Stor "flytande" reklamaffisch på operans fasad. (Bilderna går att klicka större.)
Jag hade varit lite ängslig innan för att pojkarna kanske inte skulle orka att lyssna till den två och en halv timme långa operan utan att störa, men jag hade inte behövt oroa mig det minsta. De var tysta som möss och rörde sig knappast. Mirren försäkrade mig att de var vana vid att sitta stilla och lyssna på konserter. Och här var det dessutom mycket att titta på - både på dirigenten som sjöng med i ariorna (han mimade väl), musikerna i orkesterdiket och sångarna på scenen. Extra kul för barnen var att Casimirs klasskamrat Kristin spelade Madame Butterflys son i operan.
Solen skiner trots att klockan är närmare sju på kvällen. Casimir, Caspar och mormor på Gustaf Adolfs torg.
Det var härligt att för en gångs skull inte ha någon framför sig. Musiken var underbar och sångarna likaså. Förstår så väl att Butterfly blev förälskad i Pinkerton med den härliga tenorstämman! Dirigenten var en upplevelse för sig - han levde sig helt in i operan och såg knappast ner i sitt partitur när någon av sångarna sjöng sina arior.
Kent tog bilder före och efter föreställningen. Under är det förbjudet. Här är det Hovkapellet som väntar på att dirigenten ska göra entré.
Första akten bara flög iväg och efter den var det paus. Mirren, som ofta är på operan eftersom de ger många föreställningar för barn, hade vis av erfarenheten tagit med sig matsäck. Jag blev lite fundersam men hon försäkrade mig att det gick alldeles utmärkt, bara man hittade någonstans att sitta.
Caspar och Mirren innan operaföreställningen börjat.
Garderoben var stängd, så där kunde vi sitta på bänken och dricka te och kaffe medan barnen fick drickyoghurt och kex. Det var ingen som höjde på ögonbrynen, varken över att det var barn på föreställningen eller över att vi hade picknick på garderobsbänken. Tvärtom var det några engelska damer som tyckte det var så trevligt att se barn på operan och att det var bra att de fick vänja sig tidigt vid den sortens musikteater. Lite beklämda var barnen förstås när vi gick hem för att mamma Butterfly tog livet av sig och sonen var tvungen att följa med sin pappa och styvmor hem till Amerika.
Dirigenten måste vara väldigt populär eftersom alla musikerna såg så glada ut när han kom in. Här applåderar även operasångarna honom.
Här är Kristin - den lille sonen - med och får ta emot applåder.
Mirren, Casimir, Caspar och jag har picknick på garderobsbänken.
26 kommentarer:
Härligt, underbart!
Och att operalivet har blivit mera jordnära för alla känns ännu bättre. Så klokt att ha picknick med!
En fin upplevelse också för min del lite grann på sidan om.
Tack!
Kram
PettasKarin:
Ja, det kändes skönt att ingen brydde sig eller tog illa upp. Operan behöver väl allt folk de kan få för att överleva - med eller utan picknick. Hungriga barn är inga glada barn. Trots att de ätit innan de gick hemifrån gick det utmärkt att få ner både drickyoghurt och Singoallakex.
Kram tillbaka från Ingrid som önskar dig en skön söndag.
Jag förstår inte varför någon skulle ta illa upp? Alla vuxna äter ju i pausen. När jag var barn var ni alldeles för ekonomiska för att köpa något åt mig, så jag minns operabesöken som långa och tråkiga. Detta trots att jag älskade klassisk musik. Vad gäller operans utbud i pausen så är det varken barnanpassat eller särskilt bra, dyrt är det också. Sitter man på andra eller tredje raden finns det bord utanför där man kan sitta och äta. Nu satt vi ju på första parkett så då hade vi inte den möjligheten. Vad gäller mina barn så lever de mycket närmre operan på många sätt, det är alltid ett par lärare från skolan som spelar i orkestern och alltid någon av operasångarna de känner. Så det är deras värld på ett helt annat sätt än det var min när jag var barn. Min Jessica har ett valspråk jag tycker passar i sammanhanget "de som spelar roll bryr sig inte, och de som bryr sig spelar ingen roll" (fast det är på engelska). Vi går på operan för musikens skull, inte för att visa upp oss eller vara kulturella. M&P
Roligt att ni alla gillar opera! Jag skulle inte få med mig Per på nån. Men jag såg den uppsättningen av Mme Butterfly förra vinten, mellan jul och nyår.
Kul! Den kungliga i Sthlm kanske inte har samma problem men många operahus i amerikanska städer kämpar för att överleva (få politiskt och ekonomiskt stöd) - och om de ska överleva så måste de nå bredare och nyare publikskikt. Så att vara tillgängliga för barnpublik och andra "otraditionella" lyssnare känns helt livsnödvändigt. San Diego Opera har försökt bredda sig på lite olika sätt - numer tillåter de t.ex. att man tar kaffe eller drink med sig in till föreställningen (det är ju något som många amerikaner tycker är väldigt nödvändigt). Klädkoden är blandad men många gillar att klä upp sig rejält när de går. De har olika events framför operan innan föreställningen samt internationellt streetfood och drycker. Dessutom har de öppna kortföreställningar runt om i stan före varje uppsättning för att promota sig. Måste erkänna jag gillar - förutom musiken - allt flashigt runt omkring. Att få dra på sig finkläderna (har inte så många anledningar att göra det normalt) och ta ett glas vin i mellanakten, titta på folk och beundra kristallkronorna etc.
