1928 Halvårskoll juli-december 2022

Jag kan bara konstatera att ju äldre jag blir ju fortare går tiden. För oss här i Mogata har det varit ett fint och lugnt halvår till skillnad mot hur det ser ut i världen för övrigt. Eftersom vi numera mest håller oss hemma har vi hållit oss friska också. Tagit vår femte covidspruta och även pensionärssprutan mot influensa. 

JULI

Några promenader i vår lilla närliggande stad, Söderköping, blev det förstås. Här nedan har jag fotat Kent framför en av de målade elskåpen. Fler bilder från promenaden finns här.

Bilderna går att klicka större.

I slutet av juli var äldsta dottern Anna med sin man Jörgen och hälsade på. Med var också Asta, dobbermannflickan som uppförde sig oklanderligt. Hon har växt till sig och är mycket lugnare nu än tidigare. Här kan man läsa om besöket. 

AUGUSTI

Söderköpings Gästabud var äntligen tillbaka efter pandemin med knallar, folk i medeltidsdräkter, gycklare, munkar och riddare om vartannat. Här kan man läsa inlägget. 

Mycket lite vatten i Storån som synes. Rådhuset med sitt torn i bakgrunden. 

Här kan man passa på att köpa änglar till jul.

SEPTEMBER

Jag jobbar ofta i "ateljén" med mina hällor. För det mesta blir det inte alls som jag tänkt mig. Men det är ändå spännande att se vad det kommer att bli. 

Det är många grejor som behövs vid Acrylic Pouring Art förutom färg och dukar. 

Det gula på bilden är guldfärg som blänker när tavlan får lite ljus på sig.

OKTOBER.

Oktober hör till mina favoritmånader med sitt överflöd av färger. Åtminstone de första veckorna innan alla löven faller av träden. Det blir många promenader med kameran. Nedan mitt favoritträd i all sin glans.

Sonen Kalle med sambon Ann-Sophie och hennes son Oscar kom på besök. Det var efterlängtat i dubbel bemärkelse eftersom jag inte träffat dem på länge och Kalle dessutom lovat att hjälpa till att rensa hängrännorna på taket. Jag var orolig för att Kent själv skulle ge sig upp. Dessutom ville jag förära Oscar en tavla som han sagt tidigare att han gillade. 

Oscar, jag Anne-Sophie och Kalle. 

NOVEMBER. 

Ännu ett efterlängtat besök fick vi när yngsta dottern Mirren, Casimir och Clarissa kom och hälsade på på höstlovet. Mellanpojken Caspar var på läger. Det blev ett kort besök eftersom Caspar skulle komma hem dagen därpå. Vi fick i alla fall höra Casimir spela Bach på orgeln. 

. 

Casimir, Mirren, Kent och Clarissa. Vi har satt termostaten på 20 grader och Clarissa fryser

I mitten av november följde jag med min vän Marianne alias Bloggblad till Östra Husby bygdegård där SPF-föreningarna på Vikbolandet hade ett månadsmöte. Marianne skulle hålla föredrag om sina föräldrars liv i Frälsningsarmén vilket också hon berättat om i sin bok Jag drömmer dig hit. I föredraget ingick också sånger som jag skulle ackompanjera. Det blev en mycket trevlig eftermiddag och jag träffade också min gamla klasskamrat från flickskolan, Ewa Wahren. 

Marianne hade hattar med sig som illustration. 

I slutet av månaden kom det massor av snö som ställde till det för snöröjningen och folk som skulle till jobbet. Efter några veckor var nästan all snön borta. 

DECEMBER 

Som tack för ackompanjemanget fick jag en fin blomma av Marianne som också bjöd mig på grötfest i Börrum. Janne Johansson - numera mest känd som pappa till musikalartisten Peter Johansson - och Anne-Marie Hansson bjöd på musik och sång som uppskattades livligt. Här kan man läsa mer om grötfesten.

Någon vit jul blev det inte men det var vackert ändå. Året 2022 avslutas med plusgrader, vilket jag tycker är väldigt skönt. 

På väg till biblioteket i Mogata där vi själva kan låsa upp vissa tider med vårt lånekort och hämta eller lämna böcker. 

Det var den här tavlan som Oscar gillade.

1924 Grötfest i Börrum

Börrum, den lilla byn några mil utanför Söderköping blev en kändisort för ett tag sen. Det var nämligen där den mesta snön i Sverige föll under snökaoset i november. Egentligen är det gamla namnet "socken" mest tillämpligt på ortsnamnet eftersom själva "byn" bara består av en kyrka, en hembygdsgård och några enfamiljshus.

