Självporträtt av sömmerskan och konstnärinnan Elin Petterson, en av våra finaste naivistiska målare. Eftersom hon sällan använde röd färg i sitt måleri var munnen målad med läppstift...(Bilderna går att klicka större.)
Kvinnor har i alla tider fått stå tillbaka för männen. Kvinnliga konstnärer utgör inget undantag och det är få kvinnor som själva har skaffat sig en plats i konsthistorien. På Norrköpings konstmuseum visas nu en utställning om kvinnliga konstnärer med anknytning till Östergötland. Utställningen har rubriken En oskriven historia och visas till och med den 12 maj.
Som guide hade vi den alltid lika trevliga och kunniga
Kerstin Holmer, som lotsade oss igenom galleriet och berättade om
konstnärinnorna – för det var just sådana som ställde ut. ”Konstnärinna” hette det ju så sent
som till någon gång på 70-talet, tror jag. Och det är egentligen lättare att säga
”konstnärinna” i stället för ”kvinnlig konstnär” hela tiden. Alla var verksamma
under 1900-talet och ingen lever längre.
Flera av konstnärinnorna kombinerade sitt måleri med att vara teckningslärare,
som det hette på den tiden. Några var rikt gifta så de kunde ägna sig åt
konsten utan att tänka på att försörja sig, några var hustrur till erkända
konstnärer och några försörjde sig som porträttmålare.
Så gjorde Asta Holmberg, som jag till min stora förvåning kände
igen som den tant i vit målarrock som kom hem till oss och målade porträtt av mig och mina
bröder 1945. Jag var nio år då, bröderna var sju respektive ett och ett halvt
och de tre tavlorna har alltid hängt ovanför varandra i mitt föräldrahem. Jag
minns att jag tyckte det var sagolikt tråkigt att sitta modell.
Inga Chambert, hustru till Erik Chambert, möbelarkitekten på
modet i Norrköping när jag växte upp, hade också med tavlor som jag tyckte
mycket om. Erik Chambert var redan ett känt namn för mig eftersom vi hade en
soffgrupp i mitt föräldrahem som han hade designat. Att hans hustru också var konstnär kom
däremot som en fullständig överraskning trots att föräldrarna var mycket konstintresserade.
Inga Chambert hade en gedigen utbildning bakom sig både som målare och
keramiker men arbetade också som teckningslärare. Mer om Inga Chambert kan man läsa här.
Inga Chambert - Motiv från sommarstället
Inga Chambert - dockan Rut
Den här tavlan av Svea Milton, som var född i Valdermarsvik 1917 och bodde där på somrarna, tycker jag särskilt mycket om. Hon var elev till Bror Hjort och hade bl.a. gått på Otte Skölds och Isaac Grünewalds målarskola. Hon utbildade sig också till gymnastikdirektör.
Elin Petterson var sömmerska men målade också när hon fick
tid över. Hon var självlärd och presenterade sig alltid som autoditakt. Hon är en underbar naivistisk konstnär. Några av hennes
målningar tillhör museets samlingar och finns alltid att se där. Hennes självporträtt syns först i inlägget.
Denna tavla målade hon till minne av sin mor och far på deras bröllopsdag. Klickar man bilden större kan man läsa vem som är vem på tavlan.
Elin Petterson - På isen
Andra intressanta konstnärer är Monica Frisendahl , Idun Lovén och Märta Ehrenkrona-Jägerskiöld. Utställningen upptog också fantastiska textila verk som vävar och broderier. Det fanns även intressant keramik och några skulpturer. Exempel på detta får inte plats i det här inlägget. Jag kanske återkommer med bilder på detta när andan faller på.
Ännu en tavla av Monica Frisendahl.
I programbladet läser jag att ”historien har visat att
kvinnliga konstnärer i flera fall utsatts för orättvis hård manlig konstkritik.
Så hård att de drabbade allvarligt påverkades och ibland valde att
fortsättningsvis inte ställa ut sina verk offentligt. Flera av dem fick ändå
ett positivt bemötande.” Därför är det
extra roligt att Norrköpings konstmuseum lyfter fram dessa duktiga kvinnliga
konstnärer som hittills varit i det närmaste okända.
