Ett digert program låg framför oss med sång av alla klasser på skolan och dessutom solistiska framträdanden.
Efter att skolans lilla stråkorkester öppnat med ett stycke av Bartok intog förskoleklassen och lågstadiet scenen, dvs. koret, i kyrkan. Först sjöng barnen Ute blåser sommarvind, alla tre verser och sedan Pippis sommarvisa. Det märktes att man tränat uppställning tidigare då upp- och nergång till koret gick förvånansvärt tyst och smidigt.
Här sjunger förskoleklassen och lågstadiet "Ute blåser sommarvind" med musik av Alice Tegnér och "Pippis Sommarvisa" med text av Astrid Lindgren och musik av Georg Riedel.
Årskurs 9 och studenterna fick varsin ros av eleverna i förskoleklassen och årskurs ett.
En fin saxofonkvartett spelade Torn-Eriks visa av Nils Lindberg. Efter det höll kyrkoherden i församlingen tal där han framhöll att man inte skulle behöva producera till 100 % i alla lägen och att man inte ständigt behövde visa upp sin "framsida". En liten känga till elittänkandet på musikskolan kanhända...
Efter det sjöng mellanstadiet Anders Öhrwalls vackra arrangemang av psalmen I denna ljuva sommartid i stämmor och Bachs Nu grönskar det. Högstadiet framförde What a wonderful world i arrangemang av M. Lundqvist, stämningsfullt och proffsigt.
En elev ackompanjerade församlingssången, som inte oväntat var psalm 199 - Den blomstertid nu kommer - på den stora kyrkorgeln. Han spelad även ett orgelsolo, Prière à notre Dame av Boëllman, den oavkortade versionen. Jag brukar spela den förkortade varianten som postludium ibland...
En elev ackompanjerade församlingssången, som inte oväntat var psalm 199 - Den blomstertid nu kommer - på den stora kyrkorgeln. Han spelad även ett orgelsolo, Prière à notre Dame av Boëllman, den oavkortade versionen. Jag brukar spela den förkortade varianten som postludium ibland...
Efter att rektorn hade hållit tal inför sommaren kom den fantastiska avslutningssången där alla eleverna på skolan deltog. Nämligen Waldemar Åhléns underbara sommarpsalm 201 - En vänlig grönskas rika dräkt. Förskoleklassen och lågstadiet står i bänkarna och sjunger vers ett. Mellanstadiet vers två och sist alla eleverna vers tre à capella. Lyssna och njut!
Det var trångt utanför kyrkan när allt var slut och det var lite oroligt innan Casimir hade kommit tillrätta.
Mirren spanar efter sonen från sin upphöjda position på kyrktrappan.
På väg hem. Casimir tycker det är rätt skönt att skolavslutningen är över och att det är sommarlov.
Jessica är en trettonårig mycket begåvad och oerhört ambitiös violinist som Mirrfamiljen tagit hand om så att hon kan få gå på Lilla Akademien som elev. Hon har tidigare rest till musikskolan varje lördag från hemmet i Köping och tagit privatlektioner för en av skolans lärare, sovit över där ensam och åkt tillbaka hem på söndagen.
Nu bor hon tillsammans med Mirrfamiljen i huset i Mälarhöjden och övar tre-fyra timmar om dagen efter skolan. I lägenheten hemma i Köping fick hon inte spela efter klockan sju på kvällen för grannarnas skull. Hon och Casimir åker tillsammans till skolan varje morgon och för det mesta gör de också sällskap hem . Idag var mamma Yolanda med på avslutningen. Efteråt bjöd Mirren på lunch hemma hos sig.
Mirren, Jessica och mamma Yolanda utanför Mirrfamiljens hus.
11 kommentarer:
Det är bara att gratulera dig till att ha fått så otroligt duktiga och begåvade barn och barnbarn!
Jag är ju lite nyfiken på om någon av föräldrarna tog till sig prästens budskap om att man kan duga och vara älskad utan att prestera på topp hela tiden...
Här är en länk som ger lite perspektiv på det här med barns olika villkor. Elisabet är just nu i Ghana och besöker skolor och barnhem.
http://cikoriatva.blogspot.se
Oj så mäktigt med sommarpsalmen! Det är fint att det finns platser där begåvningar kan få växa och gro, jag hoppas och tror att svenska skolor är humana i sitt sätt att bemöta och se barn även om det finns en elitistisk nivå. Men budskapet är otroligt viktigt. Man kan inte prestera hela tiden, mår själen inte bra så blir det ju inte särskilt glada prestationer heller. Vad fint att den lilla violinistflickan kan få bo hos Mirren. Förstår att hon måste vara väldigt begåvad. Härligt att få se och höra inläggen från skolan :-)
bloggblad:
Visst är jag väldigt glad och tacksam för att jag har så snälla och fina barnbarn. Vad begåvningen beträffar är de väl ungefär som alla andra.