Ett sextiotal personer hade kommit till Börrums hembygdsgård för att äta gröt och lyssna till Anne-Marie Hansson och Janne Johansson. (Bilderna går att klicka större.)

I omgivningarna runtomkring ligger många gårdar, som fått sina namn målade på dörrspeglarna till bänkarna i den lilla kyrkan. Bara så att de som bodde på gårdarna för länge sen skulle veta i vilken bänk de skulle sitta. Numera, när det är gudstjänster i kyrkan, får man sitta var man vill.

Hembygdsgården har rustats upp sen senast jag var där vilket nog är många år sen. 

I torsdags var det grötfest i hembygdsgården och min goda vän Marianne, alias Bloggblad, hade bjudit med mig dit. Hennes i sin tur goda vän Anne-Marie Hansson skulle underhålla med sång tillsammans med Janne Johansson som ackompanjerade på dragspel.

Janne och Anne-Marie i full aktion. 

Janne, som tidigare gick under smeknamnet Janne Taxi, är numera mera känd som pappa till vår berömda musikalartist, Peter Johansson, bördig från Lagnö i Sankt Anna. När man hör Janne spela på sitt dragspel är det inte svårt att förstå var musikaliteten kommer ifrån. Att höra honom spela ett medley på gamla klassiska fransk pärlor var som att förflyttas direkt till Paris. Anne-Marie hjälpte också till med att sjunga La Vie en Rose på klingande franska. 

Marianne hade fem lotter med numret närmast vinstnumret! 

Det var ett sextiotal personer som hade lockats till hembygdsgården för att äta risgrynsgröt och skinksmörgås och lyssna på Anne-Marie och Janne. Och vi blev inte besvikna. Gröten var god och lagom kokt och skinksmörgåsen gick också hem. Och spel- och sångglädjen hos musikanterna gick inte att ta fel på. 

Jag har alltid funderat på hur dragspelarna hittar melodin mellan alla knappar när det inte finns några tangenter. Janne berättade att det fanns en knapp på vänstersidan som var lite räfflad som man skulle börja på. Om man inte hittade den direkt var det kört, vilket höll på att hända vid ett tillfälle när han skulle spela på en konsert. Men efter någon stunds panik fick han koll på knappen och allt fungerade perfekt efter det.

Efter kaffet var det lottdragning. Vinsterna var bland annat alla julstjärnor som borden var dukade med. Döm om min förvåning när jag, av fyra tagna lotter, vann en blomma! 

Här kan man lyssna till Sista dansen med Anne-Marie och Janne.

1921 Med Marianne i Östra Husby Bygdegård

Igår samlades medlemmar i samtliga Vikbolandets SPF-föreningar till ett möte i Östra Husby bygdegård. De som arrangerade träffen var Kuddby och Å SPF-föreningar. Anledningen till att min vän Marianne Bokblad (alias Bloggblad) var där var att Marianne hade bjudits in för att berätta om sin bok och hålla ett kåseri om hur hennes föräldrar, som var frälsningssoldater, äntligen fick varandra.

Marianne visar upp sin bok - Jag drömmer dig hit. Ägg och vinflaskor som syns i bakgrunden är lotterivinster. (Bilderna, som Kent tog, går att klicka större.)

Att jag också var med berodde på att jag ackompanjerade de väckelsesånger som fanns med i programmet och som alla kunde sjunga med i. Det var bland annat sådana godbitar som Pärleporten och Barnatro. Publiken, som uppgick till nästan nittio personer var inte sena att delta i allsången.

Eftersom det saknades piano fick jag ta med mig synten.

 

Som synes helt fullt i lokalen. Damen i vit tröja längsta fram är Britt.Marie Edwardsson, tidigare kyrkoherde i Kuddby församling. 

Jag har spelat som kantor i alla kyrkorna på Vikbolandet, i synnerhet efter att jag gått i pension. 12 stycken sammanlagt. Men trots det var det inte många av åhörarna jag kände igen eller som kände igen mig. Man syns ju förstås inte när man sitter på läktaren och spelar orgel. En som i  alla fall kände igen mig var min gamla kära skolkamrat - Eva Wahren. Det blev ett kärt återseende.

Eva och jag.

Marianne berättade intressant och medryckande, både om sin bok och om hur frälsningsarmén bildades. Rörelsen startade 1882 och det första mötet var i december Ladugårdlandteatern på Östermalmstorg.(Numera Folkan.) 

Många människor anslöt sig snabbt eftersom de (bland annat) blev hänförda av de glada och melodiska sångerna, som var lätta att sjunga med i . Till skillnad mot de (på den tiden) sega koralerna i kyrkan. Det var framför allt kvinnorna som tog plats i rörelsen vilket också var mycket ovanligt vid den tiden. Här kan man läsa mer om Frälsningsarmén.