Vi funderade mycket på slutet av Madama Butterfly, hennes beslut och att hon inte kämpade mer för sitt barn (flera lager där - hur Puccini förstod asiatisk kultur OCH amerikaner t.ex). Som jag tror jag skrev blev publiken så indragen i historien att de buade Pinkerton, hejade på Butterfly och ropade "nejjjj!" när hon bestämde sig för att ge upp barnet. Tror faktiskt att det var ett par skolklasser i publiken också den kvällen - fast lite äldre då, kanske 13-15-årsåldern.
Fint att ni hade en rolig kväll!
Kram
Picknick på Operan - det låter som en trevlig utflykt!
Mirren:
Jag skrev bara att det var skillnad när jag växte upp - då fanns det inga bord där man kunde fika på andra och tredje raden. Men det är klart att det har hänt lite sedan 50-talet när jag och vännen jag hade då gick på operan. Till det bättre absolut! Det är underbart att man inte varken behöver klä upp sig numera och kan ta med sig fika. Jag njöt varje minut av föreställningen - underbara sångare och fin dekor. Synd bara att man inte fick höra den duktiga operakören - det enda jag saknade. Bara på ett ställe, mest (bara?) damer och unisont.
M&P
Bloggblad:
Visst var huvudrollsinnehavarna fantastiska även då du hörde dem? Det kommer att bli mer opera åtminstone för mig i framtiden. Det var väldigt roligt att uppleva gamla minnen.
Annika:
Så intressant att få veta lite mer om opera i USA. Det kanske kommer hit det också - jag tror att man måste göra det mer tillgängligt för "vanligt" folk, som det nu är tror många att det bara är tråkigt och pretentiöst. En klar förbättring är ju att man tillåts ta med sig fika - det finns aldrig några platser kvar i pausen där man kan bli serverad.
Det är klart att det är roligt att få klä upp sig, som du säger. Men i det här fallet, när barnen var med kändes det inte som det var angeläget :-). De flesta var snyggt klädda - jag såg inte någon i jeans eller tröja, eller mössa (!) som en del killar har på sig på enklare teatrar som jag har varit på!
Kent, som är historiker, påpekade att det var fadern till barnet som automatiskt fick vårdnaden om barnet vid skilsmässa under 1800-talet. Kvinnan hade inte mycket att säga till om - som det är i många länder även idag. Hon hade väl ingen chans att få behålla honom och det var därför hon inte kämpade, antar jag. Hennes kärlek till sonen var ju inte att miste på.
Klart barnen ska med på operan! Nu är det dags för gudbarn nr 2 att komma med nästa gång; hon har fyllt fem. Det ska böjas i tid som krokigt ska bli!
Så underbart!
Det måste varit en stor upplevelse för pojkarna att få sitta där framme och följa musikerna på nära håll.
Jag har bara varit på operan två gånger och båda gångerna såg vi Svansjön, men jag tycker mycket om operamusik och Madame Butterfly är en favorit.
Ha en skön vecka!
Kram, Ingrid
Vill påpeka att pojkarna hade skjortor (strukna dagen till ära), fluga och slips. Själv hade jag klänning. Så vi var väl hyfsat fina ändå 😉.
Vilket härligt operabesök! Jag beundrar Mirrens uppfinningsrikedom. Det behövs lite av den varan tror jag för att locka mer publik till föreställningarna och även att locka dit de som aldrig skulle kunna tänka sig att lyssna på opera. Kram
Hans:
Det var det verkligen! Det blir fler utflykter dit så småningom.
Ingrid
Olgakatt:
Bra att du håller med mig. Fem år är en bra ålder att börja. Visserligen är vår Clarissa 5 år men hon är ett kvicksilver så hon kan inte sitta still så länge. Men Jag tror hon var med på Alice i Underlandet och att det gick bra.
Ingrid
Ingrid:
Jag har också sett Svansjön för mycket länge sen och det var en upplevelse. Tycker mycket om balett och hoppas få se Alice i Underlandet när/om de ger den till nästa jul. Mirren och pojkarna såg den och sa att det var en fantastisk föreställning.
Kram tillbaka och hoppas ni får lite vatten snart därute i havet. Här är det väldigt torrt också tyvärr.
Mirren:
Jag VET. Det var egentligen bara jag som inte var korrekt klädd i långbyxor. Men du vet ju varför...
