1761 Utflykt till Å kyrkoruin.

Något måste man ju hitta på i dessa coronatider och man kan ju alltid göra en utflykt. Trots att förmiddagen var lite mulen bestämde vi oss ändå för att åka iväg efter lunch. Målet var Å kyrkoruin på Vikbolandet och som Kent gärna ville besöka igen. Och eftersom jag inte har något som helst minne av att ha varit där ( som Kent påstår) åkte jag gärna med.

Å kyrkoruin på Vikbolandet. (Bilderna går att klicka större.) 

På 1100-talet började man bygga stenkyrkor i Sverige men under 1800- talet, när folkmängden ökade i antal, byggde man nya större och de gamla stenkyrkorna fick förfalla. Alla inventarier flyttades till sockenkyrkan som ligger några kilometer därifrån. Som man kan se finns det inte mycket kvar av den gamla kyrkan mer än de två gavlarna, lite av långväggen och stenmuren omkring det som en gång var kyrkogård.

Här har man försökt att stabilisera väggarna med tegel för att inte allt ska rasa ihop.

Här får man kliva upp och in i den gamla ruinen på egen risk.

Egentligen borde den här ruinen vara en sensation eftersom världens äldsta man ligger begravd här. "Så vitt kännt är" har man tillagt för säkerhets skull. Denne lantbrukare Jon Andersson var enligt dödboken i Å född 1582 och dog inte förrän 1729. Således blev han hela 147 år. Några gravstenar syns inte längre på ödekyrkogården men de finns under gräset.

Dagen visade sig bli en helt underbar vårdag med en fantastisk vårgrönska runt kyrkan. Eken är som vanligt långsam, både att slå ut och fälla sina löv. Den här gamla eken har sett många många människor komma och gå till kyrkan under århundrandena.

Rundvandring runt den gamla kyrkoruinen.

Kent, som alltid utrustad med kamera,  har tagit flera av fotona i inlägget.

Vårlig grönska.

Gullvivor i mängder överallt.

På hemvägen åkte vi med stegeborgsfärjan över Slätbaken och jag passade på att ta några foton av ett av mina favoritmotiv - Stegeborgs slottsruin, som jag målat av vid ett par tillfällen. Just nu håller jag på med ännu en tavla från ett foto som jag tog för några år sen, denna gång i höstfärger.

Stegeborgs slottsruin sett från färjan över slätbaken. 

Här är det motiv som jag tänkt ska bli en tavla så småningom. 

1264 Blåsippspromenad

I söndags gick Kent och jag årets obligatoriska blåsippspromenad ner till Husbyvik vid Slätbaken. Den lilla fina badplatsen som finns där med sandstrand har ännu inte öppnat och det är inte så många som hittar dit så här års. Det beror möjligen på att det är en ganska stor höjdskillnad från vanliga promenadvägen och dit. Det innebär att även om vägen ner är ganska lätt så är hemvägen desto jobbigare.

Utsikt över Slätbaken två kilometer från Mogata. (Bilderna går att klicka större.)

Backen bakom stranden brukar vara full med blåsippor - så även i år. Vädret var härligt med omväxlande sol och skugga och förhållandevis varmt. Hela promenaden är ungefär 4 km lång men tog nästan två timmar att gå eftersom pauserna blev många. Det var mycket som skulle fotograferas förutom blåsipporna. Utsikten över Slätbaken är vacker redan innan man kommer ner till stranden som synes ovan på bilden.

Favoritträdet skulle förstås vara med på ditvägen. Kent väntar tåligt på mig.

Några andra personer hade också tänkt samma tankar som vi, bland annat två hästtjejer, även om det kanske inte var blåsipporna som drog mest. Hästarna styrkte sig med vatten från viken, trots att det är en smula bräckt.

Hästarna gillar att vara i vattnet som synes.

Här kommer några fler bilder från promenaden.

Ekarna är i majoritet här nere.

Det är otroligt vackert med den kala eken (?) mot himlen. 

Men även en magnifik gran får plats.

Har har vi kommit fram till stranden. På andra sidan ligger Vikbolandet.

Kent på väg upp till blåsippsbacken.

Vi blir inte besvikna.

Den vackraste blomman av alla tycker jag.

Den dryga backen hem återstår.

Strax innan vi kom hem fotade Kent de här vitsipporna. 

Kylig vinterpromenad

Idag visade termometern utanför sovrummet tjugo minusgrader. Ingenting att snacka om, säger väl den som bor i Hemavan, där det visst var 38,5 grader kallt igår…

Vid tvåtiden hade temperaturen stigit till minus tretton grader, så jag byltade på mig ordentligt och gav mig ut med kameran i det strålande vintervädret. Grannen har ett rönnbärsträd och där hade massor av sidensvansar slagit sig ner. De brukar inte komma fram förrän det är riktigt kallt. Efter att ha smugit mig fram så långt jag kunde och tagit några foton av dem fortsatte jag min promenad.

(Bilderna går att klicka större)

Här får man köra lika fort som på landsvägen mellan Mogata och Söderköping. Denna är säkert tre gånger så bred. Ibland undrar man vad de på Vägverket tänker egentligen…


Solsken över snön är ett oemotståndligt kameramotiv, så jag kunde inte låta bli.


Jag förlängde min vanliga promenad till björken och gick en liten omväg för att fota Husby slott, som vi kallar det. Det är väl egentligen riktigare att kalla det för det säteri som det ju är och numera också konferenshotell. Det var lagom vackert solbelyst denna dag.


Slätbaken har lagt sig och isen skymtar i mitten på bilden. Förmodligen åker skärgårdsborna bil över isen till öarna nu.


Sidensvansarna hade inte gett sig iväg när jag kom hem igen, men de hade tagit sin tillflykt till toppen av grannens björk, där de satt och väntade på att jag skulle försvinna…




Avslutar inlägget med en bild på min ”hysteriskt” blommande amaryllis, som jag fick av min VIS-kör till jul. Jag tror att det var Rutan som myntade uttrycket, och jag tycker verkligen att det passar bra här. Jag fick inte ens med alla klockorna på bilden. Känner någon annan av mina bloggvänner att det var HON som skrev så, så kom igen...