Bilden med de sju kvinnorna är från Norrköping, de första soldaterna 1885. Deras tröjor var röda och broderierna av korsstygn med guldfärgat garn.

Bilden från Marianne.

Men då Mariannes pappa var officer i frälsningsarmén och hennes mamma bara vanlig soldat var det många hinder i vägen innan de slutligen kunde gifta sig. Alla dessa motgångar när det gällde att träffas har Marianne beskrivit i sin bok. Som källor finns hundratals brev som hennes mamma och pappa skrivit till varandra. Kåseriet illustrerades med bilder och texterna till sångerna vi sjöng.

Marianne i berättartagen. Hennes mamma sitter i mitten av en ungdomsgrupp i Norrköping. 

Det var roligt att se annonserna för vilka hattar man skulle ha på sig i Frälsningsarmén och vad de kostade. 

Bilden från Marianne

Den hatten som jag bär är lite modernare än den bonnett som Marianne har på sig.

Det var också viktigt hur soldaterna uppträdde när de var ute och hade möten. Här är ett exempel.

Bilden från Marianne talar för sig själv. 

Efter att vårt program var klart serverades köttsoppa till förrätt och äppelkaka till efterrätt. Som tur var hade vi ätit lunch tidigare - Kent är vegetarian och i så fall hade de väl varit tvungna att hitta på någon vegetarisk maträtt till honom. Säkert besvärligt för många på Vikbolandet för vilka vegetarianer är lite eljest. (Tänker osökt på Michael Nyqvist i Grabben i graven bredvid.)

Det var roligt att få vara med och göra lite nytta, inte så ofta nuförtiden. 

Fina blommor fick jag med mig hem också. 

1900 Boksläpp med Bloggblad

Så har jag då varit på mitt livs första - och förmodligen sista - boksläpp. Det var min bloggvän Bloggblad alias min vän Marianne, sedan lärarhögskolan i Linköping 1973, som fått en bok utgiven. Och det skulle naturligtvis firas. Den festliga tilldragelsen ägde rum i går på Å-caféet i Söderköping. Nästan ett femtiotal personer var inbjudna - släktingar, vänner, skolkamrater, vänner från lärarhögskolan och andra som Marianne har och haft nära kontakt med. 

Vi bjuds på en härlig buffé med många vegetariska inslag. (Kent tog alla bilderna som går att klicka större.)

Marianne håller ett kort föredrag om vad boken handlar om.

Är man intresserad och vill köpa boken till ett facilt pris kan man kontakta Marianne på hennes blogg eller PM. 

Marianne började skriva på boken för många år sedan när hon hittade en kartong full med brev som hennes mamma och pappa skickat till varandra innan de var gifta. De var båda frälsningssoldater men eftersom Mariannes pappa var officer och stod högre i rang än hennes mamma var det många svårigheter för dem att få tillstånd att gifta sig. 

Han skickades t.ex. iväg till Vilhelmina Lappland när någon hade kommit på dem att säga du och titta kärleksfullt på varandra. Jag har inte hunnit läsa boken än men Marianne har berättat mycket om sin uppväxt. Jag har dessutom varit med henne många gånger och ackompanjerat till sångerna och visorna när hon pratat om denna på diverse ställen. 

Marianne och jag har känt varandra i snart 50 år och trots åldersskillnaden på 15 år har vi haft mycket trevligt tillsammans under årens lopp. Vi umgicks mycket när vi båda hade småbarn - Mariannes dotter är bara ett år äldre än Mirren. Vi har dessutom varit kollegor på Ramunderskolan och Skönbergaskolan i Söderköping. 

Marianne är en god värdinna och pratar med sina gäster vid alla bord.

Vi får sjunga allsång till ackompanjemang på gitarr av Lilian Liliehöök, en gång kollega till oss båda på Skönbergaskolan i Söderköping.

Vi hade mycket att prata om vid vårt bord. 

Jag har precis läst ut en annan bok så nu är det dags att ta itu med Mariannes föräldrars kärleksbekymmer.  

1517 - Nytt av gamla jeans

Som alltid, när jag har bestämt mig för att röja i bokhyllorna, hittar jag någon trevlig bok och så blir det inte mer röjt för tillfället. Den här gången var det Nytt av gamla jeans av Inger Ingmanson och Kajsa Sjödin. Jag älskar att titta i handarbetsböcker och andra böcker om textil, men är inte särskilt bra på att sy så det blir bara lustfyllt bläddrande.