M&P
Gunnel:
Det är synd att den musikformen har så dåligt rykte som varande urtråkig bland många människor. Man får ju BÅDE underbar musik och teater på samma gång. Och nu för tiden är operasångarna bra mycket bättre skådespelare än de var när jag var ung. Sen är det ju en klar fördel att man kan se texten högt upp i kanten på scenen så man kan följa med i handlingen. Än så länge bara på svenska. När jag var ung och gick på operan hade jag för det mesta ingen aning om vad operan handlade om :-).
Kram tillbaka
Jag har varit så mycket på Operan i mina dagar. Men, mest på balett. Satt nästan alltid på främre parkett. Blev verkligen bortskämd med det.
Underbart!!
Kan tro att just Madame Butterfly är en bra opera att börja med eftersom musiken är så fin och lättillgänglig.
Härligt.
Saknar Stockholmsoperan. Har så många, många fina minnen därifrån. Ja, varför inte, med picknicken. Bra där.
Annars får man bara köa i guldfoajen, eller på ett litet cafe på parkett.
Roligt med detta operabesök!!
kram
Annika:
Jag ska alltid sitta på första raden parkett om jag får välja i fortsättningen. Det var helt underbart. Första gången jag gjorde det - så skönt att inte ha någon framför sig utan bara scenen. När jag var ung satt jag på tredje raden och då såg man ibland inte hela sångaren utan bara fötterna...
Som Mirren skrev, maten på caféerna på operan är inte särskilt barnanpassad, haha. Så hon tar helt sonika med sig matsäck när barnen är med. Jag tycker också mycket om balett så det blir kanske det nästa gång.
Kram tillbaka från Ingrid
Vilket härligt inlägg, du har då en klok dotter i Mirren. Jag har sagt det förut, vilken fantastisk start på kulturområdet barnen får. Hörde häromdagen att alla barn i Gävle kommun skulle garanteras två kulturevenemang per år under hela grundskolan. Jag tror verkligen att det behövs för alla barn får inte del av kultur på ett naturligt sätt.
Anna:
Ja, Stockholmsbarnen är verkligen privilegierade med så många kulturevenemang som anordnas just för barn. Ändå är det förvånansvärt få som utnyttjar dessa. När det var (gratis) barnvisningar på Nationalmuseum var det inte mer än 10-12 barn som var där varje gång. Annorlunda på Operan förstås, där måste man vara ute i god tid för att få biljetter.
Det låter väldigt bra det som Gävle bestämt att barnen ska få två kulturevenemang per år. Hoppas det håller löftet!
Kram från Ingrid
Vad roligt! Och Madame Butterfly är en klar favorit hos mig och har varit sedan jag var barn och det är ju länge sedan. Gick en hel del som barn på operan med min mamma som hade abonnemang och vi satt alltid på parkett för att se så bra som möjligt.
Jag har också när döttrarana varit små från 4-5 år och uppåt ofta gått på operan och det var alltid väldigt positivt positivt. Även många baletter har vi sett med stort intresse.
Extra roligt för Casimir och Caspar att se en skolkamrat som är med i föreställningen och även att på nära håll se Hovkapellet. Förstår att det blev en hellyckad kväll.
Och att ha med matsäck var ju perfekt.
Kram!
Ditte:
Roligt att du också är en operafantast! Att ha abonnemang på Operan vore inte så dumt!
Mina föräldrar hade abonnemang på Hörsalen i Norrköping där det var konsert varje söndag och jag brukade vara med ända från sjuårsåldern. Det var ju ingen som höjde på ögonbrynen då heller, men jag satt ju tyst som en mus förstås, hade inte vågat annat.
Tyvärr blir det inte så ofta numera som jag kan gå på Operan - där är ju hopplöst att man måste boka biljetter ett halvår i förväg. Svårt att planera för så långt fram i min ålder...
Ja, det var en stor överraskning när Kristin dök upp. Hon hade inte andats om det i klassen. Även jag tyckte det var väldigt roligt att se musikerna på så nära håll. Bra med matsäck också - enkelt med lite kex, kaffe, te och drickyoghurt. Inget kladd.
Kram tillbaka från Ingrid
Så underbart att kunna gå på Operan och att dessa goa pojkar kunde vara med och eftersom dom är musiker båda två, förstår jag att dom satt som tända ljus. Men i 2 timmar - det är beundransvärt. Men kunde Casimir se genom det långa håret? Vill han spara till att sätta upp håret i snodd kanske?
Fika vid garderoben - det passade väl utmärkt när den inte användes. Mirren är så påhittig.
Förstår att ni hade trevligt.
Kram från
Eleonora
Eleonora:
Två och en halv timmes föreställning och en halvtimme paus. DET är inte dåligt att kunna sitta stilla så länge. Men det är ju bra att de vänjer sig. Casimir brukar sätta upp håret i tofs, men tofshållaren brukar ju glida bort efter ett tag. Jag tycker att det är bra av Mirren att hon inte skapar en konflikt av det utan att han får ha håret som han vill.
Ja, Mirren vet att det behövs lite mat då och då för att pojkarna ska vara lugna :-).
Kram tillbaka från vännen Ingrid
Skicka en kommentar