Skillnaden är väl den att både Mirren och Kalle har har lagt ner massor av tid på att stötta och hjälpa sina barn. Kanske mer än många andra föräldrar. Barn som är sju och fem år övar t.ex. inte frivilligt. Mirren spelar en och en halv timme med pojkarna varje dag, helgdag som vardag, sommarlov som vinterlov. Jag skulle aldrig orkat...
Kalle byggde en studio för att Bella och kompisarna skulle kunna sjunga och träna. Hon har också tagit sånglektioner i många år som han har skjutsat och hämtat till.
Prästens budskap gick nog inte hem hos alla föräldrar på LA tyvärr. När det gäller violinisterna och pianisterna på skolan är det hård konkurrens. Tre pojkar i Casimirs klass övar ca 3 timmar per dag. Vad gäller övriga instrument är det mer normalt. De flesta som går på den skolan har siktet inställt på att bli musiker.
Att barns levnadsvillkor är olika i världen är ju ingenting som är nytt. Jag behöver bara sätta på Rapport för att matas med bilder av allt elände. Men att för den skull inte kunna glädjas åt att våra barn och barnbarn har ett tryggt och bra liv i detta fina land, det förstår jag inte.
Anna:
Den här skolan är bra på alla vis - man tolererar inte att någon inte får vara med att leka på rasten t.ex. och pratar ofta om hur man ska vara mot varandra. Eftersom skolan är så pass liten, bara en klass i varje årskurs blir aldrig några barn anonyma. Sen att några barn sticker ut och ofta får vara med och spela i större sammanhang verkar accepteras helt av den andra. (Gäller dem som måste öva 3 timmar per dag.)
Tyvärr är det väl så att de föräldrar som kommer från länder med andra krav på skolan och sina barn än vad vi har här i Sverige har svårt att tänka sig att barnen inte ska prestera 100% eller åtminstone försöka. Två tredjedelar av klassen består ju av barn där båda eller en av föräldrarna kommer från länder där man förväntas högprestera, Kina, Ryssland och Japan.
Jessica tillhör redan familjen och Casimir presenterar henne alltid som sin storasyster för sina klasskamrater. Hon är överlycklig över att kunna spela så mycket hon vill hos Mirrfamiljen och kommer väl att bo kvar så länge hon går på skolan. Just nu är hon hemma hos sin familj i Köping men kommer tillbaka så fort skolan börjar.
Kram från Ingrid
En avslutning som hette Duga :) och en familj med stort hjärta - mycket att vara tacksam för!
Önskar dig en välsignat fin Midsommar!
snyft... säger jag alltid.
Eva:
Detsamma önskar jag dig!
Kram
Hannele:
Ja, mascaran rann...
Ingrid
Självklart ska du vara glad och tacksam. Om du misstolkade vad jag skrev så var det inte min mening. Jag är jätteglad och stolt över mitt barnbarn också, trots att hon är en helt vanlig unge som spelar pingis.
Jag har sett så många trasiga barn under mina år som lärare, det är härligt att det finns föräldrar som orkar och vill det där extra. Men att det är en exklusiv grupp kan man inte sticka under stol med. Alltför många växer upp under svåra förhållanden.
Jag är väldig impad av Elisabet som haft insamlingar hemma i sin by och tagit ned sig mängder av kläder och leksaker till barnhemmet i Ghana. Önskar att jag själv hade den orken.
Bloggblad:
Till den exklusiva gruppen hör väl också alla barn vars föräldrar ständigt skjutsar och hämtar dem till t.ex. pingis, fotboll, ridning, tennis och ishockey och som ställer upp med prylar och rid- och tennislektioner, går på alla matcher etc.etc.
Det finns ju behov på närmare håll än Ghana - jag tänker på Pingstkyrkan här i Söderköping som gör ett enastående arbete med att samla in kläder och annat till barnhem i Lettland. Det är ett sant nöje att åka dit och lämna saker eftersom man blir så glatt och tacksamt mottagen.
Skicka en kommentar