Jag avslutar min bildkavalkad med två tavlor av Märta Ehrenkrona-Jägerskiöld. Av namnet att döma hörde hon kanske till den kategorin konstnärer som inte behövde tänka på försörja sig... Ubildad bl.a. på Konstakademin i Stockholm.
Märta Ehrenkrona-Jägerskiöld - Självporträtt
Denna underbara tavla heter rätt och slätt Feber - kanske ett porträtt av sonen
17 kommentarer:
Nog är det skandalöst att det ännu lyckas patriarkatet att osynliggöra halva mänsklightetn.
Många gånger är det dessutom de kvinnliga deltagarna i en viss konstnärsgrupp som är de bästa. Bl a bland Skagenmålarna är det nog så att Anna Ancher är den allra vassaste.
Bra och ambitiöst att det anordnas utställningar som påminner om de undanstoppade, både den du visar här och Moderna Museets utställning av Hilma af Klint. Men, uppriktigt, faller de inte ner i glömska igen sen, tro? De ständiga referenserna, som i männens fall, uteblir ju oftast när det gäller kvinnorna.
Tack för alla fina bilder!
Har du bilder på porträtten från din barndom?
Kvinnor kan!
Mor hade Champan (syster till Erik) i slöjd, en gång i världen.
Det är nog tråkigare att sitta modell till oljemålningar, än etsningar. Jag minns att jag var full av beundran över hur snabbt det gick, när konstnären etsade (elektriskt) direkt på plåten.
Margaretha
Tack Ingrid för all skönhet du delar med dig av. Funderade vilken av tavlorna jag gärna skulle hänga på någon av våra väggar och kom fram till två (svårt val), Dockan Rut och Idun Lovéns tavla. Men alla är fina...
Själv har jag aldrig suttit modell för någon konstnär, men kan tänka mig att det var långtråkigt. Det räckte gott och väl att bli fotograferad av "riktig" fotograf för min del;)
Kvinnor kan, det vet vi alla!
Kramar!
Konst och fina möbler fanns inte i min barndomsvärld... pappa målade lite själv för att slippa ha det som hängde i våra tråkmöblerade enkla tjänstebostäder.
Men tavlan av Idun med hustak och det runda trapphuset - den gillar jag. Påminner starkt om ett av husen där jag bodde som barn, där fanns en rund utbyggnad till köksingångarna i huset - och min utsikt från barnrummet var ungefär likadan också.
Naivistisk konst uppskattar jag inte. Däremot håller jag med om att kvinnor inom alla yrken har dömts hårdare. De fick inte komponera heller... och i dagens NT läste jag att när de väl fick bli meteorologer, fick de inte jobba på flygplatser, för piloterna kunde inte lita på kvinnliga meteorologer...
Ollgakatt:
Jag hade inte hört namnet på någon av de kvinnliga konstnärerna tidigare (möjligen att jag kände igen Monica Frisendahls) med undantag av just Asta Holmberg. Men det berodde ju på att jag så ofta sett hennes namn på våra porträtt.
Dessa hänger på landet ute i skärgården. Vid första bästa tillfälle ska jag ta med mig kameran ut och mitt eget porträtt med mig in till stan.
Jag ser framm emot utställningen på Moderna nu när jag åker upp till Mälarhöjden i kväll för att stanna tills på lördag.
Margaretha:
Javisst kan dom! Kul med Champan, visste inte att han hade en syster som undervisade i slöjd. Textil väl?
Du måste visa etsningsporträttet på bloggen någon gång. Har aldrig hört talas om att någon blivit avetsad tidigare :-).
Ingrid
PettasKarin:
Efter så många uppmuntrande kommentarer får jag väl ta mig samman och skriva ett inlägg om alla de fantastiska textila alster som också visades. Det är Kent som har förevigat dessa. Jag hade tröttnat på att fota efter alla tavlor...
Fina val av tavlor du gjort, jag tar nog den impressionistiska ateljén om jag får välja.
Eller varför inte Monica Frisendahls disktavla. När man ser den behöver man inte ha dåligt samvete för att man målar i stället för att göra allt annat som man borde i hemmet.
Annars är jag också väldigt, väldigt svag för Elin Pettersson. Jag tror mig minnas att hon har gjort en tavla med en katt som också hänger på muséet. Ska titta efter den nästa gång jag är där.
