kramen, den behövs! Jag känner mig faktiskt lite lugnare nu när jag har berättat om min sjukdom. Konstigt. Det kändes så hopplöst att dra den långa historien varje gång för mina barn och närmaste vänner när jag träffade dem. Så jag skrev det på bloggen istället - så kan jag hänvisa till den om någon frågar. :-)
Varm kram tillbaka!

Musikanta sa...

Ingabritt:
Du om någon förstår naturligtvis hur jag känner mig. Det som är svårast är ju att inse att jag är sjuk fastän jag är så frisk. Jag har inte varit trött, inte tappat aptiten, inte gått ner i vikt (tvärtom) och inte känt mig det minsta sjuk!

Det känns bättre nu när jag har fått skriva av mig - det är väl ett sätt att bearbeta sin sorg, antar jag. Har aldrig kunnat stänga något inne, som du förstår :-)! Det känns också härligt att prata med någon som inte är direkt berörd - MM är ju inte precis glad och det gör ju inte det hela lättare...
Stor kram tillbaka!

Västmanländskan sa...

En STOR styrkekram till dig! Tag fasta på den goda prognosen och goda vänner omkring dig som kan stötta dig. Jag beundrar dig för att du delar med dig av det svåra. Tänker på dig!

Annika sa...

Ingrid!! Massor, massor, massor med kramar till DIG!!!! Vad jobbigt och hemskt. Men, det verkar ju som om du upptäckte det hela i tid, och att du får hjälp i tid.
TANKAR!!! TANKAR till dig!!!
Allt kommer att gå bra!
Stora kramar!!!

Gunilla sa...

Mycket tråkigt! Men det kommer självklart att gå bra! Jag kommer att följa det du skriver. KRAM!

Bloggblad sa...

Som jag skrev i mailet, så blir det ju en himla massa bök med läkarbesök och kontroller och sånt trist, men vi litar på expertisen. Du är ju dessutom himla frisk och pigg i övrigt. Min mamma var vrålgammal och trött när hon var i din ålder, käkade mängder med piller mot allt möjligt, och min svärmor hann inte ens upp i din ålder...
Övervikten är inte nåt att tala om, du har inte mer övervikt än vad jag har... och den är ju inget att tala om...

Men jag tror att det är himla bra att du talar om det här. Mycket. Att sätta ord på det som bekymrar en är alltid bra.

Karin sa...

Åh, jobbigt! Men hoppfullt ändå, det verkar kunna gå vägen. Som min gynekolog brukar säga: "Det är robusta grejer det här, förstår du och mycket av det här rörmokeriet kan man klara sig utan efter ett tag (=när man fött de barn man vill ha)".

Bra att du delar med dig och jag hoppas du orkar låta oss få veta i fortsättningen också! Kramar!

Musikanta sa...

Västmanländskan:
Ja, vad ska man göra? Dra samma historia för alla omkring gång på gång som frågar hur man mår? Jag hänvisar till bloggen - jättebra! Jag hör till dem som gärna vill älta sorger och bekymmer - stänga inne sånt har jag aldrig kunnat. Jag behöver också få lite perspektiv på det hela - det tycker jag att jag fått hjälp med här på bloggen. Är glad att du tänker på mig!
Kramar!

Musikanta sa...

Gunilla:
Tack för trösterika ord - de behövs. Jag får väl låna din slogan "I'll never give up". Kan man inte säga "I'll never give in" också?
Kram från Ingrid som naturligtvis inte gett upp hoppet :-)!

Musikanta sa...

Bloggblad:
Skönt att du tycker det - jag menar att jag skriver av mig mina bekymmer på bloggen. Det kändes faktiskt befriande när jag hade bestämt mig. Både sorg och glädje känns ju bättre om man kan dela den med någon.

Varför jag är lite känslig för just övervikt är för att den doktorn som skulle operera mig för gallsten för ca 40 år sen sa: "Skönt att fru W. (som jag hette då) inte är fet..." Det är naturligtvis svårare att operera än som är tjock... Men de har väl vana får man hoppas!

Musikanta sa...

Karin:
Tack för ännu ett par härliga trösterika ord - jag behöver många sådana just nu! Din doktor verkar vara ovanligt förståndig :-)!
Som sagt, delad glädje och sorg är dubbel sådan -åtminstone känner jag det så. Just nu händer ingenting, jag väntar bara på att bli röntgad för att se hur det står till. Hoppas att operationen kan vänta tills vi kommit hem från Frankrike den 10 juni...

Ingrid som är vid gott mod efter att ha tillbringat tre dagar tillsammans med dotter och barnbarn i Mälarhöjden.