(Bilderna går att klicka större.) 

Den här lilla boken är tryckt 1981 och har alltså 37 år på nacken. Jag själv köpte den på rea 1986 så den har stått i bokhyllan länge. I förordet står det en hel del om vem som skapade jeansen och varför, men det antar jag finns att läsa om på Wikipedia. Den här lilla boken finns att låna på Bagarmossens bibliotek i Stockholm (går således att beställa från ditt eget bibliotek). Den finns också på Bokbörsen för 20 kr för den som är intresserad.

Min vän Marianne alias Bloggblad är däremot en fena på att sy, så jag frågade henne om hon ville låna den. Det var tydligen ett populärt beslut eftersom hon genast började tillverka massor av fina grejor av gamla överblivna jeans. Jag har fått lov att dela med mig av några av hennes alster.

Här är några av hennes vackra grytlappar som hon kan ge till någon i stället för blommor när hon blir bortbjuden.

Två snygga väskor.

Kuddar är tacksamt att sy av lappar från överblivna jeans.

Den här spännande kudden är enbart sydd av jeanslinningar.

En fiskkudde (?) som hon har utsmyckat med några gamla sidenband. 

Det står mycket detaljerat i boken hur man ska gå tillväga för att sy t.ex. förkläden, leksaker till barn och väskor. Här kommer några bilder på den enklaste lapptekniken. Marianne säger att hon inte lider någon brist på gamla utslitna jeans eftersom många av hennes goda vänner förser henne med sådana. Kul att de kan komma till användning.

1494 Med Bloggblad på Dagsbergsgården

Min klasskamrat på lärarhögskolan i Linköping, min vän och bloggvän Marianne - alias Bloggblad - och jag har haft en ganska olika barndom. Medan jag tillbringade hela min levnad i Norrköping tills jag flyttade hemifrån som 16-åring, flyttade Marianne runt i Sverige och bodde på ett antal olika platser tills hon var 9 år.

Det berodde på att hennes föräldrar var frälsningsofficerare och dessa var tvungna att bryta upp från sitt hem vartannat år och för att börja arbeta på nästa ställe. Familjen hade inga egna möbler förutom en enda fåtölj, ett bord, ett par tavlor och några prydnadssaker som fick följa med när de flyttade till de färdigmöblerade lägenheterna. Möblerna tillhörde Frälsningsarmén och även allt husgeråd. Sänglinnet däremot vägrade Mariannes mamma att använda så det fick de ha eget.

Många gäster på lunchträffen i Dagsbergsgården.  (Bilderna går att klicka större.)

Detta berättar Marianne på en lunchträff i Dagsbergsgården där hon och jag var för några dagar sedan. Hon räknar upp alla ställen hon bott på och visar bilder. Några av husen finns fortfarande kvar. Innan hon fyllt nio hade hon bott i Malmö, Motala, Södertälje, Uppsala, Stockholm och Örebro. Hon har många anekdoter från den tiden.

Prästen Marie Jäder hälsar alla välkomna. I bakgrunden ses Britt,  min gamla klasskamrat från flickskolan i Norrköping. 

Därför fick hon också byta klass flera gånger sedan hon börjat skolan. Värst var det med dialekten som hon själv anpassade varje gång efter den på orten de flyttat till. Men eftersom Marianne är musikalisk dröjde det inte länge förrän hon talade likadant som sina klasskamrater.

Marianne med vännen Anne-Marie som kommit dit för att lyssna på Marianne.

Den tidigare kyrkoherden, Britt-Marie var också där med sin make.

Mariannes föredrag är lättsamt och humoristiskt och interfolierat med visor av olika slag. Även några av Frälsningsarmén psalmer är med i programmet. Texterna till dessa finns att läsa på overheaden så att alla kan sjunga med.Det är då jag kommer med i det hela. Jag ackompanjerar nämligen dessa psalmer och visor på pianot när Marianne avbryter för att sjunga något.

Marianne framför duken med Frälsningsarméns emblem. 

Efter att alla ätit lunch och druckit kaffe börjar Marianne att berätta. Åhörarna lyssnar koncentrerat och sjunger med i sångerna. Det är en härlig stämning och föredraget avslutas med hjärtliga applåder från alla och vi får var sin chokladask av prästen Marie.

Nöjda och glada åhörare på lunchträffen i Dagsbergsgården. 

Nästa gång jag får tillfälle att följa med Marianne med berättelsen om hur det var att vara "frälsningsunge" som hon kallar sig lite vanvördigt, är i mars nästa år. Då blir det tågresa till Motala. Jag, som inte åkt tåg på 30 år, är ser verkligen fram emot detta tillfälle.