1523 Alice i Underlandet på Operan

I måndags förra veckan var Mirren och jag på Operan i Stockholm och såg baletten Alice i Underlandet. När den gavs första gången 2016 hade jag ingen möjlighet att se den, vilket jag var mycket ledsen över eftersom jag hade hade hört hur fantastisk den var. Dessutom hade jag läst sagan många gånger.

Programmets omslag. Foto av Carl Thorborg. (Bilderna går att klicka större.)

Extra roligt hade det också varit att se baletten eftersom Mirren och jag hade blivit guidade bakom scenen på hösten av en vän till familjen som är regissör på Operan. Vid detta tillfälle hängde alla dräkterna till baletten framme och vi fick även se en del rekvisita.

Helt fullsatt opera.

Så jag blev väldigt glad när jag såg att Alice i Underlandet skulle ges igen på Operan från december 2017 tills i mitten av januari 2018. Mirren ville gärna se den igen och göra mig sällskap så jag fixade biljetter till den näst sista föreställningen i januari. Man får inte fota under själva föreställningen men jag lyckades få några bilder när ensemblen tackade för applåderna.

Mor och dotter i pausen.

Jag blev inte besviken, jag har ju läst sagan många gånger och vet vad den handlar om. Men för dem som inte gjort det måste det ha varit väldigt förvirrande. Mirren påminde mig då om att säkert alla barnen som var där hade sett filmen och därför inte hade någon svårighet att följa med i handlingen. Jag har skrivit ett inlägg om illustratören till den första upplagan av Alice i Underlandet, John Tenniel. Här kan man läsa om honom och lite om boken.

Kul att se några av dräkterna som använts i operor och baletter. Här är dräkter från Romeo och Julia, Don Giovanni, Nötknäpparen, Aniara, Gustav Vasa och Askungen.

Alice i lila klänning, den röda drottningen, hattmakaren och övriga ensemblen tackar för applåderna.

De här buskarna ilade omkring lite hursomhelst i drottningens trädgård.

Den röda drottningens tjänare kör omkring med henne i  den jättelika kjolen. Bild från programmet. Längst till vänster ser man den vita kaninen som har en av huvudrollerna i baletten. 

1288 Picknick på Operan

Som en lite för tidig födelsedagspresent bjöd Mirren Kent och mig på Madame Butterfly på Operan i tisdags. Även barnbarnen Casimir och Caspar följde med. För att pojkarna skulle kunna se musikerna extra bra hade Mirren köpt biljetter på första raden på parketten. Det är framför allt Caspar som är intresserad av oboisten i Hovkapellet, som har lovat att pojkarna och Mirren ska få vara med på en operarepetition i höst. Caspar fick också en liten pratstund med idolen efteråt. Ni som brukar läsa min blogg vet kanske att sexåringen Caspar spelar oboe med den äran. (Kent tog alla bilderna i det här inlägget utom den första.)

Stor "flytande" reklamaffisch på operans fasad. (Bilderna går att klicka större.)

Jag hade varit lite ängslig innan för att pojkarna kanske inte skulle orka att lyssna till den två och en halv timme långa operan utan att störa, men jag hade inte behövt oroa mig det minsta. De var tysta som möss och rörde sig knappast. Mirren försäkrade mig att de var vana vid att sitta stilla och lyssna på konserter. Och här var det dessutom mycket att titta på - både på dirigenten som sjöng med i ariorna (han mimade väl), musikerna i orkesterdiket och sångarna på scenen. Extra kul för barnen var att Casimirs klasskamrat Kristin spelade Madame Butterflys son i operan.

Solen skiner trots att klockan är närmare sju på kvällen. Casimir, Caspar och mormor på Gustaf Adolfs torg.

Det var härligt att för en gångs skull inte ha någon framför sig. Musiken var underbar och sångarna likaså. Förstår så väl att Butterfly blev förälskad i Pinkerton med den härliga tenorstämman! Dirigenten var en upplevelse för sig - han levde sig helt in i operan och såg knappast ner i sitt partitur när någon av sångarna sjöng sina arior.

Kent tog bilder före och efter föreställningen. Under är det förbjudet. Här är det Hovkapellet som väntar på att dirigenten ska göra entré.

Första akten bara flög iväg och efter den var det paus. Mirren, som ofta är på operan eftersom de ger många föreställningar för barn, hade vis av erfarenheten tagit med sig matsäck. Jag blev lite fundersam men hon försäkrade mig att det gick alldeles utmärkt, bara man hittade någonstans att sitta.

Caspar och Mirren innan operaföreställningen börjat.

Garderoben var stängd, så där kunde vi sitta på bänken och dricka te och kaffe medan barnen fick drickyoghurt och kex. Det var ingen som höjde på ögonbrynen, varken över att det var barn på föreställningen eller över att vi hade picknick på garderobsbänken. Tvärtom var det några engelska damer som tyckte det var så trevligt att se barn på operan och att det var bra att de fick vänja sig tidigt vid den sortens musikteater.  Lite beklämda var barnen förstås när vi gick hem för att mamma Butterfly tog livet av sig och sonen var tvungen att följa med sin pappa och styvmor hem till Amerika.

Dirigenten måste vara väldigt populär eftersom alla musikerna såg så glada ut när han kom in. Här applåderar även operasångarna honom.

Här är Kristin - den lille sonen - med och får ta emot applåder.

Andra tider, andra seder. Att ta med sig matsäck till Kungliga Operan skulle varit helt otänkbart när jag växte upp. Då var operan nästan en helig plats där man skulle vara uppklädd som till fest och där man knappast fick andas eller prata högt ens i pausen.

 Mirren, Casimir, Caspar och jag har picknick på garderobsbänken.