Kramar tillbaka från Ingrid
Bloggblad:
Jag vet! Men du har ju lyckats få ihop ett vackert hem själv i alla fall. Man kan ha ett sinne för vackra saker och konst även om man inte har råd att köpa det - det hade säkert dina föräldrar också. Din pappa målade ju själv t.o.m. Annars hade du väl inte haft så god smak :-).
Jag har inte läst artikeln i NT idag, men det förvånar mig inte. Har man inte själv lite kvar av de fördomarna om man ska köpa bil eller teve eller t.o.m. en kamera och man möts av en kvinnlig expedit eller säljare i stället för en manlig?
För att inte tala om datorer! Det är väl ganska typiskt att det inte finns en enda kvinna anställd hos Kjell & Co...Åtminstone har jag aldrig sett någon.
Jag tycker du ska gå in och titta på Henri Rousseau innan du tar avstånd från naivistisk konst. Han är en av mina absoluta favoriter.
Här har du en länk: https://www.google.com/search?q=Henri+Rousseau&hl=sv&gl=se&biw=1158&bih=929&sei=uZ00UZD6G4WXtAbgnYGADg&tbm=isch
Olgakatt:
Jag vet att Olgakatt stavas med ett -l och även att det är bara lamm, damm och ramm som stavas med två :-). Hade lite bråttom. Men har man varit speciallärare får det ju inte vara någon tvekan...
Ingrid
Tack kära du för att jag fick följa med på den här fina visningen. Flera av tavlorna tyckte jag mycket om!
Kommer du ihåg utställningen vi såg på Nat.mus. - kvinnorna som fanns i bakgrunden av sina kända konstnärsmän. Minns inte namnet på utställningen, men mycket fin var den.
Kram kram
Eleonora:
Det fanns många fler tavlor att titta på som var bra, men man kan ju inte ta med alla...
Javisst kommer jag ihåg utställningen på Nationalmuseum. Det var ju samma sak då med undantag av att då fick inte kvinnorna gå på Konstakademin alls.
Utställningen hette (jag har googlat :-)) Stolthet och fördom - kvinna och konsnär i Sverige 1750 - 1860. Så duktiga kvinnliga målare! En av dem var ju Roslins fru, kommer jag ihåg.
Kramar!
Underbara målningar! Och en välbekant utsikt fick du med också – så väl fångad. Jag tycker att den här utställningen verkar bra mycket intressantare än den som Nationalmuseum ordnade för ett tag sedan (Stolthet och fördom) om "bortglömda" kvinnliga konstnärer. Heder år Norrköpings museum, som alltid verkar så spännande! Men var är porträtten av dig och din bror? Dem vill vi ju också se.
Karin:
Kerstin Holmer - museiintendenten - blev mycket intresserad när hon fick höra det. Hon hade tidigare bett att få höra om det var någon som hade något personligt minne av någon av konstnärerna - och det hade jag ju .-).
Tavlorna hänger ute i skärgården i mitt och mina bröders gemensamma sommarhus (som jag aldrig besöker). Ska se om jag hittar foton av dem i någon av mina gömmor. Annars ska jag åka ut och hämta mitt porträtt så fort isen har gått bort...
Det kommer en ny utställning 9 mars - Vänskapens värde varar. Den verkar spännande. Här kan du gå in och kika: http://www.norrkoping.se/kultur-fritid/museer/konstmuseum/utstallningar/kommande-utstallningar/
Det var ett bra och mycket intressant inlägg. Jag tänkte hela tiden på Karin Larsson (Bergöö). Hon slutade måla när hon gifte sig med Carl, men vilken tur att hon fortsatte med textilier. Hon var en riktigt duktig konstnärinna och hade nog kunnat bli minst lika stor som Carl. Kram!
Den sista tavlan är verkligen mycket fin!
Suss:
Ja, Karin Larsson såg jag på en fin utställning på Arbetets museum här i Norrköping förra våren. Men hon var ju inte från Östergötland så därför fick hon inte vara med här. Visst är det sorgligt att hon slutade måla i alla fall trots att hon blev en duktig textilkonstnär.
Kram tillbaka!
Gunilla:
Håller med dig! Den säger så mycket...
Kram!
Skicka en kommentar